Tänk att det mest kontroversiella man kan säga hösten 2022 är att invandring inte är dåligt. Att alla problem inte mirakulöst blir lösta bara invandrarna blir färre – eller rentav försvinner.
Att säga som det är, att samhället inte bara behöver invandring utan att landet faktiskt tjänar på det, ja det är att svära i kyrkan.
Det är nämligen inte så enkelt att allt blir bättre bara vi stänger gränserna lite mer. Inte heller att skicka hem människor som bott här i en, två eller tre generationer kommer lösa samhällets utmaningar.
Det är rakt tvärtom faktiskt. 
Jag känner själv hur absurt det låter när jag skriver detta. Att det ens ska behöva sägas.
Ändå behöver det poängteras såhär två veckor före valdagen. 
För samhället klarar sig inte om inte människor utanför Sverige flyttar hit. 
Rent demografiskt blir vi bara färre. I förra veckan rapporterade SCB att det inte fötts såhär få barn i Sverige på 20 år. Och arbetskraften behövs, inte minst med tanke på att vi har en extremt skev åldersfördelning där landets äldre är överrepresenterade.

Men kanske är den viktigaste frågan vilket samhälle vi vill ha. Särskilt om vi tänker bort den så utbreda myten att allt vad heter invandring är dåligt och kostar en massa pengar som bäst kan användas till annat.

Och hela branscher står som det är nu och faller med invandrade. I städbranschen utgör utlandsfödda 62 procent av alla anställda, 51 procent av alla buss- och spårvägsanställda, 30 procent av läkarna och 28 procent inom äldreomsorgen, enligt SCB.
Studier, som Peo Hansens A modern migration theory (Agenda, 2021), har också visat att vi tjänar på att ta emot både flyktingar och invandrare. Om vi nu behöver ekonomiska argument. 
Men kanske är den viktigaste frågan vilket samhälle vi vill ha. Särskilt om vi tänker bort den så utbreda myten att allt vad heter invandring är dåligt och kostar en massa pengar som bäst kan användas till annat. 
Faktum är att det skulle gå att vinna ännu mer som samhälle på migrationen – om vi skulle investera i integration på riktigt. Om vi valde att se möjligheterna istället för problemen. Detta påvisar bland andra Jesper Strömbäck, professor i journalistik vid Göteborgs universitet i Utan invandring stannar Sverige (Volante, 2016).
Och här vill jag utmana er i ett tankeexperiment. Föreställ dig hur skulle Sverige se ut om alla utlandsfödda eller de med utländsk bakgrund skulle flytta ”hem” i enlighet Sverigedemokraternas heta dröm. Är du en av de som skulle behöva lämna? Har du familj, vänner, grannar eller jobbarkompisar som skulle tvingas flytta? Hur bra känns detta?
Jag vet inte hur ni känner, men jag får ont i magen bara av att tänka tanken. 
Kanske tänker en del av er att detta aldrig kan bli verklighet. Att det är för ofattbart, för konstigt. Att vi är för många som inte skulle vilja detta. Ändå är det detta SD, landets andra eller tredje största parti, beroende på mätning, vill genomföra. Som de har långt utarbetade planer på att förverkliga så fort de får makten.
Det finns en fara i att förslag uppfattas som oseriösa just för att de är för absurda för allmänheten att ta in. Historikern Peter Englund skriver om detta i boken Brev från nollpunkten (Natur och kultur, 2010) där han fördjupar sig i hur några av 1900-talets värsta grymheter kunde bli verklighet. Att det just handlade om så hemska, otänkbara och omänskliga saker att inte ens de som bevittnade handlingarna riktigt kunde tro på dem. 
Hur atombombningarna i Hiroshima och Nagasaki var så otänkbara att de som drabbades inte kunde tro att det var sant. Att vare sig Stalins utrensningar eller Nazitysklands folkmord riktigt gick att ta in av de som levde i de berörda samhällena när det skedde.
Visst, det är alltid vanskligt att dra historiska paralleller. Men det är något visst med politiska rörelser som har totalitära tendenser, vilket gör att de inte spelar enligt vanliga spelregler. Här gäller det att vara på sin vakt.
Men det handlar framför allt om att lyssna på vad de faktiskt säger. Och ta dem på allvar, för SD menar varje ord de uttalar när de vill skicka ”hem” invandrarna med en enkelbiljett till Kabul, som deras rättspolitiska talesperson Tobias Andersson twittrade i veckan.
Och jag tänker att det gäller att inte gå på den påhittade konflikten som spelar de högerextrema, ultranationalistiska krafterna rätt i händerna. 
Gå inte på myten om invandrarna som samhällets fiende nummer ett. För SD:s drömsamhälle är nog läskigare än vad vi vågar tro.

Lina Stenberg, författare och skribent