Analysen av den könssegregerade arbetsmarknaden behöver vidgas för att komma åt diskrimineringen som hela systemet bygger på, skriver Lina Stenberg.
I Sverige bestämmer ditt kön vilket jobb du ska ha – ja oftast i alla fall. För vet ni vad drygt nio av tio undersköterskor, förskollärare, barnmorskor och barnskötare har gemensamt? Jo, de är kvinnor.
Samma sak, fast tvärtom gäller för 99 procent av alla träarbetare, takmontörer, golvläggare och snickare som är män. Var femte man i Sverige jobbar på en arbetsplats där 90 procent också är män.
Faktum är att vi har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Visst ger de här siffrorna en mossig bild av Sverige. Vi som så ofta skryter om vår utomordentliga jämställdhet.
Men spelar det någon roll då, kan man undra. Att männen har traditionellt manliga jobb och kvinnor de kvinnliga? Svaret är ja, för det bygger på strukturer som är destruktiva på så många sätt.
Och det visar hur samhället – bortom fina ord – styrs av pinsamt traditionella synsätt om vad kvinnor respektive män bör göra och inte göra. Att det är självklart att kvinnorna ska ta hand om barn och vårda sjuka och äldre.
Lika tydligt är att männen inte ska ha sådana sysslor. De ska i stället vara chefer alternativt ha blåställ, konstruera och laga.
Ser man till inkomsterna av de vanligaste yrkena för män respektive kvinnor är det lätt att se vilken nitlott det är att födas till kvinna i de cementerade könsrollernas Sverige.
Den könsuppdelade arbetsmarknaden påverkar också samhället i stort. Som det ojämställda föräldraskapet, som dessutom går åt fel håll enligt TCO, då mäns uttag av föräldradagar nu minskar.
För det är ju inte konstigt att mammor får huvudansvaret för barn, hem och familj när hon är den som samhället påstår är bäst lämpad för den rollen? Och männen, de gör väl bäst i att låta bli att vabba och ägna sommaren åt att renovera huset i stället för att vara med barnen?
Det blir särskilt tydligt i hur de stereotypa könsrollerna slår mot kvinnor.
För det är inte bara vanligare att de oftast har huvudansvar för hus och hem, barnkalas och semestrar liksom för åldrande anhöriga. Kvinnor har samtidigt betydligt oftare otrygga anställningar, och sämre arbetsmiljö än männen.
Dessutom har den stora löneklyftan mellan män och kvinnor varit konstant sedan 90-talet.
Ser man till inkomsterna av de vanligaste yrkena för män respektive kvinnor är det lätt att se vilken nitlott det är att födas till kvinna i de cementerade könsrollernas Sverige.
Hur en mjukvaruutvecklare i snitt tjänar 46 600 kronor i månaden och en undersköterska 27 400 kronor. Uppräknat i heltid ska tilläggas, för hälften av undersköterskorna jobbar deltid i brist på heltider.
Men löneskillnaderna syns i samtliga yrken.
Här lyfts ofta argument om marknadens krafter som driver upp lönerna i mansdominerade jobb. Att kvinnor söker sig till jobben i offentlig sektor, skattefinansierade sådana.
Och ja, kvinnor är överrepresenterade i vård- och omsorgsyrken. Och det går så klart att förklara mekanismerna bakom privat och offentlig lönebildning.
Men analysen behöver vidgas, annars kommer vi aldrig komma åt den uråldriga könsdiskrimineringen som hela systemet bygger på.
Vill man vara krass kan man säga att vi i Sverige har valt en annan väg för att organisera kvinnoarbetet. Här utför kvinnor samma jobb som kvinnorna i andra länder, men får lön.
I flera europeiska länder är den offentliga vården och omsorgen inte så utbyggd som i Sverige. Där är kvinnor hemmafruar för att i stället sköta barn, hem och sina äldre.
Vill man vara krass kan man säga att vi i Sverige har valt en annan väg för att organisera kvinnoarbetet. Här utför kvinnor samma jobb som kvinnorna i andra länder, men får lön (under delar av arbetstiden – inte på ”fritiden” när hem- och familjearbetet tar vid).
Det positiva är ändå självständigheten som kommer med en egen lön. Men den är uppenbarligen för låg – i jämförelse med männens löner – och kvinnors ekonomiska frihet är därför inte så stor som den skulle kunna vara.
Som den borde vara.
Och i ljuset av detta är det ändå konstigt att vi verkar ha tappat målet om jämställda ekonomiska förutsättningar.
1900-talets kvinnokamp tog oss bort från lagstiftade kvinnolöner och sambeskattning. Gav oss allmän förskola och rätt till vår egen kropp.
Nu är det på tiden att vi tar jämställdheten in i framtiden. För det kan väl inte räcka med att betala kvinnor för ”kvinnliga sysslor” och sedan kalla det frigörelse?
Lina Stenberg, författare och skribent
