Statyer välts på Konsthögskolor i Köpenhamn och Oslo medan hela Vita havet stormar på Konstfack i Stockholm. Vad händer och varför blir reaktionerna som de blir? Vithetens position i samhället har hamnat i fokus genom nya generationer aktivister, studenter och teoretiker.

Det tog ungefär tio år att etablera begreppet genus efter historikern Yvonne Hirdmans introduktion av termen i slutet av 1980-talet. Queerdebatter har gjort att även mainstreammedier numera kan använda ord som icke-binär och cis-person. Och nu granskas alltså vithetens status.

Den feministiska teoretikern Sara Ahmed skriver om alla de olika sätt på vilka vita kroppar speglas i varandra i det hon kallar ”vithetens hav”, en kultur som bekräftar vithetens dominerande ställning i stort sett allt.

Feminismen är också en del av vithetens historia och den vita feminismen är ämnet för en passionerat provocerande bok av den pakistansk-amerikanska författaren och aktivisten Rafia Zakaria. I Against white feminism: Notes on disruption (2021) vill hon avlägsna vitheten från feminismen.

Vithet är enligt Zakaria synonymt med dominans, exploatering och kolonialt ärvda maktstrukturer. Hon gör en uppdelning mellan kvinnor som skriver och talar om feminism och kvinnorna som lever det liv som dessa (oftast vita) feminister skriver om. Zakaria placerar kvinnor som har röst mot kvinnor som har levd erfarenhet av förtryck. De förra skapar teorierna och politiken medan den andra gruppen tar stryk och bär ärr från livets strider.

Medan den feministiska historikern Lucy Delap gjorde en kompletterande historieskrivning i boken Feminisms: A global history (2020), där hon placerade feminister och kvinnokämpar från hela världen jämsides med varandra, gör Zakaria rent bord med den vita medelklassens förståsigpåare och feministexperter.

Här finns ingen diskussion om krossade glastak utan ut ur feministboet slängs bland andra Simone de Beauvoir, Helen Gurley Brown (redaktör för Cosmopolitan), feministikonen Gloria Steinem, fotojournalisten Lynsey Addario, reportern Kim Barker, dramatikern Eve Ensler, filantropen Melinda Gates, den tidigare kanadensiska utrikesministern Chrystia Freeland och filmskaparen Kathryn Bigelow.

Zakaria riktar kritik mot feministiska organisationer som inte förstår verkligheten hos de kvinnor som de utger sig för att hjälpa. Hon avfärdar även all form av ”sexig företagsfeminism”. Ut åker också Förenta nationerna tillsammans med teveserien Sex and the city. Och så rullar det vidare. Den vita feminismens syndalista är alldeles för lång för att inkluderas här i sin helhet.

På den andra sidan finns svarta och bruna kvinnor, arbetarklasskvinnor, invandrare, minoriteter, urfolkskvinnor och transpersoner. Det råder ingen brist på bortglömda eller förbisedda feminister i denna andra kategori. Zakaria uppmärksammar förvisso deras bidrag, men har ännu mer att säga om vita feministers tillkortakommanden.

Hon inkluderar även alla feminister som till vardags hyllar intersektionalitet, men misslyckas med att avstå utrymme till förmån för bruna och svarta kvinnor. I Zakarias framställning finns det en stark spänning mellan välmenande, och ibland opportunistiska, karriärfeminister och kvinnor som lever i en helt annan verklighet.

Vita feminister får alltså sina fiskar varma i Against white feminism. Det är alltid välgörande att få sin värld ifrågasatt och läsa en ny bok om feminism som inte inkluderar feministiska superstjärnor som Judith Butler. Zakarias ärende är viktigt även om hon är långt ifrån den första som lyfter frågan om feministers oförmåga att omfatta det globala kvinnokollektivet i sin helhet.

Eftersom Zakaria numera verkar i USA refererar hon i Against white feminism till svart feminism som har en mycket rik tradition av tänkare som Angela Davis, bell hooks, Audre Lorde och Kimberlé Crenshaw bland många andra. För att då inte tala om alla socialistiska feminister som i decennier uppmärksammat klyftan mellan ett välutbildat feministiskt etablissemang och arbetarkvinnor världen över.

Förutom en berättigad ilska och känslan av utanförskap i fråga om vit feminism finns det en annan aspekt i boken som fångar mitt intresse. Zakaria beskriver ingående sitt obehag inför olika vita feministiska tillställningar där hon inte känner sig hemma. Hon menar att hennes erfarenheter inte känns relevanta i vita feministiska sammanhang och som författare kommer hon bäst till sin rätt när hon diskuterar frågor som står henne nära. Relationen mellan islam och vit feminism är ett av dessa ämnen där de blinda fläckarna i väst är som bekant många.

Hon har tidigare skrivit böckerna The Upstairs Wife: An Intimate History of Pakistan (2015) och Veil: Object Lessons (2017) där hon rör sig i den pakistanska miljön och ger inblickar i en värld som sällan beskrivs på ett adekvat sätt i väst. De är de personliga berättelserna i Against white feminism som berör mest och de lyfter också boken till ett viktigt bidrag i debatten om den feminism Zakaria drömmer om: en radikalt inkluderande, intersektionell och transnationell feminism.

Against White Feminism: Notes on Disruption
Av Rafia Zakaria
WW Norton (2021)