Hittills i år har män i Sverige, mördat 11 kvinnor de haft en relation till. Förra året var det 13 kvinnor som miste livet till följd av mäns dödliga våld mot kvinnor. 5 av de morden hände inom 3 veckor, vilket för en gångs skull fick stor uppmärksamhet. Politiker efter politiker bedyrade att de aldrig skulle släppa frågan. Men i årets valrörelse ekar det tomt.

När uppmärksamheten skiftade till något annat upphörde inte det dödliga våldet mot kvinnor. Istället gick det tillbaka till det fördolda, till att normaliseras. Varje dag, varje timme, utsätts kvinnor runt om i vårt land för våld, hot, hat, förnedring och sexuella övergrepp. 11 kvinnor i Sverige kommer aldrig mer att skratta, vara med sina barn, småprata med kollegor och göra allt det där som det innebär att leva. Ska det verkligen krävas att morden sker kort inpå varandra för att vi ska skakas om ochförstå att detta är allvar?

Misshandel som leder till död är sista droppen. Innan dess har samhället svikit på oräkneliga sätt. I allt från avsaknad av förebyggande insatser till oförmåga att fånga upp och skydda de kvinnor som söker eller inte vågar söka hjälp.

Om och om igen hör vi olika varianter på “varför lämnar hon inte”. Men när samhället sviker kan handlingen att lämna vara det svåraste och farligaste en kontrollerad eller våldsutsatt kvinna kan göra. Utan bostad, ekonomisk trygghet samt överhängande rädsla om att förlora  sina barn, handlar det inte bara om att lämna, utan vad man faktiskt har att gå till. För att inte tala om att våldet tenderar att eskalera i samband med att kvinnor indikerar att det är redo att bryta upp.

Misshandel som leder till död är sista droppen. Innan dess har samhället svikit på oräkneliga sätt. I allt från avsaknad av förebyggande insatser till oförmåga att fånga upp och skydda de kvinnor som söker eller inte vågar söka hjälp.

Just för att det är så svårt och farligt, måste vi som samhälle finnas där. Dels för att förebygga att våld överhuvudtaget händer. Men också för att fånga upp och skydda kvinnor som söker sig bort.

Under en av valrörelsens många resor besökte jag under veckan Trollhättan. På många sätt är kommunen ett föredöme i arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Kvinnorjouren Duvan drivs av fantastiskt civilsamhällesengagemang, men det hade aldrig varit möjligt utan det täta samarbetet med kommunen som utgör en stabil grund. Sedan tidigt 80-tal har strukturerna satt sig, till att nu vara en naturlig och självklar del av kommunens kärnverksamhet.

Men omhändertagandet av kvinnor som utsätts för våld skiljer sig åt beroende på vart i landet man befinner sig. Som samhälle förlitar vi oss på ideella krafter som dag ut och dag in, kvällar och helger, kämpar för att ge kvinnor en väg ut. Utan ekonomisk stabilitet. Samtidigt brister samordning mellan de instanser som ska ge skydd. Polis, socialtjänst, domstol, åklagarmyndigheten och kommunala bostadsbolag måste arbeta tillsammans för att säkerställa en säker väg ut. Där boende, försörjning, skola för barn och skydd kan garanteras.

Vi i Sverige har alla förutsättningar för att stoppa våldet. Vi har instanserna, resurser och även lagstiftning (tack vare miljöpartiets ihärdiga arbete). Men det räcker inte, det måste följas upp i praktiken. Fler kommuner kan och måste följa Trollhättans exempel. Men då krävs politisk vilja och pengar. Både för att förebygga våldet och för att ge kvinnor en säker väg ut när det väl har hänt. Men framför allt krävs det att frågan prioriteras. Såväl lokalt som nationellt. Det får inte vara så att mäns våld mot kvinnor måste leda till flera dödliga utgångar på kort tid för att vi ska agera.

Vi i miljöpartiet kommer inte att släppa frågan. Under året har vi presenterat en åtgärdsplan med 40 punkter för hur vi ska stoppa våldet. Vi är redo att göra mer. Vi lyssnar till den kunskap som finns och med väljarnas stöd kommer vi fortsätta att göra det som krävs för att stoppa på mäns våld mot kvinnor, en gång för alla.

Alice Bah Kuhnke, EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna