I många år var midsommar bara något jag hörde om, läste om eller såg på tv. Min första inbjudan till en midsommarfest ute på landet, med krans och långbord kom som 25-åring. Om det inte hade varit för att min kusin Hibo följde med hade jag säkert varit nervös och vem vet kanske tackat nej.
Jag minns inte så mycket från den helgen, förutom att jag hade packat helt fel och inte hade med mig myggmedel. Festen påminde mer om en typisk nyårsfest där verkligheten nästan alltid triumferar förväntningar. Det krävs dock en viss mängd av assimilering för att ha roligt här kommer jag ihåg att jag tänkte.
Det slår mig idag att det krävdes en hel del assimilering för att ens få en inbjudan. En pollett, som när den trillar ner, känns som en spark i magen. Att göra avkall på en del av sig själv och samtidigt låtsas som att man är en naturlig del av omgivningen är ett helvete jag vill bespara min värsta fiende.
När Myspace var populärt skrev jag min första text någonsin som jag publicerade just under en midsommarhelg. Texten skrevs några månader innan valet 2006 och handlade om alla vi som var kvar i Göteborg. Vi som inte hade tillgång till sommarhus och som istället associerade midsommar med arbete och möjligheten att tjäna extrapengar.
Faktum är att midsommar bara är början på veckor av djup och historisk segregation mellan de privilegierade och resten.
Jag skrev också om en stad där minoriteter och arbetarklassen tog mer plats under midsommarhelgen och ordnade stora fester. En helg där spårvagnsresan hem lika gärna kunde vara i London på grund av mixen av människor. Kanske var det för att klyftan under just denna speciella helg blev så synlig via bilder på Myspace som fick mig att skriva ett blogginlägg.
Faktum är att midsommar bara är början på veckor av djup och historisk segregation mellan de privilegierade och resten.
Enligt Statistiska centralbyrån (SCB) har ett av tre barn i Sverige tillgång till fritidshus någonstans i landet minst en vecka om året. Barn födda utomlands eller med bägge föräldrarna födda i ett annat land sjunker motsvarande andel till 4 procent. Men om minst en förälder är född i Sverige är siffran på 46 procent.
I våra storstäder till exempel i Rosengård i Malmö, Hammarkullen i Göteborg och Husby i Stockholm har 1 till 3 procent av barnen tillgång till fritidshus. De områden där tillgången är som störst är så klart de rika områdena, såsom Limhamn-Bunkeflo i Malmö, Långedrag i Göteborg och Brommaområdena i Stockholm där mellan 50-75 procent har fritidshus.
…hur kommer den här segregationen påverka valet som är om två månader? Speciellt när vi inte integrerar, inte har dialog, inte debatterar eller ens har lust att bryta oss loss från våra bubblor.
Precis som 2006 när jag skrev min första text är det en fråga som stannar kvar hos mig – hur kommer den här segregationen påverka valet som är om två månader? Speciellt när vi inte integrerar, inte har dialog, inte debatterar eller ens har lust att bryta oss loss från våra bubblor.
Kvar har vi sociala medier där den djupa skillnaden på folk och folk är som allra tydligast. Där de som har tillgång fyller telefonerna med vackra bilder och lägger upp på sociala medier utan en tanke på de som inte har.
Och precis som månaderna innan valet 2010, 2014 och 2018 är min brist på fritidshus inte något som jag lägger vikt vid – jag har ett val framför mig där min existens kommer att ifrågasättas, där migration, integration och minoritetspolitik återigen kommer att stå i centrum. På den punkten hade det inte hjälpt att ha ett fritidshus, jag hade säkert varit lika orolig där som i stan.
Vad jag vet är att sommaren i Sverige idag bygger på föreställda hierarkier. Och är ett komplicerat system med långa traditioner av politiska, sociala och ekonomiska regler.
