Jag vet inte hur det är att känna sig fattig. Jag har sett hur hårt min egen mamma har kämpat för att det ska vara så. När villabarnens föräldrar bara bjöd varandras barn på födelsedagskalasen sade hon ifrån. Hon räknade noga på inkomster och utgifter, reklamerade allt som var trasigt och gjorde annat som jag senare i livet förstått att man borde skämmas för. Men jag är så himla stolt. Jag vet att hon alltid prioriterade oss barn. Annat fick stå tillbaka. Jag tänkte på henne när vi höjde underhållsstödet för ensamstående föräldrar och när vi lyfte lärarnas löner. Politik gör skillnad.
 
Som barn gick jag längs tegelväggen där mamma undervisade vuxna i att skriva på dator och tänkte att  jämställdheten skulle vara färdig när jag blev stor. Jag kände mig till och med besviken över att jag inte skulle hinna vara en del av kampen. Naivt. Idag möter jag samma naivitet hos människor som provocerande passivt konstaterar att jämställdhet kommer hända av sig själv bara tiden har sin gång. 
 
Och visst, år för år sluts lönegapet mellan kvinnor och män långsamt, långsamt. Men samtidigt står den totala skillnaden i livsinkomster de senaste trettio åren still. Tre av fyra fattiga pensionärer är kvinnor och av det privata riskkapitalet går endast en ynka procent till kvinnors företagande.

Kapitalinkomster beskattas lägre än lön. Män äger mer. Ja, kvinnor dominerar de högre utbildningarna, men det lönar sig inte ekonomiskt att vidareutbilda sig till specialistsjuksköterska som till exempel barnmorska.

När jag nyligen träffade industrins parter på ett seminarium och frågade hur de vill agera mot det strukturella lönegap som gör att kvinnodominerade branscher är lägre betalda föreslog någon som vanligt att kvinnor skulle göra andra yrkesval. Som om det var fel valt att bli undersköterska i äldreomsorgen eller förlösa barn på BB. Som om vi inte behövde fler som valde att göra just precis det. 
 
Jag misstänker att de, precis som du och jag, applåderat sjukvårdens hjältar under pandemin? Sanningen är ju att våra liv och vår hälsa vilar i händerna på dessa underbetalda kvinnor som just nu springer allt snabbare och snabbare i brist på tillräckligt många kollegor. 
 
Barn dör i förlossningsvården och vuxna i cancervårdens köer. Tiotusen sjuksköterskor jobbar med något annat för att det inte längre var hållbart att offra sin egen hälsa för andras. Vi vet att politik gör skillnad och nu vill vi i Miljöpartiet göra skillnad för vårdens underbetalda kvinnor. 40 miljarder behöver skjutas till för att höja lönerna, och framför allt för att anställa fler kollegor.

Applåder räcker inte. Politik har makten att förändra. Vi har gjort det förr. När vi höjde lärarnas löner och när alla ensamstående mammor fick trehundra kronor mer i månaden. Miljöpartiet går till val på mer jämställda löner. Det lilla barnet i mig ler.

Annika Hirvonen är gruppledare i riksdagen samt skolpolitisk och jämställdhetspolitisk talesperson för Miljöpartiet.