Nästan alla partier lovade att de skulle göra allt de kunde för att skärpa EU:s klimatpolitik så att vi kan leva upp till Parisavtalet. Men så har det inte blivit. Det råder en skriande kontrast mellan de vackra löftena och den urholkade förmåga till handling som uppvisats. Det är dags att ge en liten bild över vad som hänt vad gäller EU:s stora klimatreformer.

I november 2019 antog EU-parlamentet en resolution där vi utlyste klimatnödläge. En majoritet av oss ledamöter slog fast att de mänskligt vållade klimatförändringarna utgör ett allvarligt och akut hot. Parlamentet uttalade att kraftfulla åtgärder krävs för att kunna efterleva Parisavtalet om klimatet, och krävde att EU-kommissionen garanterar att samtliga kommande lagstiftnings- och budgetförslag till fullo överensstämmer med målet att begränsa den globala uppvärmningen till under 1,5 grader.
 
Parlamentet var förstås inte enigt – den klimatförnekande extremhögern röstade emot resolutionen om klimatnödläge. Men församlingen landade ändå i en kraftig majoritet på 429 ja-röster – mot 225 nej-röster och 19 nedlagda röster. Ett banbrytande ställningstagande gjordes där – en smula hopp om att kunna verka tillsammans när det verkligen behövs, att kunna agera innan det är för sent, väcktes.

det var alltför många politiker som inte ville gå från ord till handling, som inte inser att ett klimatnödläge också kräver att vi agerar kraftfullt

Men det skulle visa sig att det var alltför många politiker som inte ville gå från ord till handling, som inte inser att ett klimatnödläge också kräver att vi agerar kraftfullt när vi faktiskt får chansen.
 
Ett och ett halvt år efter beslutet om klimatnödläge, alltså i somras förra året, antogs EU:s nya klimatlag, efter slitsamma förhandlingar mellan EU-parlamentet och ministerrådet. Lagen var tänkt göra de vackra orden om att stoppa klimatförändringen till bindande förpliktelser. Den antagna lagtexten slår också fast att vi måste nå nollutsläpp till 2050, och den innehåller en mängd skrivningar om åtgärder på vägen dit.

Men i sluttexten har målen om hur mycket utsläppen måste minska redan innan 2030 för att kunna nå dit urvattnats kraftigt jämfört med vad vetenskapen säger krävs, och inte alls gjorts bindande för varje medlemsland på det sätt som hade behövts. 
 
Intensiv lobbyism från olika industriintressens sida, i kombination med olika inbromsningsförsök från de klimatfientliga högerkrafternas sida, både inom EU-parlamentet och bland medlemsländernas representanter i ministerrådet, hade gjort slutresultatet mycket svagare och mer tvetydigt än vad som hade behövts.
 
Men, nya tag. Det återstod fortfarande att ta fram de konkreta förslagen för hur vi kan få ner utsläppen till 2030, och här visste vi att EU-parlamentet måste skärpa förlagen och ta en progressiv roll. 
 
Utsläppshandelssystemet ETS, det verktyg EU har valt för att få ner de klimatskadliga utsläppen genom att sätta ett pris på dem, skulle skärpas till. Regelverket runt markanvändning och skog när det gäller förmågan att fånga upp koldioxid skulle ses över. Och ett helt nytt styrmedel skulle införas: klimattullar, CBAM, där även produkter som importeras till EU-området måste betala för sina utsläpp.

För klimattullarna utsågs jag till vänstergruppens förhandlare i EU-parlamentet, och jag tog tidigt fajten för att intäkterna från de nya tullarna skulle gå till klimatinvesteringar, framförallt i den fattiga delen av världen.
 
Härom veckan var det dags för omröstning i EU-parlamentet om hela det här nya paketet för att få ner utsläppen drastiskt inför 2030. Men i omröstningen, som började med utsläppshandeln i ETS, föll plötsligt del för del i de nya förslagen. 
 
Högern och liberalerna gjorde gemensam sak med extremhögern och röstade nej till skärpning efter skärpning. Plötsligt var utfästelserna om att rädda klimatet ingenting värda.

Rent konkret är ambitionsnivåerna alldeles för låga och de klimatskadliga fria tilldelningarna fortsätter alldeles för länge. Fossilkapitalet fick som de ville, högergruppen EPP fick igenom sina låga ambitioner. En sådan uppgörelse, med myrsteg för klimatet, kan vi i Vänsterpartiet inte ställa oss bakom.

När till slut bara en tumme återstod var vi en majoritet som valde att rösta nej till hela det urvattnade förslaget, och det slutade med att utsläppshandeln, klimattullarna och den sociala klimatfonden återremitterades till miljöutskottet. I ett ord: kaos.
 
Och här kom slutligen den verkliga tragiken in: När förslagen skulle omarbetas för att tas upp till omröstning igen stegade de mäktiga företrädarna för de stora partigrupperna – de konservativa, socialdemokraterna och liberalerna, tillsammans utgörande en majoritet av parlamentsledamöterna – in och gjorde en egen uppgörelse, helt utan inblandning av andra. 
 
Min grupp, den rödgröna Vänstergruppen, liksom den Gröna gruppens förhandlare, blev helt akterseglade.  I stället var det en handfull (manliga) maktveteraner, utan egen djupare insikt i de detaljer som det förhandlats om i månader, som tog chansen att träffa den överenskommelse som skulle göra dem själva glada. Resultatet: Ett kraftigt urvattnat förslag till regelverk för utsläppshandeln klubbades i förra veckan igenom i EU-parlamentet.

Fossilkapitalet fick som de ville, högergruppen EPP fick igenom sina låga ambitioner. En sådan uppgörelse, med myrsteg för klimatet, kan vi i Vänsterpartiet inte ställa oss bakom.

Rent konkret är ambitionsnivåerna alldeles för låga och de klimatskadliga fria tilldelningarna fortsätter alldeles för länge. Fossilkapitalet fick som de ville, högergruppen EPP fick igenom sina låga ambitioner. En sådan uppgörelse, med myrsteg för klimatet, kan vi i Vänsterpartiet inte ställa oss bakom.
 
Kampen för klimatet går självklart vidare, och ännu kommer EU att kunna ha en roll att spela. Men precis som inför valet 2019 så är det bara med en livaktig och otålig rörelse utanför parlamenten, som sätter press på makten utifrån, som vi kommer kunna ta de nödvändiga besluten som kan rädda klimatet. 
 
Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande krönikör i Fempers nyheter.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer