SCENKONSTTIPS: Det är smärtsamt och roligt på Unga Klara. På Teater Brunnsgatan Fyra bjuds det på ljuv hämnd. Medan Folkoperan står för ljuvlig musik som bara kan upplevas på plats. Tiina Rosenberg har sett två aktuella teaterföreställningar och en opera.
”Hur ska jag pitcha den här föreställningen för mina gymnasieelever som försvinner från tunnelbanan på väg till teatern?” Det är lärarkväll på Unga Klara och regissören Farnaz Arbabi tar emot lärare från hela Stockholm. Den lärare som ställde frågan får svar från en publikvärd som uppmanar henne att säga till sina elever att Brinn handlar om dem.
Brinn kretsar kring två hyperaktivt utagerande tonåringar Agni och Evvi som älskar att kaosa. Det innebär att de lever rövare och sätter världen i brand – både bokstavligt och symboliskt.
Agni och Evvi är födda samma dag, men inte av samma föräldrar, och uppfattar sig som tvillingar. Den supertajta relationen bedöms av personalen som ett problem eftersom Agni och Evvi periodvis varken talar, äter eller lyssnar på någon utanför sin symbiotiska tillvaro. Därtill kommer allt kaosande och personalen vill därför skilja dem åt. Då tänder flickorna eld på det behandlingshem där de ”vårdas”.
Den intensiva uppsättningen formligen tvingar tonårslivets förtärande vånda på publiken och väcker både tonåringen och föräldraperspektivet till liv hos mig. Det finns inga flyktvägar. Den skickliga ensemblen håller publiken i ett orubbligt grepp. Vi måste lyssna, se och möta tonåringarna samtidigt som vi ställs inför handfallna vuxna som taffligt försöker hantera situationen.
Unga Klara fortsätter att arbeta i sin grundare Suzanne Ostens anda med såriga föräldrarelationer, psykisk ohälsa, missbruk och tvångsvård, några av de teman som länge utgjort smärtpunkter i Unga Klaras repertoarval.
I Brinn går regin i den stil som kallas gurlesk (en feministisk kombination av det stereotypt flickaktiga och burleska). Kostymerna är inspirerade av de klänningar som bärs av tvillingflickorna i Stanley Kubricks film The Shining (1980) och samtliga tonåringar i uppsättningen har tandställning.
Det är tonårskraft mot vuxenvärlden som svarar med isolering och låsta dörrar i långa korridorer. Det finns en fantastisk tonträff i Brinn som regissören Farnaz Arbabi har tagit fram tillsammans med avgångsklassen på Teaterhögskolan i Malmö. Ta med din motsträviga tonåring eller plocka fram ditt inre och för länge sedan gömda tonårsjag och se Brinn. Det är både smärtsamt och roligt.
Från Unga Klara fortsätter turen till Folkoperan som bjuder på Vincenzo Bellinis bel canto-klassiker Norma (1830). Där kommer huvudpersonerna också att brinna upp. Norma utspelar sig i Gallien 50 år före vår tideräkning och handlar om översteprästinnan Norma som bedras av sin man (den romerske prokonsuln och representanten för kolonialmakten) Pollione som inlett en relation med den unga prästinnan Adalgisa. Triangeldramat är igång och Norma hotar att ta livet av deras två gemensamma barn samt döda Adalgisa. Allt löses till slut genom att Norma och Pollione beträder ett brinnande bål tillsammans.
Den feministiska åskådaren undrar förstås hur många kvinnor som tas av daga i operor? Kvinnor bränns på bål, får en kniv i ryggen, kastas över stup alternativt ut genom fönster eller så dör de i sjukdomar som den lungsjuka Violetta i La Traviata, en annan sevärd uppsättning som just nu spelas på Kungliga Operan.
Mina tankar går minst en gång i veckan till den feministiska författaren Hélène Cixous som för länge sedan konstaterade att gå på teater är som att bevista sin egen begravning. Feministiska operaforskare har också vänt och vridit på tragedins genrekrav som kräver död för att dramat ska fullbordas.
Men om du kan komma över de döda kvinnornas operakonst väntar en storstilad afton med sångare som praktiskt taget sjunger för dig.
Norma är en minimalistisk uppsättning av regissören Eirik Stubø, där inget står mellan sångarna och publiken. Sångarna Julia Sporsén och Kajsa Lindberg, som alternerar i rollen som Norma, är lysande i likhet med resten av ensemblen. Ingen annanstans i Stockholm kan du komma så nära sångarna i en större operauppsättning och när du väl gör det fylls du av ljuvlig musik som bara kan upplevas på plats och som aldrig blir samma sak i digitala versioner.
Om du efter Norma fått nog av kvinnor som offras eller som offrar sig själva kan du hasta vidare till något mer feministisk hardcore och se hur Py Huss-Wallin och Ester Uddén löst problemet med kvinnoförtryck i sin bearbetning av Helen Zahavis roman Dirty Weekend (1991).
I romanen vaknar huvudpersonen en morgon och bestämmer sig för att inte längre ta skit utan beger sig på ett korståg för att hämnas. Här finns ingen risk att hamna i en situation där huvudpersonen kliver tillsammans med sin otrogne make på bålet utan här brinner hämndens eld.
Romanens huvudperson Bella har kluvits i två karaktärer och då gäller det att hålla i hatten när de sätter fart. Dirty Weekend samlar feministiska hämndfantasier och jävlaranamma från Valerie Solanas SCUM-manifest till #Metoo. Hämnd anses vara en oetisk handling och de socialt missanpassades sätt att skipa rättvisa, men i Dirty Weekend är den ljuv.
Vid närmare eftertanke är världsdramatiken full av hämndaktioner. De grekiska tragediförfattarna, Shakespeares tragedier, krönikespel och kungadramer för att inte tala om den tyska romantiska dramatiken fram till vår egen tid har alla vältrat sig i blodiga hämndaktioner.
Scenen är rätt plats för att konfrontera världen med hämndfantasier och i Dirty Weekend ges det igen på ett så befriande sätt att publikens initiala tvekan frigörs under föreställningen ett steg i taget. Det är inte svårt att se det stora våldet i de mindre delar som till slut bildar ett helt system av kvinnohat.
Det våld som försvaras världen över i form av traditioner, lagar och bestämmelser kan på inget sätt sägas vara på kvinnornas sida. Så visst kan etiska och moraliska frågor ställas om hämndens berättigande och funktion i vårt själsliv. Men så länge hämnden brinner endast på scenen kan vi hoppas att lågorna ger oss kraft att gå vidare med våra liv.
Teatern, mina vänner, gör kanske inte jobbet för oss, men fungerar som en säkerhetsventil. Dirty Weekend gör just detta. Den är skitig och skrikig, men ack så välgörande.
Teater: Brinn
Regissör: Farnaz Arbabi
Unga Klara Stockholm
Opera: Norma
Musik: Vincenzo Bellini
Folkoperan Stockholm
Teater: Dirty Weekend
Iscensatt och framförd av Py Huss-Wallin och Ester Uddén
Teater Brunnsgatan Fyra Stockholm
Tiina Rosenberg, professor i teatervetenskap och verksam vid Stockholms universitet
