Begard Rezas vittnesmål handlar om minuterna, timmarna och dagarna efter dådet på gaybaren London Pub. Om känslorna, farhågorna, lärdomarna och ilskan.

Runt klockan 01:15 kom första larmet om skottlossning på baren London Pub lördagen den 25 juni. En man med två vapen dödar två personer, skadar tjugoen, elva av dem allvarligt.

Vid samma tidpunkt som dådet sitter en trött Begard Reza hemma. Hon är aktivist, organisatör, förbundssekreterare för organisationen Salam som vänder sig till HBTQI+personer. I månader har hon varit med och organiserat Weekend pride, som arrangerades av queerföreningar, organisationer och aktivister som en motreaktion till mainstream Pride. Det hade varit en lyckad dag och istället för att skåla en sista gång med vänner på London Pub valde hon att åka hem.

Hur fick du veta om dådet? 

– Jag var vaken hela natten för att jag fick beskedet att min vän Nikita med funktionsvariation hade blivit skjuten. Hon sitter i rullstol och är lam i delar av kroppen. Det var någon som hoppade på henne för att hjälpa henne som blev skjuten. Eftersom Nikita inte kände något på kroppen trodde hon inte att hon hade blivit skjuten. Så hon drog hem och torkade av sig blod som hon trodde var från kompisen. Ambulansen ringer henne och frågar om hon var säker på att hon inte blev skjuten för att de inte kunde hitta kulan hos hennes vän. Kulan hittades nära Nikitas hjärtat och var centimeter från att ha dödat henne.

Vad tänkte du när du hörde om skjutningen?

– Vad är med Norge som gör att det är vi som har haft alla dessa terroristattacker? Och precis som vanligt när det sker en terroristattack så tänker jag, gode gud låt det inte vara en brun man. Jag skrev till en vän, jag hoppas det inte är en muslim som har gjort det här – hon svarade att det oftast är en vit man i Norge. Men sen visade det sig att han var både muslim och kurd som jag. Eller som media beskrev honom islamist, terrorist och extremist, vilket jag upplevde som överdriven retorik.

En annan tanke som slog Begard Reza är det mediaklimat månaderna innan dådet som hon menar har bidragit till skjutningen.

– Jag är skiträdd för framtiden, jag brukar säga att Norges mediaklimat är en klimatkris. I månader har opinionstexter, ledarskribenter, krönikörer – personer med en position i media gått med på narrativ om att Pride är en dålig idé, att det sexualiserar barn, att det leder till grooming, vi borde förbjuda prideflaggor på skolor, det här är identitetspolitik, transpersoner existerar inte. Det har varit så brutalt att jag har varit så förband på media.

Vad var det första som du och dina vänner gjorde efter dådet?

– Nästa steg var att ringa absolut alla, när vi inte fick tag på någon via telefon gjorde vi hembesök för att försäkra oss om deras säkerhet. Börja planera och organisera oss även om det var krisläge.

Den misstänkte mannen brottades ner av vittnen minuter efter skjutningen och omhändertogs av polisen ett par hundra meter från brottsplatsen. På lördagseftermiddagen berättar norsk polis att det var en ensam gärningsman och bedömer händelsen som en extrem islamistisk handling.

Hur förändrades stämningen efter polisens uttalande?

– Då var det bara att samla oss och lägga upp en plan för hur vi skulle hantera det här. Framförallt för att polisen avlyste alla pride-arrangemang och rekommenderade att vi inte skulle gå ut på gatorna, enligt polisen kunde de inte garantera vår säkerhet. Det skapade mycket ilska bland oss i communityn. Så det var minoritetsorganisationer som samlades och vi bestämde att vi skulle ut på gatorna oavsett vad polisen sa och inte låta fascister och terrorister skrämma oss.

Både på söndagen den 26 juni och måndagen den 27 juni tog  minoritetsorganisationer som bland annat Salam som Begard är ledare för, samiska queerorganisation Garmeres och Steatornis som kämpar för funktionsvarierade hand om alla förberedelser inför demonstrationen.

De ordnade taxi till de som behövde, sjukvårdspersonal, hade möte med dialogpolisen och tog till extra säkerhetsåtgärder som att inte avslöja vilken väg de skulle demonstrera på förrän ett par minuter innan. Tusentals anslöt sig och trots all organisering beskrev media demonstrationen som en spontan händelse.

– Den här ilskan och sorgen bidrog till sammanhållning i min community. Och jag tycker att det är så fegt av till exempel norska RFSL som gick med på att inte ta plats på gatorna, det de gjorde istället var att ordna sin egen marsch med kronprinsparet och politiker för att lägga blommor. Varför gick de inte med oss? Förstår de inte vilka signaler det skickar? För när RFSL går i elittåget är de skyddade, det krävs mycket resurser att skydda delar av regeringen och kungligheter.

Begard Reza har skyddad identitet på grund av sitt arbete och aktivism. Något som försvårar hennes vardag, till exempel måste hon alltid få klartecken från polis när hon ska flytta eller byta nummer.

Du är blir mer synlig och exponerad idag. Finns det någon gång du tänker är det här värt det?

– Jag kraschade förra året för att vara helt ärlig. Då var det den rika eliten som var mot mig. Mina fiender har aldrig haft mycket pengar. Det här var min första kontakt med jävligt rika människor och jag insåg att de hade en helt annan makt och kunde krossa mig om de ville. Jag tänker på det rätt ofta, att jag vill köpa ett hus i ett varmt land där ingen känner mig. Men sen får jag så mycket energi av mina medkamrater – för de är ”bad ass”.

*Intervjun gjordes onsdagen den 29 juni.