När min mormor var 15 år gammal giftes hon bort till en äldre man. Efter många år av psykisk och fysisk misshandel och flera barn fick hon nog och bestämde sig för att lämna honom. Men hur lämnar man en relation när man varken har en yrkesutbildning eller ett arbete, och när man dessutom lever i ett land som saknar socialt skyddsnät?
Hur livsviktigt det än är med omvårdnad och kärlek, ger det inte tak över huvudet eller mat på bordet. För min mormor var det en självklarhet att hon skulle flytta ihop med sin bästa kompis och hennes barn, som även hon precis lämnat ett destruktivt äktenskap.

När jag nyligen såg ett inlägg i en av de många separatistiska tjejgrupperna på Facebook ville jag gå ur dem allihop på en gång. En gruppmedlem frågade de andra medlemmarna vad de tror är den främsta anledningen till att män och kvinnor separerar eller skiljer sig idag. Nästan samtliga svarade att det handlar om att vi idag inte är beredda att investera i våra relationer och ger upp för snabbt, jämfört med förr i tiden då vi enligt den gamla klyschan var bättre på att laga trasiga saker och helt enkelt bara få det att fungera, oavsett omständigheter. Med andra ord skulle anledningen till färre skilsmässor på den tiden mest bero på att kvinnor hade mer tålamod än vad de har idag.

…för mig är det åtminstone tydligt att det har skapats ett mer konservativt och ouppnåeligt kvinnoideal.

Jag scrollade igenom kommentarsfältet och noterade att merparten av gruppmedlemmarna som besvarat frågan var kvinnor under 30. Är dagens unga kvinnor verkligen så naiva och konservativa, tänkte jag. 
De senaste siffrorna från Novus väljarbarometer visar en konservativ våg bland unga väljare och särskilt unga kvinnor som gått från att vara progressiva till mer konservativa. Samtidigt har kvinnliga influencers skapat ett nytt kvinnoideal, där det binära motsatsparet – den arbetande yrkeskvinnan och 50-talets hemmafru har sammanfogats till den glamourösa hemmafrun.
Det behöver nödvändigtvis inte vara de ytterligheter som alla dagens unga kvinnor väljer mellan, men för mig är det åtminstone tydligt att det har skapats ett mer konservativt och ouppnåeligt kvinnoideal.

Förra året var det 100 år sen vi fick kvinnlig rösträtt i Sverige. Sedan 1921 har Sverige haft en lång tradition av att arbeta med jämställdhet. Men även om vi kommit långt i jämställdhetsarbetet inom en rad olika områden så har de flesta kvinnor både historiskt och idag inte goda möjligheter att lämna en destruktiv eller våldsam relation. Kvinnor är fortfarande de som går ner i arbetstid för att ta hand om små barn. Kvinnor vabbar mer, tar ur fler föräldradagar och gör det mesta av det obetalda hemarbetet. 
Trots att vi har fått igenom flera viktiga jämställdhetsreformer som att ta bort sambeskattningen och införandet av barnomsorg har kvinnor fortfarande färre ekonomiska tillgångar att ta av vid en eventuell separation.
Våra löner motsvarar endast 90% jämfört med mäns löner, och vår pension endast 69%, där skillnaden fortsätter att öka med åldern.

De senaste decennierna har de socioekonomiska klyftorna vuxit i en raketfart i Sverige. Medan de svenska dollarmiljonärerna har blivit fler har den relativa fattigdomen nästan fördubblats. Framförallt är det kvinnor i kvinnodominerade låglöneyrken som drabbas och som sedan blir fattigpensionärer. Barn som lever i fattigdom och hemlöshet är överrepresenterade i fall där mamman är ensamstående och har lämnat en destruktiv eller våldsam relation. Dessa barn lever ofta i tillfälliga boendelösningar som till exempel kvinnojourernas skyddade boenden, på kommunala jourboenden, på campingplatser och på vandrarhem.

…hur man lämnar en våldsam eller otrogen sambo fast man inte har råd…

Jag fortsätter att scrolla i tjejgruppernas flöden på Facebook och noterar att en av de mest förekommande frågorna är hur man lämnar en våldsam eller otrogen sambo fast man inte har råd. Skillnaden på kommentarsfältet är talande. Långa utläggningar om vikten av att ha tålamod lyser med sin frånvaro, och kanske är det inte konstigt att många saknar ett svar, när vi lever i ett individualistiskt och kapitalistiskt samhälle där man inte kan räkna med välfärdsstatens skyddsnät.
Jag önskar att systerskapet här i Sverige kunde vara starkare och att det skulle vara lika självklart för oss att stötta varandra när en man måste lämnas, så som det var för min mormor och hennes vän. Visst är tålamod en viktig egenskap i en relation, men möjligheten att lämna en destruktiv eller våldsam relation handlar inte om tålamod. Det handlar om ett fungerande samhällssystem som både motverkar ekonomisk ojämlikhet och stöttar den som behöver det.

Teysir Subhi
Partiledare (Fi)