Det är svårt att sätta ner foten i SD:s rasistiska och nazistiska historia. För de allra flesta är deras intåg i riksdagen hösten 2010 den första notifikationen som är svår att vifta bort. Forskaren och poeten Hanna Hallgren kartlade högeraktivismen, dess rötter och maktblinda retorik efter valet i en klassisk essä i Feministiskt perspektiv 2012: SD är inte ensamma Den är skrämmande träffsäker.

Du behöver inte vara forskare för att kunna säga ”ett rasistiskt parti med nazistiska rötter ” i teve. Då, 2010, trevade svensk public service både inför och efter valet. Man uteslöt dem i debatter och intervjuer med hänvisning till att de inte satt i riksdagen, vilket resulterade i att de sedan skulle bevakas som ett parti bland alla andra när de väl kommit in. Ett icke-beslut som har fått en rad konsekvenser.

Som Ali Esbati (V) sa i Agenda special måndagen efter valet: Ett parti blir inte mindre rasistiskt för att fler röstar på det – ord i grevens tid!
Tvärtom ”helg segrades” det i SD:s egna kanaler under valkvällen.

Bit för bit har högerns förflyttning ägt rum sedan Hanna Hallgrens kartläggning. Via konservativa ledarsidor och lunchmöten på Almega, genom KDU och KD kom partiet till sist in i den politiska värmen – och nu sitter forna borgerligheten i knät på de fyras gäng. Samtliga har fått plikta både väljare, mandat, ekonomiskt stöd, paradfrågor och politisk beteckning (!) för att få göra det. Hade de gjort motsvarande drag för både fyra eller åtta år sedan hade de kunnat regerat på egen budget hela mandatperioden.

Med undantag för kritiserad eller ignorerad granskande journalistik i Expo, Expressen, Arbetaren, Fempers nyheter, forna Researchgruppen och nyligen Adacta Publica, Syre och ETC har partiet fortsatt hanterats som om hade det accepterat det demokratiska handslag som ligger till grund för lagstiftning, parlament och offentligt samtal. Det har det inte.

Redan i april sattes årets valframgång för SD i spinn. Kent Ekeroth, tidigare rättspolitisk talesperson i landsflykt och ansvarig utgivare för Samnytt (före detta Avpixlat), var precis som tidigare nationella raider, en av huvudpersonerna bakom lanseringen av Rasmus Paludans landsomfattande turné, under vilken han åkte runt och utförde koranbränder i enlighet med polisens lista över utsatta områden.

Kampanjen följer ett klassiskt mönster: Provocera, piska upp stämningen, skapa oro och kaos och ropa på polis och militär. Uppvigling till brott ligger nära till hands, eller ordningsstörande- eller allmänfarligt beteende ett annat verktyg i polisens palett – men nej.

På valnatten firade upphovsmakarna sin kampanj helt ogenerat i sociala medier från partiets valvaka: ”Korankravallerna gjorde sitt jobb”.
Reaktion på det? En snackis? Jonathan Leman på Expo noterade tilltaget och sparade bilderna för allmänhetens beskådan på twitter.

På Säpo och Noa såg de inga som helst konstigheter med Rasmus Paludans Sverigeturné – ett ärende för varje lokalt polisdistrikt, svarade de Fempers nyheter när den tredje koranbränningen stod på tur. Trots att lokalbefolkning kommit i kläm. Trots att den lokala polisen var i chock, blev övermannade och fick ta hjälp av nationella insatsstyrkan så var det inte Paludans uppenbara provokationer som hamnade i centrum för besluten eller debatten, utan de som bor i dessa eftersatta områden. Inte ett, utan två mc-gäng har funnits med under turnén. Det verkar inte uppröra dem som skriker på lag och ordning trots att mc-gängen har fingrarna djupt ner i narkotikadistributionen i både lands- och förort.

Vad kom debatten att handla om? Polisens dåliga kännedom om högerextrema kanaler, ordningsstörande verksamhet och potentiella upplopp? Påverkanskampanjer? Nej, lag och ordning, gängkriminalitet och dödsskjutningar.

Det var här som valrörelsen 2022 löpte amok. Både de fiskala, partipolitiska och mediala ryggradsreflexerna verkar sedan vara satta ur spel. Inte heller satt partiet och filade på citat till någon slutdebatt eller partiledarintervju i SVT eller TV4. De köpte helt frankt den översta annonsplatsen på YouTube i hela Sverige hela sommaren.

Kanske är ändå den stegvisa förflyttningen av landets före detta borgerliga partier värst. Eller som SOM-institutet uttrycker det. Det var politiska samarbeten som utgjorde själva legitimeringen.

Valrörelsen 2022 har gjort vardagen så mycket otryggare för så många. Proppen gick helt ur när Magdalena Andersson slängde ur sig sitt beryktade ”Somalitowns”. Trots att flera rapporter pekat ut just afrofobi och islamofobi som de största rasistiska hoten i Sverige. Trots Rasmus Paludans koranbränningar och oron de skapat, trots krig i närområdet, en falnande global pandemi, darriga Natoförhandlingar och en så kallad energikris skänkte Andersson i ett ord bort alla röster från landets svensk-somalier – allt för att hålla männen som skiter i mänskliga rättigheter, vill bygga ut kärnkraften och skriker efter subventionerad bensin på gott humör. Hur är det ens möjligt?

Det är nästan så att SD förtjänar något slags pris i valrörelse. Vad vi ska göra med alla dem som låtit sig svepas med är en svårare fråga. Då har vi inte ens kommit till valrörelsens kön.

När SOM-institutet presenterade årets Valu i veckan skickade Sören Holmberg tillbaka frågan till den församlade journalistkåren: Inte en enda gång var vården huvudfråga i en debatt – den fråga som väljarna rankade som viktigast – hur kom det sig?

Där kvinnorna listade vård, skola och jämställdhet valde männen lag och ordning, kärnkraft och vård – i den ordningen. Medier och partier sveptes med, ungdomar sveptes med. Kvar stod språkrören och Annie Lööf som nu lämnar partiledarrollen efter elva år och en påtagligt hotfull valrörelse. I juni knivhöggs psykiatrisamordnare Ing-Marie Wieselgren till döds i Almedalen av en organiserad nazist. Var är allvaret?

Tidigare Feministiskt perspektiv startade precis efter SD:s intåg i riksdagen. Nu har Hanna Hallgrens och forskaren Helene Lööws farhågor besannats och Sverige är det land i världen som har det största rasistiska och högerpopulistiska partiet i beslutande församling.

Därför växlar vi upp och söker både stöd och prenumeranter ur oppositionen. Vi har mycket att göra och försöker hålla spalterna öppna trots utlovade sänkningar av både mediestöd och antal stödmottagare. Vi kommer att behöva alla våra kanaler nu. Vi gör det tillsammans, för att citera  Fi vars frågor inte var i närheten av valrörelsen 2022.

Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare.