Vi vet att brottsjournalistik säljer i marknadsorienterad media och att de mest dramatiska berättelserna får det största utrymmet. Oftast handlar artiklarna om mord, mordförsök eller beskrivningar av rivaliserande gäng och är nästan alltid baserade på polisrapporter.

På senare år har det också blivit allt  vanligare att traditionell media snuddat på sensationsjournalistik genom att publicera namn och härkomst.

Bortsätt från ett par undantag som till exempel Diamant Salihus bok Tills alla dör och Alexandra Pascalidous dokumentärserie om Mammorna i våldets skugga, har journalisterna sällan följt upp och undersökt mer om brotten de skrivit om.

Yasmine Abdullahi är journalist och aktivist och har följt medias rapportering, som hon tycker brister i att leverera genomgripande bevakning av gatuvåldets konsekvenser och orsaker, kvar menar hon är en missvisande bild av problemet.

– Det som har förvånat mig mycket när det har skrivits om ämnet gatuvåld är just vilka som skriver om det. Vi har sett tidningar som till exempel Expressen köra på rapportering med ”breaking news” känsla. Jag har också sett krönikor, ledare och insändare i de större tidningarna där man gärna problematiserar gatuvåldet eller ger skeva förklaringar, säger hon.

Det som saknas, menar Yasmine Abdullahi, är skribenter som har koll på ämnet eller insändare från personer som har personlig erfarenhet av problemet.

– Det handlar om hur vi väljer att skriva om gatuvåldet och vad man väljer att fokusera på. Det är jätteviktigt att informera allmänheten om att det har skett ett mord eller en skjutning, men vi behöver följa upp det, för bakom de här siffrorna och skjutningarna – finns det en person, oftast en ungdom som mist sitt liv och en familj som sörjer.

Hör hela intervjun med journalisten Yasmine Abdullahi i senaste avsnittet av Femperspodden. Där berättar hon om sin personliga erfarenhet av våldet och varför hon tycker de snabba förklaringar kring gängkriminaliteten, såsom hiphop-musiken i media, är skevt riktad.