I början av våren blev Fempers Instagramkonto kapat. En okänd inloggning i västra Sverige någon månad tidigare hade kunnat ge en fingervisning, men på en nyhetstidning har flera redaktionsmedlemmar tillgång till inloggningsuppgifter, så det noterades men inga åtgärder vidtogs.

Ganska snart efter kapningen framgick det att det inte var någon enskild attack mot just Fempers nyheter, utan en del av ett större läckage med många inblandade. Inte bara tidningar utan även pizzerior och skönhetsföretag hade drabbats. Även programledaren Tilde de Paula och skådespelaren Ola Rapace blev av med sina konton och rasade i Aftonbladet.

Sedan kom ett erbjudande via Whatsapp om att köpa tillbaka kontot för 1500 kronor. Vi nappade naturligtvis inte på det, utan hörde av oss till Meta både via Instagram och Facebook. Kontot var kopplat till en av våra Facebook-sidor, så vi utgick i från att Meta skulle ta legitimation, kontokortsuppgifter och utgivningsbevis som intäkt för att det var vårt konto. Vi har ändå betalat en hel del i annonsering genom åren.

I samma veva läste jag om en pizzeriaägare som faktiskt hade betalat 2000 kronor för sitt konto – och fått det tillbaka, så när Meta inte behagade svara hörde jag till sist av mig till skojaren på Whatsapp och frågade om erbjudandet kvarstod. Vid sidan av att vi behövde få tillbaka vårt namn så ville vi inte heller att våra läsare skulle behöva utsättas för tråk eller oönskad intimitet i sina telefoner.

Erbjudandet kvarstod. Om det överfördes 1500 kronor via Western Union Banks upphämtningstjänst skulle kontot återföras. Jag förstod ju att det var ett bedrägeri men jag var faktiskt beredd att offra 1500 kronor om det innebar att vi fick fick tillbaka vårt namn. Jag chansade helt enkelt, ville se hur det fungerade.

Inloggningsuppgifter och kontots nya namn skickades så fort pengarna hämtats ut. Det tog bara några minuter.  Jag var nästan inloggad när Meta talade om för mig att kontot hade en för låg ålder, användare måste vara över 13 år, något som Fempers hade fått dispens med tidigare då vi kunnat påvisa att vi var en nyhetstidning som startade 2011.

Så nu har Fempers nyheter fått tillbaka sitt namn på Instagram, och med det följer 14 000 turkiska män med intresse för lättklädda, unga människor.

Vid det här laget fanns ett namn, en ort i Turkiet, ett bankkonto och ett bankkontor liksom information om kaparen som hade berättat att han är 19 år och faktiskt hade 400 andra konton att hålla reda på.

När jag blev sur, skickade gråtande emojis och svor över Jesus och Allah skickade han nya inloggningsuppgifter med vårt namn, våra gamla länkar och med 14 K turkiska män som följare. ”Jag hjälper dig här”, skrev han i chatten.

Jag beklagade att det inte var vårt konto, utan att det snarare tycktes vara ett lättpornografiskt sådant, fick jag snabbt svar: ”Jag skulle aldrig hålla på med sådant”. Han gick faktiskt igenom posterna, och vi enades om att det var lättklätt snarare än pornografiskt och att det även innehöll unga män.

Till sist frågade jag om han inte kunde kapa Vladimir Putins konto i stället, och det visade sig att han gärna hade gjort det – om Putin hade haft ett konto. ”I hate Vladimir Putin”, var svaret. Jag har faktiskt aldrig fått snabbare svar av någon.

Uppenbarligen hade han en kontakt inne på Facebook, eller så jobbade han faktiskt där, för vi var tvungna att vara klara före klockan 17:00 och han hänvisade flera gånger till supporten. Ung och modern i språket och oerhört tillmötesgående.

Dagen slutade med sammanlagt 14 000 följare som han slängde på mig då han inte lyckades rädda Fempers gamla konto. Antagligen för att vi trots allt har anmält det stulet, men han berättade också att man har 30 dagar på sig – sedan kontot kapats – att lyckas sälja.

Så nu har Fempers nyheter fått tillbaka sitt namn på Instagram, och med det följer 14 000 turkiska män med intresse för lättklädda, unga människor.

Om det fanns någon hjälp att få, av meta eller polisen eller i företagsförsäkringen skulle jag gått vidare med det här, men nu tänker jag att dessa män verkligen skulle behöva lite feministiska perspektiv så vi överväger att översätta en del material till turkiska och dra igång vår Instagram igen. Vi måste bara hitta våra egna följare först.

Jag fick till och med en ursäkt av kaparen. Det är mer än vad jag har fått av Metaversen, någonsin. Vad som händer med Fempers Instagram framgent blir ett fortsatt experiment, en medieinstallation, då följarna uppenbarligen är någon annans.

Hela historien påminner om när alla på tidigare Feministiskt perspektiv fick sina privata domännamn kapade för ett tiotal år sedan. Då var det Baltic Inkasso som ville ha 2000 kronor för att ta ner nazistiska bilder upplagda i våra namn. Polisen lade ner ärende efter ärende, trots att vi ringat in gärningsmannen. Då fanns det ett politiskt motiv, det gjorde det i alla fall inte här. Om Instagram hör av sig ska jag gladeligen svara på alla deras frågor. Då har jag i alla fall fått en kontakt.

Anna-Klara Bratt
Chefredaktör och ansvarig utgivare för Fempers nyheter

Läs även: 

2022-06-12 | Fempers nyheters Instagramkonto kapat

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer