I Sverige bestämmer ditt kön vilket jobb du ska ha – ja oftast i alla fall. För vet ni vad drygt nio av tio undersköterskor, förskollärare, barnmorskor och barnskötare har gemensamt? Jo, de är kvinnor.

Samma sak, fast tvärtom gäller för 99 procent av alla träarbetare, takmontörer, golvläggare och snickare som är män. Var femte man i Sverige jobbar på en arbetsplats där 90 procent också är män.

Faktum är att vi har en av världens mest könssegregerade arbetsmarknader. Visst ger de här siffrorna en mossig bild av Sverige. Vi som så ofta skryter om vår utomordentliga jämställdhet.

Men spelar det någon roll då, kan man undra. Att männen har traditionellt manliga jobb och kvinnor de kvinnliga?  Svaret är ja, för det bygger på strukturer som är destruktiva på så många sätt.

Och det visar hur samhället – bortom fina ord – styrs av pinsamt traditionella synsätt om vad kvinnor respektive män bör göra och inte göra. Att det är självklart att kvinnorna ska ta hand om barn och vårda sjuka och äldre.

Lika tydligt är att männen inte ska ha sådana sysslor. De ska i stället vara chefer alternativt ha blåställ, konstruera och laga.

Ser man till inkomsterna av de vanligaste yrkena för män respektive kvinnor är det lätt att se vilken nitlott det är att födas till kvinna i de cementerade könsrollernas Sverige.

Den könsuppdelade arbetsmarknaden påverkar också samhället i stort. Som det ojämställda föräldraskapet, som dessutom går åt fel håll enligt TCO, då mäns uttag av föräldradagar nu minskar.

För det är ju inte konstigt att mammor får huvudansvaret för barn, hem och familj när hon är den som samhället påstår är bäst lämpad för den rollen? Och männen, de gör väl bäst i att låta bli att vabba och ägna sommaren åt att renovera huset i stället för att vara med barnen?

Det blir särskilt tydligt i hur de stereotypa könsrollerna slår mot kvinnor.

För det är inte bara vanligare att de oftast har huvudansvar för hus och hem, barnkalas och semestrar liksom för åldrande anhöriga. Kvinnor har samtidigt betydligt oftare otrygga anställningar, och sämre arbetsmiljö än männen.

Dessutom har den stora löneklyftan mellan män och kvinnor varit konstant sedan 90-talet.

Ser man till inkomsterna av de vanligaste yrkena för män respektive kvinnor är det lätt att se vilken nitlott det är att födas till kvinna i de cementerade könsrollernas Sverige.

Hur en mjukvaruutvecklare i snitt tjänar 46 600 kronor i månaden och en undersköterska 27 400 kronor. Uppräknat i heltid ska tilläggas, för hälften av undersköterskorna jobbar deltid i brist på heltider.

Men löneskillnaderna syns i samtliga yrken.

Här lyfts ofta argument om marknadens krafter som driver upp lönerna i mansdominerade jobb. Att kvinnor söker sig till jobben i offentlig sektor, skattefinansierade sådana.

Och ja, kvinnor är överrepresenterade i vård- och omsorgsyrken. Och det går så klart att förklara mekanismerna bakom privat och offentlig lönebildning.

Men analysen behöver vidgas, annars kommer vi aldrig komma åt den uråldriga könsdiskrimineringen som hela systemet bygger på.

Vill man vara krass kan man säga att vi i Sverige har valt en annan väg för att organisera kvinnoarbetet. Här utför kvinnor samma jobb som kvinnorna i andra länder, men får lön.

I flera europeiska länder är den offentliga vården och omsorgen inte så utbyggd som i Sverige. Där är kvinnor hemmafruar för att i stället sköta barn, hem och sina äldre.

Vill man vara krass kan man säga att vi i Sverige har valt en annan väg för att organisera kvinnoarbetet. Här utför kvinnor samma jobb som kvinnorna i andra länder, men får lön (under delar av arbetstiden – inte på ”fritiden” när hem- och familjearbetet tar vid).

Det positiva är ändå självständigheten som kommer med en egen lön. Men den är uppenbarligen för låg – i jämförelse med männens löner – och kvinnors ekonomiska frihet är därför inte så stor som den skulle kunna vara.

Som den borde vara.

Och i ljuset av detta är det ändå konstigt att vi verkar ha tappat målet om jämställda ekonomiska förutsättningar.

1900-talets kvinnokamp tog oss bort från lagstiftade kvinnolöner och sambeskattning. Gav oss allmän förskola och rätt till vår egen kropp.

Nu är det på tiden att vi tar jämställdheten in i framtiden. För det kan väl inte räcka med att betala kvinnor för ”kvinnliga sysslor” och sedan kalla det frigörelse?

 Lina Stenberg, författare och skribent

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer