Reportage

Ensamstående mammor och konsten att klara sig

Ensamstånde förälder, mamma med ett barn.

Manisa är en ensamstående mamma med utländsk härkomst. Hennes liv och kamp för självständighet visar att invandrarkvinnor i regel är starka samhällsaktörer som trots traumatiska upplevelser och tuffa omständigheter utmanar sin utsatthet och förändrar sin situation.

Manisa är ensamstående mamma med utländsk härkomst. Hon är 36 år, har en masterexamen i fysik från Stockholms universitet samt en kandidatexamen i matematik och fysik från Afghanistan. Hennes son var tre år gammal när hon kom till Sverige för åtta år sedan. Kort efter skilde hon sig från barnets far.

– Det var inget enkelt beslut. Formellt har vi – jag och min exmake – delad vårdnad, men i praktiken bor vår son med mig och jag har allt ansvar. Även det ekonomiska ansvaret för vårdnaden om honom ligger helt och hållet hos mig.

Manisa berättar att det är hon som har koll på sin sons läroplan, kommunicerar med lärare, läkare, hälsovården, tandvården och sköter fritidsaktiviteterna.

– Det är egentligen jag som tar hand om vårt barn. Helst vill jag göra allt detta på egen hand hellre än att ständigt konfrontera barnets far och bråka. Nu när min son har växt upp säger han att han inte vill vara med sin pappa längre och därmed har mitt problem och min kontakt med exmaken minskat. Att vara helt ensam med ansvar för vårdnaden är givetvis tuff men jag har lärt mig att planera bättre eftersom jag inte längre behöver påminna hans pappa om hans ansvar för vår sons uppfostran och behov.

Sjukdom och trauma

Manisa har drabbats av svår anemi och genomgår för närvarande behandling. Hennes behandling har varit lång och svår. Manisa erkänner att hon i början var obekant med sjukvårdssystemet i Sverige.

En dag vaknade Manisa och det känns som om hon hade drabbats av en stroke. Hon gick till vårdcentralen och skickades till sjukhuset omedelbart. Efter upprepade tester, diagnostiserar läkarna att hon inte drabbades av något stroke, utan lider av svår anemi, vilket är en kronisk sjukdom.

Då önskade hon att någon från hennes nära släkt kunde vara hos henne och ta hand om sonen, i fall något skulle hända henne. Men det var omöjligt eftersom hennes familj bor i Afghanistan. Hon förstod att villkoren för anhöriginvandring blivit allt svårare och ångesten ledde till vrede och depression.

– Att lida av ångest, panikattacker och PTSD är i sig inget nytt för mig som har levt i ett krigsdrabbat Afghanistan. Men många av dessa allvarliga ångestsyndrom har sina rötter i mina levnadsförhållande efter invandringen till Sverige. Som ensamstående mamma kände jag mig hjälplös och ensam.

Hård kamp för basbehov

– Jag var tvungen att ensam försörja min son och ville inte att han skulle känna sig fattig. Jag hade ingen bostad och bodde som inneboende vilket var jättesvårt och problematiskt. Sådana förhållanden och stress påverkar psyket negativt för vilken person som helst.

– Jag kom till Sverige utan min son, och jag var även hemlös några nätter och övernattade ute på gatan. Senare gav socialtjänsten mig en plats att sova, men jag fick inte stanna där länge. Jag sökte jobb hela tiden. Jag var då nyanländ i Sverige och hade inga pengar. Men så fort jag hade skaffat ett jobb kunde jag låta min son komma till Sverige, och jag kunde hyra ett rum. Jag var dock ständigt rädd för att jag och min son skulle bli hemlösa.

Manisa jobbade som vikarierande modersmålslärare från 2015 till 2017 med hopp om att kunna skaffa en egen bostad.

– Jag var tvungen att brinna men släcka elden! Jag ville inte låta mina problem påverka min sons liv. Alla dessa utmaningar måste sluta någon gång, tröstade jag mig själv.

Flera studier tyder på att ensamstående utrikesfödda kvinnor i Sverige upplever stora utmaningar i sin vardag. Svårigheterna att komma in på arbetsmarknaden, kunna utbilda sig och öka sina delaktigheter i samhälle.

Utmaningen blir ännu större om de tillhör underklassen och lever i segregerade områden. Många av de upplever kulturkrock när de möter det nya landets normer och värderingar. Andra brottas i sin vardag med de hårdare patriarkala bagage och hedersförtryck inom såväl familj som sina etniska nätverk.

Många av dessa kvinnor har dessutom stora traumatiska upplevelser av flykten eller krig i sitt ursprungliga land. Det innebär att dessa kvinnor är en av de mest sårbara grupperna i samhället och riskerar även utnyttjas för sexhandel eller bli utsatta för våld av exempelvis sin exmake.

Allt detta kan påverka henne och hennes barn negativt, utifrån ett jämställdhets- och barnsperspektiv liksom integrationsperspektiv.

Handlingskraft hos utrikesfödda kvinnor

Trots alla dessa utmaningar tyder en del studier på att man inte ska reducera utrikesfödda kvinnors situation till att de är passiva offer. Tvärtom bör de uppfattas som en samhällsaktör som utmanar sina omständigheter för att emancipera sig.

Manisa säger att hon är nöjd med de förutsättningar hon kan ge sin son trots att hon har drabbats av psykiska besvär bland annat på grund av otrygghet, rädsla för arbetslöshet och hemlöshet.

– Jag var tvungen att bytta bostad minst tio gånger innan jag i slutändan kunde köpa en egen bostad för att kunna känna mig hemma.

Hon är fortfarande oroligt för sig själv och sin sons framtid.

– Jag var en utbildad kvinna redan när jag kom till Sverige, jag kunde engelska. lärde mig svenska, arbetade och tog hand om min son. Jag tar med honom till simskolan, till opera, teater, konstutställningar och alla aktiviteter som många barn har. De som tror att jag som invandrarkvinna inte vet något om det moderna samhällssystemet har fel! Jag uppfostrar min son med jämställdhetsvärderingar.

Manisa understryker att hon känner att hon måste jobba många gånger hårdare än inrikesfödda kvinnor i Sverige Som sagt har hon inga släktingar eller bekanta i Sverige som kan hjälpa henne med barnvakt, inte ens för några timmar i veckan. Manisa konstaterar att hon känner sig tvungen att ta ännu en masterexamen. Hon menar att det eventuellt kan hjälpa henne få en fast anställning som hon är kvalificerad för.

– En 36-årig svenska kvinna med masterexamen skulle vanligtvis få en fast tjänst, medan jag måste ytterligare utveckla min kompetens och utbildning. Alternativet är att jobba med uppgifter som inte är relaterade till min kompetens och även då utan att ens få en fast tjänst. Ett annat alternativ var att byta namn! Jag menar, vid 36 årsålder blev jag tvungen att byta mitt namn eftersom mitt afghanska namn kanske är ett hinder för att mitt CV ens läses ordentligt av arbetsgivaren!

Trots all dessa extra ansträngningar för att förbättra livet för sig själv och för sin son, är hon fortfarande orolig för framtiden.

– Jag är rädd att mitt barn också ska bli lika ensam och exkluderad som jag känner mig i Sverige. Det är inte lätt att komma in i det svenska samhället som jämställd medborgare. Jag har brutit banden med det afghanska samhället eftersom en del anser mig vara mot traditionella värderingar och det är inte acceptabelt för dem. Å andra sidan är jag rädd att det svenska samhället inte kommer att acceptera mig och släppa in mig heller. Dessutom är jag orolig för att min son får samma öde som jag, det vill säga att han inte accepteras av varken det afghanska eller det svenska samhället.

Diskriminering på arbetsmarknaden

Manisa arbetar nu som lärare på en skola på deltid, söker heltidsjobb, och uppfostrar under tiden sin son för ett liv i ett jämställt Sverige.

Manisa är inte ensam i den situationen. Studier visar att drygt 55 000 akademiker med utländsk härkomst saknar arbete. Många tvingas till enkla jobb som inte motsvarar deras färdigheter. Studier visar vidare att de som saknar ett svenskt eller anglosaxiskt efternamn årligen får tio- till femtontusen kronor mindre i lön för samma jobb med samma villkor.

Studier visar också att många kvinnor och utrikesfödda måste satsa dubbelt så mycket för att omgivningen ska uppleva att de duger för att klara av sina arbetsuppgifter. Studier visar vidare att många kvinnor med utländsk härkomst utsätts för trefaldiga förtryckta. Som etnisk minoritet drabbas de av diskrimineringen. Som kvinnor drabbas de av hårdare patriarkala begränsningar och många av dem hamnar i underklassen.

Att vara ensamstående mamma och ung och tillhöra de ovannämnda kategorierna kan ytterligare försvåra situationen. I linje med dessa studier visar Manisas liv och kamp för självständighet att invandrarkvinnor i regel är starka samhällsaktörer som trots traumatiska upplevelser och tuffa omständigheter utmanar sin utsatthet och förändrar sin situation.

Zahra Bagherishad är frilansjournalist och har en master i genusvetenskap och intersektionalitet vid Linköpings universitet. Hon skriver om genus, migration och maskulinitet.