På pappret jobbar kvinnor och män ungefär lika mycket. Men medan mäns puls går ner när arbetsdagen är slut är det rakt tvärtom för kvinnor. Deras puls och stressnivå ökar, visar en studie.
Varför? Jo de går in i nästa skiftjobb – det obetalda – efter det ordinarie arbetspassets slut.

I grund och botten handlar det om att den halva befolkningen som föds med snippa förväntas jobba dubbla skift.  Dubbla skift samtidigt som att lönen för det betalda arbetet dessutom är lägre än männens. Hur konstigt är inte det egentligen?

Något som däremot inte är konstigt med den här vetskapen är att kvinnor i större utsträckning än män väljer att jobba hemifrån också efter covid-19.
Anledningen hör ihop med den där stressen. Kan de köpa sig till lite mer lugn och ro genom att plocka ur diskmaskinen och vattna blommorna under arbetsdagen, ja då är det värt det.

Att det här är en del av ett större mönster blir tydligt när ser till statistiken. Enligt SCB utför nämligen kvinnor i genomsnitt utför 5 timmar och 36 minuter i obetalt hemarbete mer i veckan än män. Om det är någon som undrar varför kvinnors sjukpenningtal är dubbelt så höga som männens kan de ju börja titta här.

Jag tänker att det finns en övervägande orsak. Att det anses vara så privat hur vi lever våra liv, hur vi delar upp våra hushållssysslor.  Att vi inte vill se hur det privata är politiskt, eller vice versa. Detta märks inte minst så fort det så kallade livspusslet kommer på tal, i fikarum och bland vänner.

Men sluta ta ansvar då, tänker säkert några av er som läser det här. Låt bli att göra hemarbetet. Tvinga männen att göra mer.

För det verkar alltid vara en sådan slump att det var hon och inte han som stannade hemma längst med barnen. Att det är hon som roddar barnkalas, köper julklappar och veckohandlar. Han är ju JÄTTEJÄMSTÄLLD, bedyrar ofta samma kvinnor. Han lagar mat. Tycker om att dammsuga.
Men det är just det, för det är också vanligare att män väljer ut de sysslor de utför medan hon gör det som blir över. Resultatet blir att kvinnan ofta gör både betydligt mer, gör de ”tråkigare” uppgifterna och har det där övergripande ansvaret.

Och jag rannsakar mig själv. Visst är jag lika också en typiskt duktig flicka och projektledare. Visst är det oftast jag som har den övergripande kollen på städning, tvätt, blomvattning och barnens klädinköp. 
Men sluta ta ansvar då, tänker säkert några av er som läser det här. Låt bli att göra hemarbetet. Tvinga männen att göra mer.

Jag tänker att en del av problemet är att det verkligen inte är så enkelt. Och att kvinnor knappast behöver mer ansvar eller skuld än vad de redan har.
För det är mycket sällan ett individuellt val kvinnor gör. Att de vill städa, laga mat, tvätta. Varken den höjda pulsen eller kvinnors självvalda hemarbete går att förstå utan att se de så enormt tunga normer och förväntningar på vad kvinnor ska och inte ska göra. 

Och gudarna ska veta att det kan vara bland det svåraste som finns att inte leva upp till det samhället förväntar sig. Om vi nu ska snacka skuldkänslor.
Och här tänker jag på min mormor Anna. Hon som började jobba som piga när hon var 14. Hon som städade hemma hos andra när hon inte städade eller lagade mat i det egna hemmet för att dryga ut inkomsterna.
Vilket val hade hon? Hur hade det sett ut om hon krävt att min morfar lagade middagarna eftersom hon ju skötte tvätten (och allt annat i hushållet) medan han var iväg och arbetade? 

Det är två generationer mellan mig och mormor Anna. Och till viss del brottas vi mot samma styrande normer. Mot samma skuldkänslor. Men lika verkliga som de sega samhällsstrukturerna är, lika påtagliga är de framsteg som tagits sedan dess. De framsteg som i dag ger mig så många fler möjligheter än vad hon någonsin kunde drömma om.
Och lika långt borde vi sikta framåt – vidare härifrån. Inte kan vi nöja oss med att vara lite halvjämställda i våra relationer. För det är i det privata som vi kan ändra samhället.
Varför inte ha som mål att också kvinnors puls kan gå ner efter arbetsdagens slut?

Lina Stenberg, författare och journalist