Intervju

Maria Sjödin ny chef för världens största hbtqi-organisation

Maria Sjödin.

Svenska Maria Sjödin är ny chef för den internationella hbtqi-organisationen OutRight Action International i New York. OutRight är världens största globala hbtqi-organisationen med anställda i 13 länder. Fempers nyheter ställde tre snabba frågor till henne.

Hur känns det att vara nytillträdd chef för världens största hbtqi-organisation?

– Jag känner mig otroligt hedrad men känner också ett stort ansvar. Det går framåt i flera länder, till exempel i Antigua där domstolen nyligen beslutade att ta bort förbudet mot samkönade relationer, men i många länder är hbtq-personer under attack. Dessutom drabbas hbtqi-personer ofta hårdare av kriser då skyddsnäten i många fall är sämre – det ser vi till exempel i Ukraina som följd av Rysslands krig.

Vad är det första du kommer att prioritera i din nya roll?

– OutRight prioriterar alltid att arbeta med organisationer inne i varje land eftersom förändring måste komma inifrån men kan accelereras med stöd från omvärlden. Hög prioritet för mig är att driva resurser till hbtqi-rörelsen globalt. När länder prioriterar bort bistånd, som i ljuset av pandemin, Ukraina eller som svar på en eventuell lågkonjunktur drabbar det också finansiering för den globala hbtqi-rörelsen. Vi ser hur hbtqi-personer i fler länder organiserar sig och då krävs en ökning av finansieringen, och nedskärningar blir ett hot. Vi såg det genom vår Covidfond som stöttat organisationer i över 100 länder att hjälpa hbtq-personer som drabbades av pandemin och samhällsnedstängningar – den allra största delen av de 3,8 miljoner amerikanska dollar som vi delat ut genom fonden kom från privata sektorn och privatpersoner.

Vad är viktigast i kampen för hbtqi-rättigheter globalt inom den närmaste framtiden?

– En viktig fråga är att motarbeta den backlash mot transpersoner som pågår från både traditionellt konservativt håll men där vi också ser delar av kvinnorörelsen delta. För OutRight som är en uttalat feministisk organisation är det viktigt att både driva transpersoners rättigheter och att motarbeta patriarkatet – frågorna hänger ihop. I många länder kan transpersoner inte få sin könsidentitet bekräftad juridiskt men där nya lagar stiftas borde det vara en självklarhet att utgå från självidentifikation, utan att som i det svenska förslaget villkora det med tillstånd från vården. Vi måste motarbeta det värsta våldet och förföljelsen men också prioritera att allas rättigheter garanteras fullt ut.

Maria Sjödin har varit tillförordnad chef för OutRight sedan september 2021 då president Joe Biden utsåg organisationens dåvarande chef Jessica Stern till särskilt sändebud för internationella hbtq-rättigheter på utrikesdepartementet. Sjödin har tidigare varit verksamhetschef på RFSL:s förbundskansli.

Intervju

Hennes kamp för säkra aborter räddar kvinnors liv

Läkaren Eunice Brookman-Amissah berättade om kampen för säkra aborter i Afrika söder om Sahara på Kulturhuset i förra veckan.

Eunice Brookman-Amissah är läkaren som var emot abort men som bytte ståndpunkt när hennes fjortonåriga patient dog efter en osäker abort. I tre decennier har hon nu arbetat för rätten till säkra aborter. Hennes insatser har bidragit till att antalet dödsfall till följd av osäkra aborter har minskat med 40 procent i Afrika söder om Sahara sedan 2000 och för detta prisades hon med Right Livelihood-priset i förra veckan.

Det var ett avgörande ögonblick. En ung flicka som hade varit läkaren Eunice Brookman-Amissahs patient sedan tioårsåldern kom till henne och bad om hjälp. Hon hade blivit gravid som fjortonåring och ville göra abort. Eunice Brookman-Amissah förklarade att Ghanas lagar inte tillät henne att utföra en abort. Men den unga flickans utsatta läge dröjde sig kvar och Eunice Brookman-Amissah undrade om hon inte hade kunnat hjälpa henne på något sätt trots allt. Sedan fick hon veta att det var för sent –  flickan hade tagits till en kvacksalvare efter besöket och hade dött i komplikationerna av en osäker abort.

– Det fick mig att fundera på vad min roll var i den här flickans död, säger hon i ett samtal med journalisten och programledaren Parisa Amiri som Right Livelihood Foundation arrangerade i förra veckan.

Eunice Brookman-Amissah insåg att hon behövde ta reda på hur Ghanas abortlag egentligen var utformad. Under sin tid som läkarstudent hade hon fått lära sig att abort både var förbjudet enligt lag och en fråga belagd med stigma och tabu. Men hon hade aldrig fått se själva lagen. Det var inte helt lätt att få tag på en kopia av den. När hon slutligen lyckades få fatt på en utskrift av landets abortlag insåg hon att hennes patient hade kunnat få hjälp trots allt.

– Hon hade kunnat räddas för hon var underårig, och oavsett om hon hade haft en relation eller inte räknades det som en våldtäkt, säger hon.

Behovet av abort ”har alltid funnits”

Eunice Brookman-Amissah är i Stockholm för att ta emot Right Livelihoodpriset som i förra veckan delades ut till henne, Phyllis Omido från Kenya, och till organisationerna Mother Nature Cambodia och SOS Mediterranee. Det Eunice Brookman-Amissah insåg när hon väl kunde läsa Ghanas abortlag var att den faktiskt tillät abort i flera fall, bland annat just när graviditeten är ett resultat av våldtäkt eller incest, men också om kvinnans fysiska eller mentala hälsa hotas av en fortsatt graviditet, eller vid allvarliga fosterskador.

Hon kallar sin svängning från abortmotståndare till aborträttsförespråkare som sin ”väg till Damaskus”. Hon betonar att behovet av abort har följt den mänskliga historien och hänvisar till att den första skriftliga dokumentationen av abort finns nedtecknad på egyptisk papyrus 1 550 år före Kristus.

– Abort har alltid funnits där, men detta behov har plötsligt blivit en kontroversiell fråga som är kriminaliserad i många länder, och kriminalisering innebär att kvinnor inte får tillgång till säkra aborter, säger hon och menar med emfas att det leder till helt onödiga dödsfall, dödsfall som hade kunnat förebyggas:

– Ingen kvinna behöver dö av en osäker abort. Vi har teknologin och kunskapen för att få ett paradigmskifte, för säkra abort för kvinnor överallt, säger hon och konstaterar att Afrika söder om Sahara har den högsta andelen osäkra aborter i världen.

Journalisten Parisa Amiri samtalade med Eunice Brookman-Amissah i förra veckan
Journalisten Parisa Amiri samtalade med Eunice Brookman-Amissah i förra veckan. Foto: Bella Frank

45 procent av alla aborter är osäkra

Årligen sker omkring 73 miljoner aborter globalt. Av dessa är så många som 45 procent osäkra aborter enligt WHO, vilket motsvarar drygt 32 miljoner aborter. 97 procent av alla osäkra aborter äger rum i utvecklingsländer. Omkring 47 000 kvinnor och flickor dör årligen av osäkra aborter, vilket gör osäkra aborter till en av de största dödsorsakerna bland kvinnor på global nivå.

I Afrika söder om Sahara är abort kraftigt begränsad i många länder enligt en omfattande rapport om regionen, publicerad på Guttmacher Institute. I sex länder är abort förbjudet utan några undantag: Madagaskar, Angola, Republiken Kongo, Mauretanien, Senegal och Sierra Leone. I ytterligare tio länder är abort endast tillåtet för att rädda kvinnans liv. I femton länder är abort tillåtet för att rädda kvinnans liv eller om hennes hälsa är i fara. Ytterligare tolv länder har lagt till att detta också uttryckligen inkluderar kvinnans mentala hälsa. Det är i den här gruppen länder Ghana befinner sig.

Men även i de länder där abort inte är kraftigt begränsat råder stora brister på tillgång till abort – något som kan bero på att lagen inte implementeras, att abort fortsätter att vara stigmatiserat på religiösa eller kulturella grunder, eller på grund av brist på hälso- och sjukvård, liksom utbildad personal. Det är en förklaring till varför så många aborter i Ghana fortsatt är osäkra trots att landets abortlag inte tillhör de mest restriktiva i regionen.

– Det finns inte sjukvård för alla kvinnor, på många platser finns det inga läkare eller barnmorskor, alla känner inte till lagen, eller saknar pengar, säger Eunice Brookman-Amissah till Fempers nyheter i en intervju efter samtalet, och fortsätter:

–  Det finns också många samvetsvägrare som inte vill utföra abort.

Maputoprotokollet 20 år

2003 antog den Afrikanska unionen Maputoprotokollet mot diskriminering av kvinnor, vilket också är det första afrikanska avtalet som uttryckligen erkänner abort som en rättighet – under vissa omständigheter. Enligt protokollet har regeringar ett rättsligt ansvar för att ”skydda kvinnors reproduktiva rättigheter” genom att erbjuda abort vid risk för allvarlig fosterskada och vid ”våldtäkt, incest, och där den fortsatta graviditeten riskerar mammans mentala och fysiska hälsa”. Under de 20 år som har gått sedan protokollet antogs har åtminstone sju länder reformerat sina abortlagar, och i ett fall, gått utöver kriterierna i protokollet.

Det är också här man kan se effekten av bland andra Eunice Brookman-Amissahs envetna och strategiska arbete för säkrare abortvård. Hon blev Ghanas representant för organisationen Ipas, som jobbar för reproduktiva rättigheter, rätt till abort och preventivmedel på global nivå. I början av 1990-talet försökte hon övertyga landets hälsoministerium att adressera frågan.

– Jag brukade sätta mig utanför ministeriet. Ingen var intresserad men sedan blev jag utsedd till hälsominister en dag och då började jag verkligen jobba med frågan.

Abortlag härrör från kolonialtiden

Eunice Brookman-Amissah var Ghanas hälsominister 1996–1998 och hon försökte då sprida kunskap i landet om hur abortlagen faktiskt såg ut – att abort redan var tillåtet i vissa fall. Och att lagen härrör från den brittiska kolonialtiden. Hon drog tidigt slutsatsen att det bästa tillvägagångssättet för att få till stånd förändring var att gå via den afrikanska samarbetsorganisationen Afrikanska unionen, för att politik och lagar sedan skulle filtreras neråt, till regional, nationell och lokal nivå.

Hon har jobbat hårt för att sprida kunskap om frågan och har på det sättet kunnat övertyga viktiga personer som har hjälpt till att föra frågan vidare. En sådan var person var generalsekreteraren för the Supreme Council of Muslims in Kenya – en paraplyorganisation för alla kenyanska muslimska föreningar – som klargjorde att islam inte är emot abort. En annan viktig punkt nåddes när en tidigare kenyansk justitieminister under ett seminarium sade han att om han hade förstått frågan när han var justitieminister så skulle han ha ändrat lagen.

– Vi adopterade honom som vår förkämpe, säger Eunice Brookman-Amissah som också förklarar att arbetet har inneburit både tårar och prövningar men att hon aldrig har tvekat om att det går att få till stånd en förändring.

Hon berättar att när Right Livelihood Foundation tidigare i höstas ringde för att berätta att hon var en av årets fyra pristagare så trodde hon att det var ett skämt. Och lade på luren. Men när hon förstod att det faktiskt stämde gladdes hon:

– Jag blev mycket glad, inte så mycket för min egen skull som för frågan, att en stiftelse som Right Livelihood erkänner en fråga som är så stigmatiserad, säger hon.

Amerikanska abortmotståndare aktiva i Ghana

Samtidigt som flera länder i Afrika söder om Sahara de senaste åren har genomfört vissa liberaliseringar vad gäller abort är inga framgångar säkrade framåt. Utvecklingen i USA påverkar även här inte minst eftersom USA under administrationer som leds av Republikanerna har nekat bistånd till utländska icke-statliga organisationer som antingen utför aborter eller som ser abort som en del av reproduktiva rättigheter genom den så kallade munkavleregeln (global gag rule).

Amerikanska grupperingar har också ett annat inflytande – antiabortgrupper arbetar intensivt även i afrikanska länder för att motverka försök till liberaliseringar av abortlagar. 2010 satte en sådan grupp upp affischer med dödshot mot Eunice Brookman-Amissah i Nairobi.

– Jag blev inte rädd, min chaufför blev det däremot och sade upp sig, säger hon.

Händelsen med hennes fjortonåriga patient som dog efter en osäker abort fick henne att se frågan ur ett annat ljus. Samma sak hände till exempel på Irland 1992 när stigmat kring abort så smått krackelerade efter att en fjortonårig flicka hindrades från att resa till England för abort efter att hon hade blivit gravid efter en våldtäkt, det så kallade X-fallet.

På frågan om det har funnits liknande avgörande ögonblick under kampen för säkrare aborter i Afrika söder om Sahara svarar Eunice Brookman-Amissah att hon minns det irländska fallet, och att det har funnits många, allt för många, liknande fall här. Hon berättar om en ung flicka som för tio år sedan hade vunnit ett pris som bästa elev i sitt skoldistrikt i Kenya.

– När hon skulle få priset var hon redan död i följderna av en osäker abort. De här fallen sker hela tiden, säger Eunice Brookman-Amissah som påminner att mycket kvarstår att göra.

– Det är en strid vi måste fortsätta och vi kan nå fler framgångar, det handlar bara om att folk måste förstå frågan.

Intervju

”Darrar jag, så darrar demokratin”

Greta Svensson.

I Sverige är det många fler kvinnor som är åklagare än män. Deras arbete är att vara utredningsledare, förundersökningsledare och stå i rättssalen och åtala personer – ofta unga män – som är farliga. De utsätts ofta för hot och trakasserier, vilket tolereras i alltför hög utsträckning i svenska domstolar. Det framkommer i en ny bok, Darrar jag, så darrar demokratin.

När satsningar har gjorts på polisen har åklagarna, som är nästa led i rättskedjan, inte fått extra pengar utan blivit en propp i rättsprocessen trots att en del av dem arbetar upp till 60 timmar i veckan.

– Vi vill uppmärksamma den här yrkesgruppen. Lyfta fram de här kvinnorna. Det är på deras axlar som rättssamhället vilar i ganska stor utsträckning. Det är de som ser till att misstänkta brottslingar kommer till rättssalen och åtalas, säger Greta Svensson en av två författare, i ett videosamtal.

Hon har tillsammans med Lars Einar Engström intervjuat ett femtiotal personer, varav hälften är kvinnor som arbetar som åklagare och med grova brottslingar. Resultatet är boken, Darrar jag, så darrar demokratin – Kvinnliga åklagare genom hot och vardag, i vilken det framkommer att många av Sveriges kvinnliga åklagare har upp mot 40 till 60 fall på sitt skrivbord, arbetar upp mot 60 timmar per vecka och dessutom har jour och/eller helgtjänstgöring.

Samtidigt har en majoritet av dem utsatts för hot och trakasserier både i tjänsten – även inne i rättssalen – och privat. Flera lever med skyddad identitet och avråds från aktivitet på sociala medier samtidigt som de får säkerhetsinstruktioner för hur de ska röra sig mellan arbetet och hemmet.

Åklagarkvinnorna blir hotade på jobbet i mejl och på telefon, men också i hemmet genom brev eller åverkan på hemmet – allt med syfte att skrämmas.

– Kvinnor får dessutom oftare än män utstå sexuella trakasserier och en råare form av trakasserier, så även åklagarkvinnorna. Det som vi blev mest bestörta över var att vi förstod att även inne i rättssalarna så händer det att åklagare blir trakasserade eller hotade – ibland utan att domarna, som är de som bestämmer i rättssalen, reagerar, säger Svensson.

Råare klimat i rättssalarna

I rättssalarna, som oftast är ganska små, sitter åklagaren på ena sidan och representerar staten. På den andra sidan av rummet sitter den åtalade, en eller två advokater, som oftare är män än kvinnor, och en hejarklack som kommit för att backa upp den åtalade.

– Förutom att språket kan vara rått och raljerande från den åtalade och ibland även från försvarsadvokaterna, så skapas det dessutom en fysiskt obehaglig och ibland hotfull stämning, säger Greta Svensson, och menar att åklagarna inte sällan måste trängas med dessa personer på väg in- och ut ur rättssalen och ibland även på de lokala transporterna.

Det framkommer att åklagarna i svenska rättssalar eller i anslutning till dem kan bli knuffade, trakasserade verbalt, anklagade för hur de ser ut och hur de arbetar, och kan få höra att de/deras barn/deras mamma ska knullas.

– Vi vet från andra yrken, såsom socialsekreterare, lärare och arbetsförmedlare till exempel att hot, trakasserier och ibland våld har blivit en del av vardagen, men det ska inte tillåtas i rättssalar. Och domare får absolut inte låta det passera. I så fall ska de anmälas, säger Greta Svensson.

I boken framkommer att tonen i rättssalen har blivit hårdare, inte minst jargongen hos försvarsadvokaterna har blivit råare de senaste åren i takt med att den grova brottsligheten har ökat.

– Det är svårt att bortse från att en del advokater anammar en viss stil för att vinna respekt och gå hem hos gängen, vilket kan leda till fler uppdrag. Många raljerar, ifrågasätter åklagarens kompetens och säger orimliga saker.

I själva verket är det stora mörkertal kring hur många åklagare som utsätts för hat och hot och trakasserier. Enligt säkerhetschefen på Åklagarmyndigheten anmäler inte alla hot och trakasserier i det interna rapporteringssystemet, eftersom de så kallade incidentrapporterna är offentliga handlingar, berättar Svensson. Det råder med andra ord en slags självcensur.

Författarna Greta Svensson och Lars Einar Engström
Författarna Greta Svensson och Lars Einar Engström. FOTO: Annika Sahlin

Efter polisen måste staten prioritera åklagarna

Upptäckten av arbetssituationen för den här yrkeskåren, det vill säga både förekomsten av hot och trakasserier som lämnas därhän och den stora arbetsbelastningen som de här åklagarkvinnorna utsätts för, gjorde att författarna kände behov av att även göra boken till ett debattinlägg.

Greta Svensson menar att följden av att politikerna under ganska många år nu ökat anslagen till polisen har gjort att det kommer ännu fler fall till åklagarna.

– Detta samtidigt som man inte har satsat motsvarande resurser på åklagarväsendet, på domstolsverket och Sveriges domstolar och inte heller på Kriminalvården, som följer i rättskedjan, vilket gör att den idag står och skakar.

Det ser inte heller särskilt ljust ut den närmsta framtiden.

– Trenden är att med en eskalerande våldsbrottslighet så kommer det inte bli enklare i rättssalarna.

Greta Svensson är dock förvånad över att inget görs. Och oroad.

– De flesta representanter vi träffade från de olika partierna vet om att man satsat lite för mycket på polisen och för lite senare i rättskedjan. Trots det har vi bara de senaste två veckorna fått veta att anslagen till domstolarna inte räcker  och att de tvingas prioritera samt att Kriminalvården inte har en chans att bygga ut i den takt som skulle behövas. Det här leder ju till ökad köbildning.

Det krävs mer resurser till åklagarna, anser författarna. Som annars tycker att Åklagarmyndigheten arbetat bra och aktivt med rekrytering och säkerhetsfrågor de senaste åren. Åklagaryrket är också populärt och en profession som få lämnar.

– Det är tuffa kvinnor med väldigt hög arbetskapacitet. De har ett stort rättspatos och en enorm dedikation för arbetet. Men det kan inte fortsätta på det sätt det gör idag, med den höga arbetsbelastning de har och att de ska behöva tåla att bli kallade hora på jobbet.

Författarna är förvånade över att den här yrkesgruppen inte har rutit ifrån ännu.

– Vi ser att de efterfrågar att få prata mer om arbetssituationen och hoten samt att de vill ha nätverk och mentorer i större utsträckning. Men det är ingen som klagar. Vi ser dock att Åklagarmyndigheten behöver mer resurser – en större budget, säger Svensson och tillägger:

– Sen tycker vi att det inte vore fel med ämbetsdräkt. När man iklär sig en ämbetsdräkt blir det tydligare att man representerar en roll i rättssalen. Det tror vi på att göra.

Titel: Darrar jag, så darrar demokratin 
Kvinnliga åklagare genom hot och vardag

Författare: Lars Einar Engström och Greta Svensson
Förlag: Bite the Bullet Press AB

Intervju

”Man är fastlåst i föreställningen att svaren finns i militarismen”

I maj i år gav forskarna Frida Stranne och Trita Parsi ut sin bok Illusionen om den amerikanska freden, som handlar om den amerikanska utrikespolitiken och dess säkerhetspolitiska strategier. Innan boken skulle ges ut, insåg båda författare att det skulle bli svårt att få till en mångsidig och kritisk diskussion i Sverige om USA:s eviga jakt på att upprätthålla en unipolär dominans i världspolitiken.

Medan de skrev sin bok, bröt kriget ut i Ukraina den 24:e februari 2022. Inte för att det var därför de skrev boken, men det blev oundvikligt att inte nämna Rysslands invasion i Ukraina och än mindre Sveriges Natoansökan. Frida har tidigare uttryckligen sagt att hon har varit förbluffad över den svenska medierapporteringen kring kriget i Ukraina, hur perspektiven krymper i den säkerhetspolitiska debatten och hur man värderar militära ”insatser” väldigt olika, beroende på vem som begår dem.

En starkt bidragande orsak till den svartvita världsbilden som reproduceras i medierna handlar om propagandans genomslagskraft, oaktat om den kommer från Ryssland eller Nato. Medier är ett normskapande instrument som påverkar språkbruket, perspektivvalen och narrativet. Vad vi har sett i svensk media de senaste åren har varit väldigt ensidigt, menar Frida.

Över 4,5 miljoner dödade i Afghanistan

Frida och jag hörs via zoom en förmiddag, och hon berättar att hon har varit i Washington och även nyligen kom hem från en fredskonferens i Oslo, där över 3400 personer deltog. Ett sammanhang som tillät många flera perspektiv än vad det svenska debattklimatet gjort det gångna 1,5 året. Det offentliga samtalet i Sverige är snävt och går man mot strömmen skapar det en mental stress, som är svår att föreställa sig. Anklagelser och osaklig kritik står som spön i backen, men det är inget som Frida avser låta sig tystnas av.

Varför har ni skrivit den här boken, och vilka målgrupper har ni haft i åtanke?
 
– Vi började planerade för den här boken i samband med att USA drog sig ur Afghanistan i aug 2021. Efter ett 20 år långt krig hade världens största supermakt inte lyckats vinna över ett av världens fattigaste länder och vi kände att det fanns en öppning att börja tala om det omöjliga i att vinna fred och stabilitet med militära medel. Inte ett enda av de uppsatta målen för kriget i Afghanistan hade enligt Pentagons egen rapport uppnåtts. Det hade kostat ofattbara 16 000 miljarder dollar och över 4,5 miljoner människor hade dött. Med vår kunskap om vad som styr Washington tillsammans med en omfattande forskning som visar att den amerikanska säkerhetsstrategin har varit kontraproduktiv och att alla de hundratals militära operationer som man utfört har lämnat många områden i världen i värre tillstånd än innan amerikansk militär gått in, uppfattade vi att vi behöver börja tala om hur Europa och Sverige kan frigöra sig från denna politik och välja en annan väg framåt.

Hur upplever du att mottagandet av boken har varit?
 – Under tiden vi skrev boken invaderade Ryssland Ukraina och Sverige hamnade för första gången i ett läge då många kände sig hotade och rädda. Det skapades ett klimat av att allt som avsåg förklara konfliktens bakgrund eller förstå stormaktsrivaliteten i världen var att försvara Putin. Inget kan vara mer fel men det blev omöjligt att peka ut problem i Washingtons utrikespolitik. Vi människor vill så gärna dela in världen i ond och god och hitta enkla svar på varför sådana här fruktansvärda krig bryter ut och hur vi kan ’vinna’ dem. Men det går inte – och jag menar att Sverige nu förlorar oerhört mycket på att vi nu utestängt viktiga parametrar för hur vi ska förstå världen och det nya osäkra läge vi befinner oss i. Jag är rädd att vi – genom att förstå så lite av Washington (eller väljer vad vi vill se) – bidrar till att göra världen mer otrygg och ge oss in i situationen som vi faktiskt inte förstår. Allt på grund av vår naiva tro att vi är de goda som inte kan göra fel. Det är farligt och det känns förfärligt att vi hamnat i detta i princip utan debatt.

”Svenskt” perspektiv på USA

Frida berättar att hon har varit verksam i ett forskningsområde som traditionellt är och har varit mansdominerat, men att hon inte har bedrivit någon egen forskning med utgångspunkt i just feministiska perspektiv.

Det är dock ett stort och viktigt forskningsfält, menar hon, och det finns en rad forskare inom exempelvis statsvetenskap, historia, ekonomi och internationella relationer, som producerat mycket rik litteratur kring förhållandet mellan feministiska perspektiv och amerikansk utrikespolitik. Som mycket annan forskning sker det med varierande ingångar och det berör många olika frågeställningar.

En aspekt handlar om representation i politiken.
– Jämfört med många andra demokratier har USA en låg representation av kvinnor på beslutsfattande poster på alla nivåer. Det påverkar beslutslogiken i maktens rum och den politik som kommer ut ur Washington.

Dock är det viktigt menar Frida att komma ihåg att man i Sverige väldigt ofta har ett ”svenskt” perspektiv på USA. Sanningen är att USA är ett helt annat land, med ett helt annat politiskt landskap, med en helt annan historia. Konservatism i USA har en betydligt mer framträdande roll. Kärnfamiljen och religion har helt andra tyngdpunkter än vad många i Sverige kan ana. Även kvinnorörelsen i USA är inte identisk med den feministiska rörelse som vi har sett i Sverige, även om det finns likheter.

– I Sverige finns också en föreställning om att Demokraterna i USA skulle vara mindre benägna att använda krig och våld som utrikespolitiskt verktyg jämfört med Republikanerna.

En annan viktig aspekt i jämställdhetsfrågan handlar om resursfördelning.
– Den militära upprustningen sker ju på bekostnad av sociala investeringar. I vår bok tar vi upp denna aspekt i delen som handlar om militarismens pris, om hur anslagen till den amerikanska militären utgör den största budgetposten.

I boken beskriver Frida och Trita att det inte finns något exakt samband mellan kostnaderna för vissa krig och brister på specifika välfärdsreformer eller infrastruktursatsningar, men att de utrikespolitiska prioriteringarna de senaste decennierna har i mångt och mycket – såväl direkt som indirekt – bidragit till det USA vi ser idag, med ökade socioekonomiska skillnader, samt en starkt eftersatt infrastruktur, bristande framtidstro samt en nedmontering av demokratin.

– Men också att det råder en växande ”krigströtthet” bland många ”vanliga” amerikaner och i förlängningen påverkar det förtroendet till de demokratiska institutionerna”, berättar Frida. ”Det skapar en växande klyfta mellan förtroendevalda politiker och invånarna.”

”Indispensable nation”

Apropå representationsfrågan, samtliga presidenter sedan USA bildades 1776 har varit män och deras fruar har varit ”första damer” (”first ladies”). Vilken roll och politisk betydelse har dessa första damer haft?
– First ladies (rikets ’första dam’) har ingen formell makt, utan den posten är mer av en symbolisk representation, som understryker familjens betydelse. Däremot är det brukligt att dessa kvinnor driver olika kampanjer, som kan vara mer eller mindre framgångsrika. Men blir dessa kampanjer minsta kontroversiella, då uppstår ofta en storm av kritik.

Som illustrativa exempel lyfter Frida bland annat Michelle Obama och Melania Trump.

– Michelle Obama kampanjade för främjande av folkhälsan bland unga. Hon anklagades från vissa håll för att bedriva en kommunistisk agenda, eftersom hon ”lade sig i” individers levnadssätt. I USA finns ju en uppfattning om att staten ska lägga sig i så lite som möjligt i vanliga människors liv. Melania Trump bedrev en kampanj mot nätmobbning, vilket uppfattades som ironiskt av många med tanke på att hennes man satt i rummet bredvid och häcklade sina motståndare på sociala medier. Men en poäng är att de har möjlighet att lyfta frågor och få uppmärksamhet kring ett eftersatt område.

När man talar om internationellt fredsarbete brukar man inkludera kvinnors rättigheter och behov. I boken nämner ni bland annat Madeleine Albright och Hillary Clinton, och beskriver dem som några av de mest hårdföra hökarna. Hur kommer det sig att kvinnliga toppolitiker i USA sällar sig till militarismens logik och system?
– Jag skulle vilja beskriva det som att de är ”marinerade” i en föreställning om både USA och i krigens möjligheter. Toppolitiker i Washington är stöpta i samma form, bär samma ideologiska glasögon och är inbäddade i föreställningen om USA:s moraliska förträfflighet på den internationella arenan och att krig kan skapa demokrati.

De är uppväxta i en grundmurad tro på USA som en exceptionell nation, det som president Joe Biden benämnde som ”indispensable nation” (’oumbärlig nation’), och det får konsekvenser för den utrikespolitiska utformningen.  
– I boken använder vi begreppet ”liberal interventionism”, alltså, idén om att det inte bara är nödvändigt, utan en moralisk skyldighet att USA måste gripa in i andra länder och använda militära medel när de finner det lämpligt. Detta gör att det finns väldigt lite utrymme att bedriva en annan agenda”.

– Ett talande exempel för det sistnämnda är Barbara Lee från Kalifornien, som suttit i kongressen sedan 1998 för Demokraterna och är kvar än idag. Hon var den enda som röstade nej till USA:s brutala invasionskrig i Irak 2003 och argumenterade öppet och tydligt mot fördjupad militarism. Hennes ställningstagande gjorde att hon stämplades som en ”landsförrädare” från såväl det politiska etablissemanget som den breda allmänheten.

– En annan aspekt som knyter an till karriärmässiga framgångar i amerikansk politik handlar om personvalskampanjer, och i USA är det extremt kostnadskrävande. Förutom gräsrötter, brukar stor del av finansieringen inte sällan komma från resursstarka lobbygrupper och särintressen, som vill utöva inflytande på den politiska dagordningen. Likt många andra länder har kvinnor som strävar efter att nå landets högsta politiska nivå närmast undantagslöst tvingats anpassa sig efter patriarkala strukturer på vägen, för att uppnå framgångar. Inte minst kommer detta till uttryck i militarismen, med tanke på att militären är starkt förknippat med manlighet. Albright och Clinton är bara två av flera exempel på detta.

Väst saknar förmåga till självrannsakan

När USA inledde sitt krig i Afghanistan 2001, vill jag minnas att västvärlden konstruerade bilden av den Muslimska Kvinnan som skulle räddas från talibanstyret. Den Muslimska Kvinnan blev en retorisk figur, även till följd av en växande islamofobi efter terrorattackerna den 11:e september 2001. Har andra liknande exempel på konstruerandet av Kvinnan som den Andre förekommit, när man talat om USA:s krigsbrott runtom i världen? 

– När USA försökte rättfärdiga sitt invasionskrig i Irak 2003, höll bland annat Laura Bush offentliga tal om att USA skulle in i Irak och ”befria kvinnorna”. USA skulle dit för att kämpa för frihet och demokrati, hävdade man, men idag har vi ju ett facit på hur det gick. Liknande exempel på ”rädda kvinnorna”-retoriken är säkerligen många, men jag har inte själv forskat om detta. Generellt kan man däremot säga, och som vi också påpekar i vår bok, att det finns ett återkommande narrativ som handlar om idén om USA som omvärldens räddare. Att vara en ”räddare” i en militär kontext är ofta något som förknippas med manlighet, och där finns extremt begränsat utrymme till ifrågasättande. Man ska lyda. Men det är också destruktivt och förstör möjligheter till utveckling och stabilitet.

Frågan om hur konfrontation gått före diplomati i den amerikanska utrikespolitiken under 1900-talets andra hälft är något som Frida och Trita tittar närmare på i bokens andra del som handlar om ”systemets inneboende problem”. Med all den forskning, dokumentation och kunskap som finns tillgänglig idag, borde vi veta bättre, hävdar Frida.
– Vi i väst har tappat förmågan, eller frågan är om vi nånsin har haft förmågan till självrannsakan. Det tycks finnas nåt konstigt psykologiskt behov av att tillskriva oss som ”de goda” och de andra som ”de onda”. Det finns en historisk blindhet, som gör att vi inte ser oss själva som en del av problemet.

Trita och du landar i slutsatsen – av de historiska erfarenheterna av USA:s ändlösa och kostnadskrävande krigföringar runtom i världen – att världen blivit alltmer osäker och instabil. Hur har denna utveckling påverkat män som grupp respektive kvinnor som grupp inom och utanför USA:s gränser?
– Det finns ett mycket bra citat som säger att ”om vapen vore vägen till fred, så hade vi inte haft några krig”. Det ligger mycket i det. Inte ens världens i särklass starkaste supermakt kunde vinna över ett av världens fattigaste länder. Och kvinnor och barn är alltid sårbara och extremt utsatta i krig. Olika grundläggande materiella behov förstörs alltid i krig. Faktum är att ingenstans där USA har invaderat, har man lyckats implementera frihet, trygghet och demokrati på det sätt som man tänkt. IstälLet har vi sett att man Lämnat mer kaos och lidande och att många militära operationer varit rent kontraproduktiva. Det är så anmärkningsvärt att man inte tar hänsyn till vad den samlade fredsforskningen faktiskt lär oss av detta, utan att västvärlden fortsätter att låta sitt dominansanspråk fortskrida. Man är fastlåst i den ideologiska föreställningen att svaren finns i krig och militarismen.