Sanktioner används ofta för att få stater att ändra beteende. Men det är tveksamt hur väl de faller ut. Civilbefolkningen tycks drabbas värst. Ändå finns inga tecken på att införandet minskar. Snarare tycks det vara västländernas verktyg som de tar till för att inte stå passiva inför krig och konflikter.
Att införa sanktioner liknas ibland vid att “strida utan vapen”.
– Det är ofta något stater i väst gärna tycks ta till antingen när de vill påtvinga ett annat land något eller när de känner sig impotenta inför ett händelseförlopp som de inte kontrollerar och vill visa att de gör något, säger Rouzbeh Parsi, programchef vid Utrikespolitiska institutets (UI) Mellanöstern- och Nordafrikaprogram, i ett samtal om sanktioner med Åsa Sandberg från Röda korset i UI:s podd.
Rubriken för programmet är Sanktioner – ett ekonomiskt vapen som sällan träffar rätt.
– Det är viktigt att vi använder oss av den kunskap som finns och tar fram ny kunskap om hur sanktioner faktiskt slår mot befolkningen i de länder som sanktionerna riktas mot, säger Åsa Sandberg.
Från Röda korsets och hjälporganisationernas perspektiv är det klart att sanktioner drabbar det humanitära arbetet och ibland till och med gör det omöjligt att genomföra. När det handlar om hjälparbete i länder drabbade av krig och konflikt försvåras det avsevärt när det införs sanktioner mot landet. Framför allt handlar det om finansiella problem.
– När problemen blir för svåra att lösa drar sig organisationer ut och bort från vissa området, trots att människor kan behöva hjälp, säger Åsa Sandberg.
Bryter organisationerna mot sanktionsreglerna riskerar de att ställas inför rätta.
– I Sudan till exempel blev det omöjligt för humanitära organisationer såsom Röda korset att verka under sanktionsregimen, säger Sandberg.
Olika sanktioner
Sanktioner kan utfärdas av FN, EU eller av enskilda stater och det finns olika slags sanktioner. De som idag kallas “smarta sanktioner” är de som riktas mot enskilda individer eller material, såsom vapenimport. Breda sanktioner slår däremot mot alla i landet. Ett exempel på en bred sanktion är sanktioner mot centralbanken i ett land.
Rouzbeh Parsi menar att sanktioner mot regeringsföreträdare syftar till att ge en politisk signaleffekt.
– Men målet med sanktionerna är ofta oklara, och därför brukar de få eget liv och bli svåra att avsluta, säger han.
De massiva breda ekonomiska sanktionerna, som EU kallar restriktiva åtgärder, drabbar olika skikt i samhället olika.
– Det vi har sett är att inkomstklyftorna fördjupas och de mest utsatta drabbas hårdast. Medelklassen blir fattigare. Överklassen klarar sig, även den politiska eliten eftersom de oftast har tillgångar både i och utanför landet, säger Parsi.
Hur effektiva är då sanktioner?
Här skiljer Rouzbeh Parsi mellan effekt och effektivitet.
– Att införa sanktioner mot en centralbank ger omedelbara effekter eftersom det får värdet på valutan att sjunka dramatiskt och landet att tvingas använda upp sin valutareserv under kort tid.
Däremot, menar Parsi, är det väldigt osäkert om det innebär att regeringen i landet slutar med kränkningar av mänskliga rättigheter eller rättar in sig i ledet och börjar följa internationella avtal.
– På så vis är det svårt att se effektiviteten i sanktionsregimerna.
Det finns också en inbyggd motsättning i sanktionsregimen. För å ena sidan leder sanktionerna till att göra landet fattigare, å andra sidan till att hjälpbehovet blir större. Dessutom brukar FN, EU och staterna, som infört sanktionerna, parallellt bistå med humanitära insatser.
Långtgående konsekvenser av sanktioner
Rapporter och studier i länder som drabbats hårt av sanktionsregimer visar dystra bilder.
– I till exempel Irak, som utsatts för långtgående sanktioner, kan man se att hälsotalen och läs- och skrivkunnigheten försämrades för en generation på 90-talet, det vill säga för dem som växt upp under sanktionsregimen, i relation till deras föräldrageneration, säger Rouzbeh Parsi.
Även i Afghanistan, menar organisationen Svenska Afghanistankommittén, att sanktionerna mot talibanerna drabbar folket i första hand.
– Ett land måste få till en fungerande ekonomi för att människor ska kunna leva. En isoleringsstrategi som i fallet Afghanistan omöjliggör det och riskerar istället att bidra till att talibanerna radikaliseras, säger Parsi.
Han fortsätter:
– Sanktioner förvandlar och deformerar ekonomin i ett land och leder till en stängd ekonomi. Det gynnar den politiska eliten som styr landet och de styrande kan på så vis prioritera de som är lojala med dem.
Både Åsa Sandberg och Rouzbeh Parsi menar att det är viktigt att man funderar över vad sanktionerna kan komma att leda till och hur civilbefolkningen drabbas innan man inför dem.
