När jag skriver detta har högerextremisten Rasmus Paludan fått tillstånd att sprida hat utanför Spånga IP där Järvaveckan samlar tiotusentals. Järvaveckan som startades 2016 för att vara ett Almedalen för folket. En plats där begrepp som demokrati och yttrandefrihet kan samtalas om, av andra än de som anpassar tungan för att vinna våra röster i det kommande valet.

Och det är just yttrandefriheten som står på spel när Paludan uppviglar men kallar det frihetsaktivism.

Vi har överlämnat begrepp som yttrandefrihet och konstnärlig frihet till dem som vill sprida hat i demokratins namn. Handfallna ser vi på när prideflaggor hissas ner och konst målas över.

När vi tidigare skrikit högt konstaterar vi nu bara att den konstnärliga friheten är hotad men ändock inte tillräckligt viktig för att försvaras genom konkreta åtgärder. Förskjutningen är antingen inte här än eller har redan gått för långt för att göra något åt.

I detta resignerade tillstånd finns varken plats för debatt eller protester. Sällan har vi utgått ifrån att vi är så maktlösa, som nu. Vi befinner oss mitt i en kris, som inte längre verkar ha ett slut.

Vi pratar men språket har tappat sin mening. Orden är inte längre våra. Och verkligheten artikuleras någon annanstans. Av helt andra.

Kvar finns bara hatet och polariseringen. Rädslan och bilden av fienden. Undantagstillståndet som vardag. Med risk för att inte låta nog alarmistisk är det ändå viktigt att komma ihåg att det inte är för sent.

Vi behöver inte svälja varje sanning bara för att den når oss. Vi behöver inte se fienden bakom varje hörn eller misstänka varje kritisk tanke för att vara våldsam. Vi konstnärer behöver inte ta ansvar för våldet som åsamkas oss genom hot och hat. Vi kan mobilisera för de friheter vi förlorar.

Bara för att kommunalpolitiker, med hjälp av näthatare, påstår att “folket” protesterar mot sagostunder med dragqueens behöver vi inte ta detta som sanning. Våra existenser får inte plötsligt villkoras. Vår konst får inte plötsligt göras för farlig för att visas. Och vi behöver prata om den kritik vi får allt svårare att artikulera som konst.

Vi kan inte överlåta kulturen till de politiker som föraktar den men samtidigt förstår dess kraft. I verkligheten som finns bortom högerextrema och populistiska nyhetssajter är det istället de konstnärer som arbetar utifrån feminism, antirasism eller queer kamp som är de som riskerar censur, hat och våld.

I en tid då rättigheter politiseras, konstnärer och journalister tystas av hatare, och politiker som inte fått en kurs i armlängds avstånd ändå har rätten att ta besluten, behöver vi stå upp för den frihet vi snabbt men osynligt förlorar.

Därför använder jag idag min rätt att vara antinationalist. I ett land där politiker förbereder sitt folk för krig och formulerar en snäv nationell identitet som går rasister till mötes är jag orolig för att antinationalism kanske är något av det mest kontroversiella en kan uttala.

Det som tidigare definierats som ett sunt kritiskt tänkande som utmanar nationalstaten som en kolonial konstruktion eller nationen som en uteslutningsmekanism kan nu förskjutas till att bli landsförräderi.

Men just idag kan jag fortfarande formulera ord och göra konst som istället för att skilja människor åt vill föra dom varandra nära. För det är inte splittringen jag (och så många andra konstnärer med mig) vill åt utan gemenskapen och solidariteten i en tid då vi uppmanas att inte välja varandra. Om det om några månader visar sig vara för svårt för att artikulera detta vill jag att vi kommer ihåg en tid då det fortfarande var möjligt. Då hoppas jag att vi inte tar för självklart att det enda alternativet är att vi är lydiga och tiger.

Nasim Aghili är regissör och dramatiker