Diagnosen som ställs i boken Trängd demokrati – Om politikens vardag och om att vara människa är att demokratin är trängd mellan å ena sidan auktoritära nationalistiska krafter och å andra sidan ”styrformer som inte längre fungerar att styra med annat än att ge marknadens principer än större spelrum”.

Boken utforskar hur marknadstänkandet i politiken har ersatt ideal om det gemensamma och hur människor tillsammans värnar det goda livet.

Författarna, Malin Rönnblom, Kerstin Alnebratt, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson, vill återerövra en demokratisyn som går bortom beslutsfattandet och i stället kan betraktas som en livsform. Exemplen som används för att belysa problemen med att marknadslogik styr politiken är många. Här finns historien om politikern som är vald för att bestämma, men som svimmar av vanmakt under ett möte om offentlig upphandling. Här finns kören som repeterar i Folkets hus samtidigt som de kämpar med att hålla nere biljettpriserna till konserten.

Jämställdhetsarbete som bara metoder

I ett talande exempel uppmanas en forskare som ska hålla ett föredrag om maktanalys i jämställdhetsarbetet, att bara berätta om lyckade exempel så att jämställdhetsarbetarna känner sig peppade. Detta utgör ingången till att undersöka hur den nyliberala ordningen har gjort att jämställdhet handlar mer om metoderna än om att göra villkoren för kvinnor och män jämlika. Jämställdhet har kommit att handla om att fylla i formulär och kryssa i rutor så att arbetet framstår som lyckat.

Framväxten av de nyliberala idéerna beskrivs i ett upplysande kapitel. Idéernas vagga placeras tidsmässigt till slutet av 30-talet och går via Milton Friedman och hans Chicago Boys ekonomiska experimenterande i Pinochets Chile till vår samtid där politiken präglas av marknadslogiker.

Offentlig upphandling, är en av alla praktiker som omsätter den nyliberala teorin i praktik. Detta undersöks i två sinsemellan olika kapitel. En studie av Trafikverket beskriver hur myndigheten är utformad som en ren beställarorganisation, en slags mäklartjänst mellan offentliga pengar och privata kommersiella entreprenörer. Trafikverket måste följa den nationella upphandlingsstrategin som innehåller en rad kriterier som rör sociala värden. Trots det, så handlar det i slutändan ändå om att göra en ”god affär”. Men vad betyder det för demokratin att vägar och infrastruktur handlar om ekonomi? Och för vem är affären god? Det kan vi inte veta, eftersom upphandlingsförfarandet som form stänger för diskussioner om vad det är samhället egentligen behöver och hur det ska tillgodoses, hävdar författarna.

Skyddat boende förvandlas till skalskydd

Hur marknadstänkandet leder till att tysta demokratisk diskussion blir kanske allra tydligast i det kapitel som handlar om upphandling av skyddat boende för kvinnor. Kvinnojourrörelsen, som bygger på idén att kvinnor hjälper kvinnor, har länge fått uppdrag och ersättning av kommuner för att bistå med skyddat boende. Jourerna som också är ideella organisationer har på basis av erfarenheterna från sitt arbete varit starka och tydliga röster i opinionsbildning och kunskapsspridning om mäns våld mot kvinnor och hur det kan stoppas. När skyddat boende på senare tid allt oftare av nitiska kommuner har utsatts för upphandling, har tjänsten som ska köpas in formulerats i termer av skalskydd. Den viktigaste åtgärden är att boendena är välbevakade och stängda, så att män inte kommer åt kvinnorna.

Upphandling är problematiskt på flera sätt. I kapitlet påpekas att det för det första är problematiskt att privata aktörer, som till skillnad från jourerna inte samtidigt agerar för att våldet ska upphöra, ska tjäna pengar på att män slår kvinnor. Men det är också problematiskt eftersom det innebär också att kommunen tar ansvar för att skydda kvinnor från det dödliga våldet, medan andra former av mäns våld som jourerna också arbetat mot försvinner från dagordningen.

Upphandling drar undan mattan för den ideellt grundande jourrörelsen som arbetat för att kvinnors erfarenheter ska tas på allvar i politiken. Som författarna konstaterar så innebär det att ”Kvinnorörelsens gamla motto om att det personliga är politiskt har […] omtolkats till sin motsats: det politiska har gjorts personligt, men nu i meningen privat och individuellt”. Upphandling inskränker utrymmet för kvinnor att artikulera gemensamma erfarenheter av att leva i ett samhälle präglat av könsmakt.

Nyliberal kulturpolitik

I ett annat kapitel börjar resan i ett något nedgånget Folkets hus där körrepetitioner varvas med diskussioner om biljettpriser till körens nästa konsert som ska handla om att stå upp för de mindre lyckligt lottade. Meningarna bland körmedlemmarna går isär och måste jämkas. Informationen om körens minskade bidrag från kommunen, övergår i boken i resonemang om en nyliberal kulturpolitik som betonar kreativa näringar, kultur som medel för att skapa arbetstillfällen och tillväxt, snarare än medborgarnas möjligheter att själva träffas och utöva kultur.

Statsvetaren Malin Henriksson visade i sin avhandling Att bygga ett samhälle (2020) hur idéer om bostadsbyggande och samhällsplanering under perioden 1900 – 1940 var en del av formandet av demokratiska medborgare. Bostadsbyggandet var, menar hon, nära förknippat med idéer om medborgares deltagande och demokrati. I kontrast till de röster som sedan 1980-talet kritiserat den socialdemokratiska välfärdsstaten för att inskränka människors valfrihet, vill Henriksson belysa hur bostadsbyggandet genomsyrades av en vision om att skapa medborgare som var jämlika och delaktiga i att skapa och förvalta det gemensamma.

Trängd Demokrati kan sägas visa hur denna vision om medborgare vars liv präglas av deltagande och demokratiska värderingar har tillåtits förfalla. Hur idén om att demokratin ska finnas i människors vardag har gett vika för marknadslogiker.

Att läsa Trängd demokrati är både nedslående och hoppfullt. Den absurda och stundom ganska lekfulla tonen som finns inte minst i det avslutande kapitlet där författarna beskriver sina ”önskereformer”, manar till handling, samtidigt som analysen bekräftar hur lång tid och mycket arbete som kommer att krävas för att förändra det nuvarande marknadsorienterade demokratiska tänkandet.

Hoppfullheten finns i insikten om att demokrati som livsform fortfarande praktiseras. Kanske inte i de politiska rummen, men däremot i kvinnojourer och i lokala körföreningar.

Trängd demokrati – Om politikens vardag och om att vara människa
Av Malin Rönnblom, Kerstin Alnebratt, Maud Eduards, Jörgen Johansson och Andreas Öjehag-Pettersson
Gidlunds förlag

Jag såg Chers konsert i oktober 2019 i Friends Arena (numera Avicii Arena) och minns att det var som att se en levande tidsmaskin. Varje extravagant stilbyte hon gjort sedan 1960-talet har markerat en ny epok i karriären, till den grad att man måste fråga ”vilken Cher” man pratar om. I sitt mellansnack berättade hon med viss självironi anekdoter om sin ålder men budskapet var kristallklart: låt inte er stigande ålder begränsa ens liv. Avslutningsvis frågade hon: ”så, vad gör era mormödrar ikväll?” 

Hon är en popgudinna som lyckats förnya sig årtionde efter årtionde. Eller ja, att benämna henne som ”popgudinna” vore nästan att dra udden ur hennes storhet. 

Cher är ett fenomen, helt enkelt. Och ja, jag är ett stort fan.

Denna vitala 77-åring lever uppenbarligen som hon lär och kvaliteten är som ett fint årgångsvin. I dagarna är hon tillbaka med sitt 27:e album, och för första gången i sin över sex decennier långa karriär ger hon ut ett julalbum. När hon offentliggjorde detta projekt via instagram i september skrev hon ”Jul redan nu? Och jag som inte har något att ha på mig”. Responsen från flera amerikanska medier blev att de ställde sig frågan huruvida Mariah Carey skulle bli utmanad om förstaplatsen på topplistorna. Careys All I want for Christmas is you har varje år klättrat sig upp till toppen till julafton sedan 1994.

Jag är tveksam om så blir fallet, och Cher verkar nog heller inte eftersträva det. Det enda hon bryr sig om är hennes hängivna fans. Det är tack vare dem, som hennes karriär lyckats hålla sig vid liv under så lång tid. Eller i och för sig, om det är någon Chers jullåtar som ändå har potential att få genomslag som varar över tid är det förmodligen den trösterika, svängiga DJ Play a Christmas Song som kan komma till sin rätt i julfester. Det är en låt som växer varje gång man lyssnar på den.

På det stora hela är detta album förhållandevis konventionellt, om än ojämnt dansbeatalbum, men Cher tillför det där nödvändiga lilla extra med sin omisskännliga kontraalt. Det är Cher som lyfter de sympatiska men lättglömda låtarna, inte tvärtom. 

Det är något i Chers mörka röst som alltid förmedlar en känsla av mognad och livserfarenheter, att ha gått igenom en hel del: upplevelser av svek, besvikelser, sorger, förluster, men ur dessa uppstår en orubblig tro på att hoppet är långt ifrån borta, att förändring är möjligt, en robust insikt om att ingen äger ens värdighet. Det är en röst som tillhör någon som går vidare i livet, med styrkan och hedern i behåll.

Traditionellt brukar julalbum innehålla högtidlig stämning, i form av tolkningar av exempelvis ”Å helga natt” eller nyskrivna, bjällerklingande popdängor som uttrycker en känsla av efterlängtad samhörighet. Chers album tillhör det senare, och innehåller sammanlagt 12 låtar, varav några är duetter med Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Michael Bublé, Tyga och Darlene Love. Av dessa är den med Lauper (Put a Little Holiday In Your Heart) den som känns mest ”julig”. 

Det är inget banbrytande album, i paritet med Believe från 1998, där Cher gjorde en pionjärinsats med den dramatiska användningen av autotune och blev vid denna tidpunkt den äldsta kvinnliga soloartist (54 år) att få en no. 1 hit (”Do you beLiEve in life after lo-o-ove”). En ny generation ”upptäckte” Cher, som då varit aktiv i över fyra decennier.

Men, det är ändå ett danspopalbum med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen. 

Drömmar och kamp – Kvinnofolkhögskolans väg från då till nu av Eva Nikell är den tredje i Arenagruppens serie om folkbildare. Men trots att många namnkunniga feminister och rektorer och medarbetare passerat genom skolans korridorer är det inte dem utan kollektivet som står i centrum.

Kvinnofolkhögskolan springer ur partipolitiskt oberoende Kvinnocentrum i 1970-talets Göteborg. Målet var att starta ett kvinnohus vilket öppnar 1978. Kvinnohuset i Gamlestan vilket också var landets första kvinnojour.

Skoltanken sprang delvis ur en lyckad byggkurs, men också från folkbildningstankarna som fanns på kvinnöliga medborgarskolan i Fogelstad under tidigt 1900-tal.

1970-talet är en dynamisk tid för kvinnorörelsen, men spåren från den här tiden är som tydligast i Göteborg. Författaren och feministen Eva Nikell har varit med hela vägen. Från den spontana organiseringen till dagens breda kursverksamhet.

Att 70-talets kvinnorörelse gjort så bestående avtryck i Göteborg tror Nikell beror på att motståndet i staden initialt var så starkt, att det behövde tas i från tårna.

Dagens Kvinnofolk startar i sin nuvarande form 1985 och har varit både större och mindre i omgångar. Boken är rikligt illustrerad och följer i många avseende det som givit skolan sin kontinuitet: att vara i ständig förändring.

När boken presenteras, på bokmässan i Göteborg, är en ny generation elever på plats, men också en äldre grupp från skolans vänförening. Folkhögskolorna är satta under starkt press. På Kvinnofolk har de precis tvingats stänga förskoleverksamheten, vilket varit en viktig del av verksamheten, inte minst för de yrkesförberedande kurserna.

Men drömmarna finns kvar, behoven av folkbildning, och alla elever som passerat genom skolan sedan starten. Att Kvinnofolk gjort avtryck är satt bortom rimligt tvivel – inte bara i en – utan hundratals skrifter, artiklar och kurser sedan 1985. Låt det fortsätta så.

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.

Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.

Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.

När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.

Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin. Utställningen pågår till och med den 15 oktober.