Kriget har inget kvinnligt ansikte är titeln på boken av belarusiska Svetlana Aleksijevitj, publicerad 1985. Det är en produkt av tusentals timmar av intervjuer med kvinnor som tjänstgjorde i den sovjetiska armén under andra världskriget. Svetlana Aleksijevitj talade med kvinnor som hade olika roller i kriget, såsom krypskyttar, sjuksköterskor, piloter, fotsoldater, kirurger och partisaner.

Hon har sagt: ”Allt vi vet om krig vet vi med ’en mans röst’” och att ”Jag ville skriva en historia om det kriget. En kvinnohistoria”. Även om det kanske inte är särskilt överraskande att kvinnors berättelser och perspektiv från denna tid försummades, borde medierna idag ha nått en viss jämställdhetsnivå och händelser dokumenteras på ett mer inkluderande sätt. Så verkar inte vara fallet, åtminstone inte i internationella mediers bevakning av konflikter.

I februari invaderade Ryssland Ukraina och internationella medier har tagit på sig den olyckliga rollen att främja hypermaskulina krigsberättelser, könsstereotyper och manifestationer av rasism.

Det pågående kriget i Ukraina har tre nyckelaktörer, som var och en har olika syn på kriget. Men vad har presidenterna Vladimir Zelensky, Vladimir Putin och Joe Biden gemensamt? De är män – politiska ledare som representerar olika versioner av maskulinitet.

Kvinnor, å andra sidan, är inte representerade bland de högsta politiska ledarna och utgör endast 23 procent av det totala antalet experter och källor som citeras i globala digitala nyheter om kriget i Ukraina, enligt en analys av GDELT, en global databas som bevakar nyhetsrapportering.

Detta skiljer sig inte mycket från statistiken från Global media monitoring project (GMMP), som visar att nyheter målar upp en bild av en värld där kvinnor är praktiskt taget osynliga. Endast 24 procent av de personer som hörs eller syns i nyhetsmedier är kvinnor.

När kvinnor framställs, skildras de ofta som offer eller åskådare och talar sällan för sig själva. Bilden av en blodig gravid kvinna från Ukraina och hennes ofödda barn är bara ett av många exempel på virala nyhetsartiklar som ger en bild av kvinnor som offer. 

Även om dessa berättelser är viktiga och förtjänar att lyftas, eftersom de dokumenterar kränkningar av mänskliga rättigheter, är det viktigt att fundera över hur de berättas, hur källan involveras och med vilken infallsvinkel.

Berättelserna om kvinnor som flyr med sina familjer är inte nödvändigtvis berättelser om offer, utan också om kvinnor som aktiva aktörer, för sina familjer, samhällen och nationer. Och kvinnor söker inte bara skydd. Faktum är att kvinnor utgör cirka 15 procent av den totala militära personalen i Ukraina. Många tjänstgör vid frontlinjen och många modiga kvinnliga reportrar väljer att stanna i Ukraina för att säkra flödet av oberoende information. Deras berättelser hörs sällan.

Män är också offer för kriget och hypermaskulina stereotyper de ska leva upp till. Majoriteten av den militära styrkan utgörs av män, och den som är man i åldern 18–60 år kan inte lämna Ukraina, under det nuvarande undantagstillståndet.

Poängen med denna text är inte att kvinnor är mer drabbade av krig och könsstereotyper än män. Poängen är att kvinnor påverkas annorlunda på grund av kön, särskilt i samspel med andra diskrimineringsgrunder. 

De senaste rapporterna om våldtäkt visar att kvinnor och flickor i konflikter är särskilt utsatta för sexuellt och könsbaserat våld. FN har nu krävt en oberoende utredning av våldtäkt och sexuellt våld i Ukraina, efter anklagelser om att ryska trupper begått sådana brott under invasionen av grannlandet.

Diskrimineringen är också intersektionell till sin karaktär med rapporter om diskriminering av hbtqia+-personer. Till exempel stoppas transpersoner vid gränserna och kan inte lämna Ukraina.

Bristande tillgång till sjukvård, utbildning, mat, vatten och sanitet påverkar också män och kvinnor olika. Statistik, vittnesmål och FN-rapporter publiceras, men berättelserna från personerna bakom statistiken hörs sällan. Journalister måste aktivt nå ut till individer från marginaliserade grupper och vara noggranna med hur de utformar dessa berättelser.

Svarta och bruna kvinnor har vittnat om rasism och fientlighet från den ukrainska militären när de försökt fly, och vid gränsen har människor delats in i två grupper: de som är vita och de som inte är det. Den internationella nyhetsbevakningen är också ofta, enkelt uttryckt, rasistisk. 

När Ukrainas tidigare vice riksåklagare sa i en BBC-intervju: ”Det är väldigt känslosamt för mig eftersom jag ser europeiska människor med blå ögon och blont hår […] dödas varje dag,” svarade BBC-värden helt enkelt: ”Jag förstår och respekterar dina känslor”, istället för att ifrågasätta kommentaren.

Internationella medier låter detta rasistiska och hypermaskulina berättande flöda, och få eller inga ansträngningar görs för att säkerställa inkluderande rapportering. Bristande inkludering i nyhetsbevakning är inte bara principiellt fel och bryter mot internationella åtaganden, utan lägger också grunden för andra oavsiktliga, negativa konsekvenser.

På kort sikt bidrar nämligen oberoende mediebevakning till att informera beslutsfattare om beslut kring militärt och humanitärt bistånd till Ukraina. När rapportering ges från ett manligt perspektiv kan det förstärka den partiskhet som redan finns inom statliga och multilaterala institutioner som domineras av manligt ledarskap.

Svetlana Aleksijevitjs iakttagelse att allt vi vet om krig vet vi med ”en mans röst” stämmer tyvärr fortfarande – och ur ett längre perspektiv har kvinnors deltagande i den offentliga debatten under och efter konflikt visat sig vara avgörande för fredsförhandlingar och bidra till långsiktig fred.

Plattformar måste därför skapas för att förstärka rösterna från kvinnor och regionens mest utsatta grupper: individer från civilsamhället, särskilt kvinnor, men också andra utsatta grupper. Detta är en av många aspekter som kommer att vara avgörande för att på lång sikt säkra utsikterna till fred i Ukraina. 

Emma Lygnerud Boberg är genusrådgivare hos International media support (IMS) i Köpenhamn, som tidigare publicerat en engelsk version av texten.