Manisa är ensamstående mamma med utländsk härkomst. Hon är 36 år, har en masterexamen i fysik från Stockholms universitet samt en kandidatexamen i matematik och fysik från Afghanistan. Hennes son var tre år gammal när hon kom till Sverige för åtta år sedan. Kort efter skilde hon sig från barnets far.

– Det var inget enkelt beslut. Formellt har vi – jag och min exmake – delad vårdnad, men i praktiken bor vår son med mig och jag har allt ansvar. Även det ekonomiska ansvaret för vårdnaden om honom ligger helt och hållet hos mig.

Manisa berättar att det är hon som har koll på sin sons läroplan, kommunicerar med lärare, läkare, hälsovården, tandvården och sköter fritidsaktiviteterna.

– Det är egentligen jag som tar hand om vårt barn. Helst vill jag göra allt detta på egen hand hellre än att ständigt konfrontera barnets far och bråka. Nu när min son har växt upp säger han att han inte vill vara med sin pappa längre och därmed har mitt problem och min kontakt med exmaken minskat. Att vara helt ensam med ansvar för vårdnaden är givetvis tuff men jag har lärt mig att planera bättre eftersom jag inte längre behöver påminna hans pappa om hans ansvar för vår sons uppfostran och behov.

Sjukdom och trauma

Manisa har drabbats av svår anemi och genomgår för närvarande behandling. Hennes behandling har varit lång och svår. Manisa erkänner att hon i början var obekant med sjukvårdssystemet i Sverige.

En dag vaknade Manisa och det känns som om hon hade drabbats av en stroke. Hon gick till vårdcentralen och skickades till sjukhuset omedelbart. Efter upprepade tester, diagnostiserar läkarna att hon inte drabbades av något stroke, utan lider av svår anemi, vilket är en kronisk sjukdom.

Då önskade hon att någon från hennes nära släkt kunde vara hos henne och ta hand om sonen, i fall något skulle hända henne. Men det var omöjligt eftersom hennes familj bor i Afghanistan. Hon förstod att villkoren för anhöriginvandring blivit allt svårare och ångesten ledde till vrede och depression.

– Att lida av ångest, panikattacker och PTSD är i sig inget nytt för mig som har levt i ett krigsdrabbat Afghanistan. Men många av dessa allvarliga ångestsyndrom har sina rötter i mina levnadsförhållande efter invandringen till Sverige. Som ensamstående mamma kände jag mig hjälplös och ensam.

Hård kamp för basbehov

– Jag var tvungen att ensam försörja min son och ville inte att han skulle känna sig fattig. Jag hade ingen bostad och bodde som inneboende vilket var jättesvårt och problematiskt. Sådana förhållanden och stress påverkar psyket negativt för vilken person som helst.

– Jag kom till Sverige utan min son, och jag var även hemlös några nätter och övernattade ute på gatan. Senare gav socialtjänsten mig en plats att sova, men jag fick inte stanna där länge. Jag sökte jobb hela tiden. Jag var då nyanländ i Sverige och hade inga pengar. Men så fort jag hade skaffat ett jobb kunde jag låta min son komma till Sverige, och jag kunde hyra ett rum. Jag var dock ständigt rädd för att jag och min son skulle bli hemlösa.

Manisa jobbade som vikarierande modersmålslärare från 2015 till 2017 med hopp om att kunna skaffa en egen bostad.

– Jag var tvungen att brinna men släcka elden! Jag ville inte låta mina problem påverka min sons liv. Alla dessa utmaningar måste sluta någon gång, tröstade jag mig själv.

Flera studier tyder på att ensamstående utrikesfödda kvinnor i Sverige upplever stora utmaningar i sin vardag. Svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden, kunna utbilda sig och öka sina delaktigheter i samhälle.

Utmaningen blir ännu större om de tillhör underklassen och lever i segregerade områden. Många av de upplever kulturkrock när de möter det nya landets normer och värderingar. Andra brottas i sin vardag med de hårdare patriarkala bagage och hedersförtryck inom såväl familj som sina etniska nätverk.

Många av dessa kvinnor har dessutom stora traumatiska upplevelser av flykten eller krig i sitt ursprungliga land. Det innebär att dessa kvinnor är en av de mest sårbara grupperna i samhället och riskerar även utnyttjas för sexhandel eller bli utsatta för våld av exempelvis sin exmake.

Allt detta kan påverka henne och hennes barn negativt, utifrån ett jämställdhets- och barnsperspektiv liksom integrationsperspektiv.

Handlingskraft hos utrikesfödda kvinnor

Trots alla dessa utmaningar tyder en del studier på att man inte ska reducera utrikesfödda kvinnors situation till att de är passiva offer. Tvärtom bör de uppfattas som en samhällsaktör som utmanar sina omständigheter för att emancipera sig.

Manisa säger att hon är nöjd med de förutsättningar hon kan ge sin son trots att hon har drabbats av psykiska besvär bland annat på grund av otrygghet, rädsla för arbetslöshet och hemlöshet.

– Jag var tvungen att bytta bostad minst tio gånger innan jag i slutändan kunde köpa en egen bostad för att kunna känna mig hemma.

Hon är fortfarande oroligt för sig själv och sin sons framtid.

– Jag var en utbildad kvinna redan när jag kom till Sverige, jag kunde engelska. lärde mig svenska, arbetade och tog hand om min son. Jag tar med honom till simskolan, till opera, teater, konstutställningar och alla aktiviteter som många barn har. De som tror att jag som invandrarkvinna inte vet något om det moderna samhällssystemet har fel! Jag uppfostrar min son med jämställdhetsvärderingar.

Manisa understryker att hon känner att hon måste jobba många gånger hårdare än inrikesfödda kvinnor i Sverige Som sagt har hon inga släktingar eller bekanta i Sverige som kan hjälpa henne med barnvakt, inte ens för några timmar i veckan. Manisa konstaterar att hon känner sig tvungen att ta ännu en masterexamen. Hon menar att det eventuellt kan hjälpa henne få en fast anställning som hon är kvalificerad för.

– En 36-årig svenska kvinna med masterexamen skulle vanligtvis få en fast tjänst, medan jag måste ytterligare utveckla min kompetens och utbildning. Alternativet är att jobba med uppgifter som inte är relaterade till min kompetens och även då utan att ens få en fast tjänst. Ett annat alternativ var att byta namn! Jag menar, vid 36 årsålder blev jag tvungen att byta mitt namn eftersom mitt afghanska namn kanske är ett hinder för att mitt CV ens läses ordentligt av arbetsgivaren!

Trots all dessa extra ansträngningar för att förbättra livet för sig själv och för sin son, är hon fortfarande orolig för framtiden.

– Jag är rädd att mitt barn också ska bli lika ensam och exkluderad som jag känner mig i Sverige. Det är inte lätt att komma in i det svenska samhället som jämställd medborgare. Jag har brutit banden med det afghanska samhället eftersom en del anser mig vara mot traditionella värderingar och det är inte acceptabelt för dem. Å andra sidan är jag rädd att det svenska samhället inte kommer att acceptera mig och släppa in mig heller. Dessutom är jag orolig för att min son får samma öde som jag, det vill säga att han inte accepteras av varken det afghanska eller det svenska samhället.

Diskriminering på arbetsmarknaden

Manisa arbetar nu som lärare på en skola på deltid, söker heltidsjobb, och uppfostrar under tiden sin son för ett liv i ett jämställt Sverige.

Manisa är inte ensam i den situationen. Studier visar att drygt 55 000 akademiker med utländsk härkomst saknar arbete. Många tvingas till enkla jobb som inte motsvarar deras färdigheter. Studier visar vidare att de som saknar ett svenskt eller anglosaxiskt efternamn årligen får tio- till femtontusen kronor mindre i lön för samma jobb med samma villkor.

Studier visar också att många kvinnor och utrikesfödda måste satsa dubbelt så mycket för att omgivningen ska uppleva att de duger för att klara av sina arbetsuppgifter. Studier visar vidare att många kvinnor med utländsk härkomst utsätts för trefaldiga förtryckta. Som etnisk minoritet drabbas de av diskrimineringen. Som kvinnor drabbas de av hårdare patriarkala begränsningar och många av dem hamnar i underklassen.

Att vara ensamstående mamma och ung och tillhöra de ovannämnda kategorierna kan ytterligare försvåra situationen. I linje med dessa studier visar Manisas liv och kamp för självständighet att invandrarkvinnor i regel är starka samhällsaktörer som trots traumatiska upplevelser och tuffa omständigheter utmanar sin utsatthet och förändrar sin situation.

Zahra Bagherishad är frilansjournalist och har en master i genusvetenskap och intersektionalitet vid Linköpings universitet. Hon skriver om genus, migration och maskulinitet.

– Det är uppenbart att vi har gjort alldeles för lite för att främja kvinnors företagande – förhoppningsvis kommer siffrorna agera spark i baken, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright, till Fempers nyheter.

Vid en europeisk jämförelse har Sverige alltså få kvinnor som är företagare. Det är bara Slovakien, Irland, Malta och Rumänien som har en lägre andel kvinnor än Sveriges dryga fjärdedel. Snittet i EU är 33 procent, enligt statistik från Eurostat. Länderna Luxemburg, Litauen, Lettland och Cypern har över 40 procent andel kvinnor som är företagare.

Amanda Lundeteg kallar det ”genant” att Sverige placerar sig så lågt i en jämförelse med andra EU-länder.

-Det är genant att Sverige underpresterar, särskilt vid tanke på att andra länder sneglar på oss i tro om att vi ska vara en förebild gällande jämställdhet.

Regeringen är medveten om att det är få kvinnor som driver företag och har gett Tillväxtverket i uppdrag att ta fram åtgärder för att stärka kvinnors företagande.

Siffror från Tillväxtanalys, som TT tagit del av, visar att företag som drivs av kvinnor mer sällan går i konkurs än företag som drivs av män.

Finansering och förebilder för kvinnors företagande

30% av alla nystartade bolag i Sverige startas av kvinnor. Majoriteten av dessa bolag är enmans eller fåmansbolag med låg omsättning.

Tillgång till finansiering är en nyckelfaktor. Än i dag så styrs inte sällan finansieringen av stereotypa föreställningar, och går därmed oftast till män.

En annan faktor handlar om rädslan för att misslyckas – en känsla som är mer vanligt förekommande bland kvinnor än män, enligt Entreprenörskapsforum.

Nätverket 17, som stöttar kvinnor som vill starta bolag, men framför allt dem som vill bygga sina bolag större, tror på vikten av fler förebilder.

– För att få fler kvinnor att driva företag så tror vi på 17 att fler förebilder behövs, precis som inom sportvärlden så kan det verka omöjligt att hoppa högre, eller längre men så helt plötsligt så gör någon just det. Krossar ett tidigare rekord – därefter så klarar ”alla” att slå de tidigare så omöjliga rekorden. Det vill säga om fler kvinnor startar och bygger stora bolag så blir det till slut kutym och något självklart – det är dit vi vill komma, säger Jessica Löfström, ordförande i Nätverk 17, till Fempers nyheter.

Själva försöker nätverket synas och höras så mycket det går.

– Vi försöker vara de förebilder, som vi tror behövs så att fler kvinnor får modet att starta eget företag, men framför allt bygga dessa riktigt stora. Med stort företag kommer makt och vi tror att kvinnor är särskilt bra på att förvalta makt så att vi kan förändra världen till det bättre, säger Löfström.

Hon vill också påpeka att kvinnors företagande i Sverige ökade något mer än mäns företagande förra året.

Men det är en lång väg kvar.

– Systemen som gynnar män har fått frodas för länge. Nu behövs det att allt ifrån politiker till investerare ser över vilken roll just de kan spela för att skapa förändring. Riktade insatser som mer kapital till kvinnors idéer kommer att krävas. Men vi behöver även komma till rätta med andra problem som gör det svårare för kvinnor att starta företag, som tex. det ojämna uttaget av föräldraledighet, kvinnors lägre inkomster, och den könsuppdelade arbetsmarknaden. Allt hänger ihop, säger Amanda Lundeteg, vd på Allbright.

En majdag 2015 tog Lina Salim, hennes man och son bussen till Saudiarabien. Det var bara tillfälligt, de skulle inte vara borta länge. Hon var en av få högutbildade kvinnor i Jemen, och en av få kvinnorättsaktivister i ett av de värsta länderna att leva i för en kvinna.

Den då 24-åriga Lina Salim jobbade år 2004 som teckenspråkslärare när en vän frågade om hon ville delta i en workshop om FN:s säkerhetsråds resolution 1325; kvinnors roll i konfliktlösning och fredsarbete. Deltagarna var nästan bara män, finansiären undrade var kvinnorna var. Lina Salim behövde fråga sina föräldrar om hon fick resa, ändå säger hon att hennes uppväxt var friare än andras.

– Vi systrar fick studera, ha vänner, gå ut. För andra var allt haram [förbjudet enligt islamisk rätt]. Mina kusiner giftes bort när de var 13, 14, och gjorde likadant med sina barn. En av mina kusiner är mormor nu, och jag har fortfarande små barn!

Workshopen fick henne att tänka på nya sätt.

– Jag var inte intresserad av kvinnors rättigheter innan. Där träffade jag män och kvinnor som varit aktiva i flera år!

Så småningom, 2011, startade Lina Salim och några vänner organisationen To Be Foundation for Rights and Freedoms, vars syfte enligt hemsidan är att “…överbrygga glappet mellan teoretiska koncept om mänskliga rättigheter och den faktiska implementeringen.”

I början finansierade de aktiviteterna själva. FN:s migrationsorganisation International Organization for Migration sponsrade sedan ett diskussionsforum på universitetet om politik och kvinnors rättigheter. 

– Studenterna ville i början inte acceptera kvinnors rättigheter, de trodde att vi hade en agenda. ”Ni vill förstöra familjer”, sade de. ”Ni vill få kvinnor att lämna islam, ta av sin hijab!” Vi fick förklara att vi inte arbetade mot islam. Att kvinnor har rättigheter i islam.

Lina Salim hade stöd av sin familj, hennes bror Ahmed engagerade sig. I samarbete med Jemens justitiedepartement höll de samtal med fängslade kvinnor. De höll utbildningar i första hjälpen och förlossningsvård. En trygg plats för våldsutsatta kvinnor etablerades, med samtal för våldsutsatta – ett stort steg i ett land där våld mot kvinnor inte ifrågasätts. Organisationen kunde dock inte erbjuda skyddat boende, och en hjälpsökande kvinna tog livet av sig.

– Hon hade ingenstans att ta vägen. Problemet är att kvinnor inte har egna pengar. Om kvinnor har en bra ekonomi, ett eget jobb, blir de starka.

Lina Salim vill gärna berätta om jemenitiska kvinnors situation och andra kvinnorättsaktivister som har inspirerat, som politikern Radiaa Shamsheer. Hon är entusiastisk och pratar mycket. Kontoret hon startade är hennes stora stolthet.

Men allt skulle förändras den 19 mars 2015.

Oroligheterna som började under den arabiska våren 2011 hade utvecklats till en väpnad konflikt. Lina Salim och hennes kollegor märkte att något var på gång den dagen; skottlossningen intensifierades, genom fönstren såg de stridsvagnar som rullade in på gatorna. Soldaterna var unga, ibland tonåringar. En krypande, obehaglig känsla spred sig på kontoret. 

– Vi trodde inte att de skulle komma till Aden, men vi hade fel.

De är de shiamuslimska huthi-rebellerna, understödda av Iran, som är i strid med regeringen. De hade tagit makten i stora delar av Jemen med en konservativ, religiös agenda. Nu hade de nått Lina Salims hemstad.

Den dagen tog det tre timmar att komma hem, rebellerna hade etablerat vägspärrar i hela staden, belägringen var ett faktum. Om livet hade varit svårt innan blev det nästan omöjligt nu.

– Allt kollapsade. All transport in i staden stoppades. Vi hade ingen mat, inget vatten. Det fanns inte mediciner. Det var 35 grader och vi hade ingen el. Innan kriget kunde jag köra bil själv, ta en taxi. Ingen ifrågasatte varför jag inte bar niqab.

Aktivister och journalister började gripas. 2021 fängslades skådespelaren Entesar Al-Hammadi, och anklagades för prostitution. Hon dömdes till fem års fängelse efter en rättegång som människorättsorganisationen Human Rights Watch har betecknat som ”präglad av oegentligheter”. Lina Salim har hört att hon har torterats och fått håret avklippt.

– De kom hem till min man och frågade efter mig. Vi förstod inte exakt vad som hände i staden, men vi stängde To Bes kontor i en månad.

Lina Salim gömde sig tillsammans med sin lilla son, men fortsatte att uppdatera hemsidan om hur kvinnornas situation försämrades. Efter en artikel om ett annat tabubelagt ämne, sexuella övergrepp mot barn, blev Lina Salim dödshotad men fick ingen hjälp av polisen.

Så en morgon inträffade den utlösande faktorn. När hennes bror Ahmed var ute för att hämta skadade i striderna till sjukhuset, blev han själv träffad av en krypskytt. Det blev startskottet för Linas och familjens flykt, först till Saudiarabien och så småningom till Sverige.

På Lindängenbiblioteket i Malmö visar Lina Salim artiklar, en om Ahmeds död, och To Be Foundations hemsida. Hon uppdaterar den fortfarande, tyvärr är nyheterna inte längre särskilt positiva. I rebellkontrollerade områden har nya regler instiftats; kvinnor får inte resa utan en manlig släkting och kan enbart ha svarta kläder. 

–Jag vågar skriva om det kvinnor utsätts för eftersom jag inte är där, andra kvinnor skickar information till mig. Människorättsaktivister kan inte jobba. Kvinnor våldtas i fängelset. LGBT-frågor kan vi inte skriva om.

Det är nu åtta år sedan Lina Salim senast såg Jemen och sedan det inbördeskrig började som FN kallar ett av de värsta i världen; offentliga institutioner har kollapsat, två tredjedelar av befolkningen är i behov av humanitärt bistånd. Kvinnors framsteg har tagit flera steg tillbaka på grund av kriget, fattigdomen och huthirebellernas fundamentalistiska styre.

Vad tänker du om kvinnornas situation nu, och i framtiden?
– Jag tror det blir sämre, det är bara män som jobbar i Jemen. Kvinnor i styrande positioner bestämmer inte egentligen, de lyssnar bara på männen, det är därför de är där.

Det har gått bra för Lina Salims familj i Sverige. Hon jobbar som lärarvikarie, hennes man för en ideell organisation, hon har deltagit på flera seminarier och berättat om sitt arbete för kvinnors rättigheter i Jemen. Trots det har de inte permanent uppehållstillstånd, utan ansöker regelbundet om förlängning av tillfälliga. Ändå är hon glad att de valde Sverige för sina två söner, som inte känner till något annat.

– Men…, säger hon. Jag saknar den gamla Lina.

Vem var den gamla Lina?
Lina Salim är tyst en liten stund, det är första gången under intervjun.

– Hon hjälpte människor, här kan jag inte göra samma sak. Jag var mer fri innan, jag kunde resa. Här kan jag inte göra mycket… och de flesta här vet inte ens vad Jemen är.

Tror du att du kommer kunna resa tillbaka?
– Nej.

– Det finns ännu inga mensprover eller analyser av mensblod i rutinsjukvården. Däremot finns det en hel del forskning på mensblod, säger Sebastian Brusell Gidlöf, docent och överläkare i gynekologi på Karolinska universitetssjukhuset, på en videolänk från sin arbetsplats.

Forskningen bedrivs framför allt inom två fält.

Det ena handlar om att man använder celler från menstruationsblod för att studera den normala miljön inne i livmodern för att försöka förstå vilka celler som finns, identifiera dem och studera hur de fungerar vid normal fysiologi.

Det andra handlar om att använda menstruationsblod för att försöka identifiera sjukdomar inne i livmodern eller andra ämnen i blodet, som till exempel skulle kunna ge svar på hur man kan få en bra implantation under graviditeten.

I en artikel i BBC uttrycker läkaren och forskaren Sara Naseri att hon hoppas på att testning av detta fram tills nu i stort sett ignorerade månatliga blodprov skulle kunna erbjuda banbrytande nya hälsoinsikter.

2012, när Naseri själv studerade medicin, hittade hon bara en vetenskaplig artikel som beskrev mensblodets sammansättning och fann där att det fanns 385 proteiner unika för mensblodet.

I menstruationsblodet finns också sekret från vaginan, livmoderhalsslem och endometriosceller. Livmoderslemhinnan (endometriet) bekläder insidan av livmodern och växer till varje månad för att stödja embryoimplantation. Om ingen graviditet inträffar avstöts livmoderslemhinnan genom slidan vid menstruationen.

Den kanske största potentialen i analysen av mensblod är att i framtiden kunna undvika påfrestande och smärtsamma ingrepp för att diagnosticera och behandla tillstånd som rör det kvinnliga reproduktionssystemet, till exempel endometrios.

Som ett resultat av bristande forskning inom området kvinnohälsa och särskilt reproduktiva sjukdomar hos kvinnor innebär diagnoserna i dag ofta utdragna processer med många provtagningar och undersökningar för många kvinnor. Behandlingsmetoderna är relativt få och många tester och provtagningar är både smärtsamma och påfrestande för patienterna.

Men kanske håller något revolutionerande på att hända inom forskning och reproduktiv hälsa.

Enligt Sebastian Brusell Gidlöf, som är verksamhetschef för gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus, har det dock varit en hel del fokus på att kunna identifiera sjukdomar och framför allt gynekologiska sjukdomar via menstruationsblod de senaste åren.

Snabbare diagnos av endometrios med mensblod

Han ser till exempel stora möjligheter inom forskningsfältet för att öka kunskapen inom vården kring endometrios för att kunna upptäcka sjukdomen tidigare och behandla den mer effektivt.

Endometrios karaktäriseras av att livmoderslemhinneceller växer utanför livmoderns insida. Oftast sitter cellerna då på livmoderns utsida, på äggstockarna eller på bukhinnan nära livmodern. Cirka 10 procent av kvinnor och flickor drabbas av denna ofta mycket smärtsamma sjukdom. För att säkerställa en diagnos krävs idag ofta en titthålsoperation.

Hypotesen till varför man får endometrios är en teori från 1930-talet, och innebär att kvinnor vid mens blöder, dels ut genom slidan, dels ut genom äggledarna och att vissa celler då fastnar och blir kvar i exempelvis äggstockarna, på bukhålan eller bakom livmodern.

– Nästan alla kvinnor blöder på detta sätt, men långt ifrån alla drabbas av endometrios, så knäckfrågan är vad det beror på att vissa kvinnor drabbas och andra inte?, säger Sebastian Brusell Gidlöf och tillägger:

– Beror det på att kroppen inte kan städa undan de här cellerna, och därför får man endometrios? Eller beror det på att de här cellerna som blöder inåt är avvikande på något sätt? Är det därför de fastnar lättare och skapar endometriossjukdomen. Det vet man inte idag. Det kan vara båda faktorerna.

Kan man hitta faktorer i menstruationsblodet som skiljer sig åt hos kvinnor som har endometrios jämfört med de som inte har endometrios, så kan man få svar på frågor hur endometrios har uppstått. Det skulle göra stor skillnad för kvinnor som lider av denna ofta mycket plågsamma sjukdom.

I dag kan det ta över tio år att få en diagnos. Skulle menstruationsblodet kunna användas skulle framför allt undersökningarna kunna snabbas på och bli betydligt mindre smärtfyllda.

Tidigare har titthålsoperationer för att titta in i bukhålan och se om det finns endometrios, och provtagning från bukhållan varit det sätt som vården försökt fastställa om det handlar om endometrios.

– Vi försöker numera undvika operation för att ställa diagnos, utan istället behandla direkt om kvinnorna lider av stora besvär, säger Sebastian Brusell Gidlöf.

Han ser många vinster med att kunna fastställa om en person har endometrios via mensblodet utan att behöva operera.

– Att få en tydlig endometriosdiagnos är viktigt till exempel om det rör sig om en kvinna i fertil ålder, eftersom det kan påverka fertiliteten senare i livet.

Mensblod och graviditet

Forskningen kring mensblod skulle även kunna bidra till stora framsteg inom reproduktiv hälsa för kvinnor genom att hjälpa till att bidra till bättre diagnostisering vid graviditet.

– Hur ser cellerna i livmoderhinnan som blöder ut vid mens ut hos kvinnor som har lätt att bli gravida respektive hos dem som har svårt att bli gravida. Kanske finns det tecken redan i mensblodet till hur de här två grupperna skiljer sig åt och skulle det kunna besvara frågor varför det är så att man har svårt att få barn i fall där det finns oförklarad barnlöshet. Kan man i så fall åtgärda det?

På Karolinska sker en del forskning på mensblod. Blodet samlas in via menskoppar, vilket ger mycket blod med celler som mår bra. Detta tillskillnad från att ta blod från bindor eller tamponger.

Sebastian upplever att mycket har förändrats det senaste decenniet och att kvinnohälsa i dag tillförs lika mycket forskningresurser som de flesta andra medicinska områden, i alla fall när man ser till statliga forskningsmedel.

– Det har blivit mycket bättre. För tio – tolv år sedan sade jag ofta att vi var nedprioriterade. Men jag tycker inte att vi är det längre. Traditionell gynekologisk forskning har fått ett ekonomiskt uppsving, vilket innebär att det läggs mycket pengar både på forsknings och utvecklingsarbete inom kvinnosjukvården.

Hade forskningen på mensblod gjorts för länge sedan hade den dock möjligen kunnat användas i dag – lite beroende på vad forskningen kommer fram till – som en naturlig del av utredningar inom hälso- och sjukvården.

– Jo, det kan man tycka eftersom det är en möjlig källa för biologiskt material. Vi behöver dock ta reda på hur pass användbar den är. Och det är klart att den forskningen skulle ha kunnat gjorts för länge sen.

Framtida mensprover bör, enligt Sebastian B G, bygga på att man samlar in det själv och att man använder en vänlig insamlingsmetod.

Men det bör enligt honom innehålla mer information än vid en vanlig blodprovsmottagning.

– Eller om du kan få reda på samma sak med blodprov då behöver metoden vara så pass användarvänlig att man hellre gör det än lämnar blodprov.

Den brittiska läkaren Sara Naseri beskriver hur hon ser mensblod som en källa för att i framtiden själv kunna kontrollera blodsocker och kolesterolnivåer löpande, utan att behöva uppsöka vården. Det är bra för kvinnor i glesbygden inte minst.

Sebastian säger att de på Karolinska håller på att forska på blodet från gravida kvinnor som blöder tidigt i graviditeten, för att se om blodet som kommer ut – ej mens – via vaginan skiljer sig om man har en pågående graviditet som kommer fortlöpa normalt eller om det har börjat bli ett missfall.

– Det tycks finnas en skillnad i sammansättningen i blodet i slidan hos de som får missfall. Men vi skulle behöva större material, fler forskningspersoner, innan vi kan fastställa det, säger Sebastian och tillägger:

– Men är det så så kanske man skulle kunna testa själv hemma och slippa söka upp en gynekolog för att kontrollera blödningen.

Kanske skulle mensblod i framtiden även kunna hjälpa vården att hitta förklaringar till de än idag oförklarliga anledningar till att vissa kvinnor inte kan få barn.

Det bästa skulle ju vara om man i framtiden kan få fram viktig information via mensblodet och göra den insamlingen till en integrerad del av utredningsgången i samband med infertilitet hos kvinnor redan från början.

– Dessa patienter genomgår många, ibland obehagliga undersökningar. Att slippa några av dessa skulle så klart vara en stor vinst för den enskilda patienten, menar Sebastian.

Däremot har verksamheten Gynekologi och reproduktionsmedicin på Karolinska universitetssjukhus som han ansvarar för ännu inte sett till de extra pengar som regeringen utlovade i Tidöavtalet förra året.

– Det hade jag gärna sett. Endometrios nämns specifikt i Tidöavtalet, men vi har inte fått några extra pengar på sjukhusnivå ännu, säger han.