När partiledarna nu möts i Visby för att övertrumfa varandra i de mest påhittiga utspelen, hur vore det om man också lyfte frågan om mord på kvinnor? Om det gick att hitta enighet över partigränaserna i att skapa trygghet för alla som just nu lever i skräck med en man som hon inte kan flytta ifrån? Det undrar Lina Stenberg i veckans söndagskrönika.
Nu inleds Almedalsveckan och svenska partiledare turas om att stå i rampljuset.
En vecka av utspel och högt tonläge, särskilt ett valår som detta. Frågan är om politikerna kommer att ge några konkreta förslag om hur det så utbredda våldet mot kvinnor kan stoppas.
För 2022 ser faktiskt ut att bli ett rekordår.
Under årets första halva har så många som 19 kvinnor mördats av en partner. Det är lika många som dödades under hela 2021 enligt BRÅ.
Var nionde dag detta år mördas en kvinna.
Att en kvinna mördas – att det går så långt – är ett misslyckande. För samhället borde ha hjälpt henne långt dessförinnan. Och männen, hur kan så många män tillåtas gå så långt?
19 dödade kvinnor är i ljuset av detta helt uppåt väggarna galet. Ett obeskrivligt misslyckande för vårt land.
Var nionde dag detta år mördas en kvinna.
Samtidigt är de här morden bara toppen av ett gigantiskt isberg. Ett isberg av fysisk, psykisk, sexuell och ekonomisk misshandel som pågår i hundratusentals hushåll runtom i landet just nu.
Bara för 2021 har 23 500 fall av misshandel i nära relationer rapporterats och mörkertalet utöver detta är förklarligt nog stort. Ser man till anmälda försök till dråp eller mord – något som av naturliga skäl oftast anmäls – syns en klar ökning i BRÅ:s statistik. 2019 polisanmäldes 100 sådana fall medan det 2021 ökat till hela 169.
Bland flickor under 18 syns en ännu värre utveckling. Här har försök till mord och dråp mer än fördubblats under samma period.
Chockerande, visst är det?
Samtidigt är själva misshandeln en konsekvens av något ännu större och vanligare. Som den av samhället så accepterade, ingrodda sexismen, den könsbaserade maktobalansen som funnits sedan urminnes tider och de traditionella könsrollerna, förväntningarna om männens roll gentemot kvinnan.
Och egentligen säger det sig självt att det aldrig går att komma åt vare sig morden eller det utbredda våldet utan att ta itu med de här underliggande fenomenen.
Hur vore det därför att sjösätta en bred satsning för att till exempel motverka sexismen i samhället och jämna ut förutsättningar för män och kvinnor i landet?
Och hur vore det om samhället såg till att alla kvinnor som behöver lämna en destruktiv relation faktiskt får den möjligheten. Att inte bara hoppas på att ideella kvinnojourer har hjälp att erbjuda.
Det är lovvärt att regeringen har tagit fram ett 40-punktsprogram för att stoppa mäns våld mot kvinnor. Ett viktigt steg i rätt riktning. Men det akuta läget detta rekordår visar att det krävs handlingskraft över partigränserna, här och nu.
För det håller inte att Moderatstyrda kommuner som Falun kräver att de som lämnar en våldsam relation tvingas betala sin egen dygnsavgift till det skyddade boendet. Det håller heller inte att en kommun som Stockholm gör det omöjligt att kunna lämna en relation när bostadsbristen är enorm. Hyresrätter finns knappt och för att kunna köpa en egen bostad krävs 420 000 kronor i insats. Hur många flyende kvinnor som saknar sådana extrapengar är det lätt att räkna ut.
Swedbank rapporterade i veckan om just detta, att det blir allt svårare för kvinnor att separera. Bara hälften av landets kvinnor har råd att försörja sig vid en separation. Och enligt SBAB har en genomsnittlig kvinna inte tillräckliga inkomster för att kunna köpa en trea i någon av Sveriges 25 största kommuner.
Att den ekonomiska ofriheten skapar stora och helt onödiga risker för många kvinnor är inte svårt att se.
När partiledarna nu möts i Visby för att övertrumfa varandra i de mest påhittiga utspelen, hur vore det om man också lyfte den här brinnande frågan. Om det gick att hitta enighet över partigränaserna i att skapa trygghet för alla de tusen och åter tusen kvinnor som just nu lever i skräck med en man som hon inte kan flytta ifrån.
För om våldet ska motarbetas går det inte att hoppa över biten om att så väldigt många kvinnor inte har råd att lämna en våldsam relation.
Därför undrar jag: Vem av partiledarna kan ge besked till de här kvinnorna under Almedalsveckan?
Vem kan säkerställa att de som måste fly för sina liv har möjlighet att göra det – innan det är för sent?
Lina Stenberg, författare och journalist
