För några dagar sen höll jag ett tal på Järvaveckan. Efter mitt tal deltog jag i ett seminarium om hur vi stoppar våldet i våra förorter. När samtalet närmade sig sitt slut var det dags för publiken att ställa frågor. En äldre vit man räckte upp handen genast. Han såg märkbart irriterad ut.

Jag hade lagt märke till honom tidigt in i seminariet. Han hade grimaserat varje gång jag pratade och ibland utbrast han ord som idioti. Jag började tänka på alla otaliga gånger jag deltagit i olika panelsamtal och debatter och det alltid dök upp en vit, sammanbiten, ofta propert klädd, stel medelålders man i publiken som till synes blev mer och mer frustrerad ju längre samtalet gick. Till slut brast det oftast och en lång följetong av rasistiska haranger följde.

Vid det här laget hade jag blivit expert på att tidigt identifiera dem. När samtalen närmade sig sitt slut och det var dags för publikfrågor var jag ofta både mentalt och fysiskt förberedd på eventuella verbala eller fysiska rasistiska attacker. Att snabbt kunna identifiera potentiella rasister blev för mig en viktig överlevnadsstrategi. 

Kanske var det de senaste årens isolering på grund av pandemin som hade fått mig att glömma hur ont det gör att stå öga mot öga med en hatisk person som föraktar varje liten beståndsdel av den man är.

Den mycket frustrerade mannen i publiken fick nu möjlighet att ställa en fråga. Men det kom aldrig någon fråga utan även denna gång följde en lång rasistisk utläggning om att våldet i förorten endast kan förklaras genom kulturella faktorer, att etnicitet och religion är de främsta förklaringsmodellerna till varför vissa unga män i förorterna blir våldsverkare.

Jag såg mig omkring i tältet där samtalet ägde rum och jag tittade på de svarta och rasifierade unga männen i publiken som nu tvingats utstå detta rasistiska dravel. De såg ut att vara nedslagna.

En känsla av bedrövelse växte inom mig. Kanske var det de senaste årens isolering på grund av pandemin som hade fått mig att glömma hur ont det gör att stå öga mot öga med en hatisk person som föraktar varje liten beståndsdel av den man är. Eller så var det vetskapen om att denna man åkt ända till Järva för att tala om för dessa män att de inte duger och att de inte är önskvärda.

Som högstadielärare i ett missgynnat område ser jag samma nedslagna miner bland mina manliga rasifierade elever. Många gånger undrar jag när exakt självbilden hos dessa unga pojkar började att bli sämre. Var det redan på förskolan? Var det när de vita svenskarna lämnade området eller var det när de trakasserades av polisen för sjätte gången samma månad?

Jag känner igen uppgivenheten. Känslan av att tillhöra samhällets B-lag. Att det inte är någon idé att försöka då det är dömt att misslyckas, och att den man är och var man kommer ifrån är samhället till last istället för en tillgång.

Det är en skam att vi i Sverige just nu fostrar en stor del av vår befolkning in i ett permanent utanförskap. Istället måste vi uppvärdera och lyfta flerspråkighet och inse värdet i att ha tillgång till flera kulturer.

Vi svenskar har länge betraktat oss själva som en kunskapsnation där kunskap är en viktig förutsättning för vårt samhälles framsteg och utveckling. Därför skaver det kanske extra mycket i den svenska folksjälen när vi ser hur det svenska skolsystemet och elevernas kunskaper gradvis blivit sämre och sämre.

För några år sedan såg jag en föreläsning av Fredrik Härén där han ställde en viktig fråga: ”Varför ska ett stort multinationellt företag som till exempel Volvo eller Astra Zeneca anställa svenskar när de kan anställa någon på Sri Lanka, som har samma utbildning, kan bättre engelska, är mer motiverad fast mycket billigare?”

I dagens globaliserade värld där det råder stor konkurrens om kunskapsintensiva jobb behöver vi ta vara på och värdesätta den mångfald som finns i Sverige. Ta Kanada till exempel, som är ett av världens mest etniskt blandade länder och trots det har lägre arbetslöshet bland invandrare än de flesta västländer. Samtidigt hamnar Kanada ofta högt upp i internationella rankningar gällande konkurrenskraft och mångfaldsarbete.

Det är en skam att vi i Sverige just nu fostrar en stor del av vår befolkning in i ett permanent utanförskap. Istället måste vi uppvärdera och lyfta flerspråkighet och inse värdet i att ha tillgång till flera kulturer. Vi måste stärka unga pojkar som bor i missgynnade områden och deras självbild för att Sverige ska kunna bli en kunskapsnation att räkna med i framtiden.

Teysir Subhi är partiledare för Feministikt initiativ och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers Nyheter.