“För partipolitisk”. Med den motiveringen stoppades i måndags utställningen All Set for Solidarity, som skulle äga rum på Sergels torg i Stockholm. Bakom projektet står Konsthall C, verksamma i Hökarängen tillsammans med konstplattformen Settings.

Utställningen skulle bestå i ett antal formgivna, tryckta affischer med textbudskap med frågeställningen: “Vad händer om vi sätter medmänsklighet och solidaritet i centrum för våra valrörelser?”. Det var alltså för laddat för stadsdelsledning på Norrmalm i Stockholm.

Jag undrar: vilket är triggerordet här? Solidaritet? Medmänsklighet? Eller kanske “valrörelse”? Att inte kunna se skillnad på konst med ett politiskt budskap och reklam för ett politiskt parti skulle möjligtvis kunna förklaras med kompetensbrist. Sådant går det att göra något åt. Man ber om ursäkt, gör om och gör rätt. Men här inställer sig snarare en farhåga som handlar om något betydligt större och farligare, nämligen om den senaste mandatperiodens slappa och paketeringsvänliga kulturpolitik i Stockholm, vars ambition passar som hand i handske för trivsamt och dekorativt konsumtionskonst.

Något som blir tydligt i stadsdelsdirektörens kommentar i Dagens Nyheter: “Det politiska uppdraget är att verka för en trygg och trivsam miljö på Sergels torg.” Tillåt mig häftigt protestera mot att det skulle vara konstens uppgift. 
När Nacka kommun för ett par år sedan lanserade sin DNA-kod i samband med muralkonstprojektet Wall street Nacka, en samtida corporate-version av totalitära staters konstpolitik, fick kommunen till slut backa. Idag är samma koncept, oförarglig och företagssponsorvänlig konst som inte berör just någon särskild brännande fråga i samtiden, en del av Stockholms stads stora “konstsatsning”. Den här gången behövdes det ingen DNA-kod. Så snabbt har den instrumentaliserade synen på konst normaliserats och spridits i landets kommuner. 

Borgerliga politiker har aldrig varit särskilt intresserade av kultur. Men när de kommit på hur konsten kan användas för att gentrifiera bostadsområden eller locka företagare till outhyrda affärslokaler har de så att säga sett synergieffekterna. Den här synen har tagit ett fast grepp om Stockholm och resulterat i ett konstliv som definitivt sett bättre dagar i fråga om ambition, spjutspets och angelägenhet. 

Konsthall C:s satsning på Sergels torg hade varit ett välkommet inslag och dessutom helt i linje, inte bara med svensk konsttradition, från Vera Nilssons antiatomvapenapeller och Siri Derkerts fredsbudskap i tunnelbanan till Liv Strömquists menstruerande skridskoprinsessa utan dessutom en god representant för den samtida konstens sociala och aktivistiska praktiker som hyllas runt om i världen, inte minst på pågående Venedigbiennalen eller Documenta i Kassel. Skulle vi acceptera att pjäser tas bort från repertoaren eller böcker ur biblioteken? Jämförelsen är fullt relevant. 

Att tjänstemannen i sitt svar till DN refererar till ett “politiskt uppdrag” hoppas jag innerligt att kulturborgarråd Jonas Naddebo reagerar på. Att utställningen inte fått öppna är mycket illa.

Paulina Sokolow
Feministiskt initiativ Stockholms förstanamn till kommunlistan