”Vi ska existera, överleva. Och vi ska samla kraft att slå tillbaka.”, skriver Sandra Dahlén i en reflektion kring vikten av att skapa trygga rum och krympa sitt fokus för självbevarelse i de hårdare tider som nu väntar.
Det kommer blåsa ännu hårdare tider nu. Det kommer ännu mer hat och våld och utsatthet. Fina människor säger att de är arga. Att de skäms över Sverige. Att de hoppades på något annat. Orden är viktiga. Vi behöver känna att vi är många som förfäras.
Men utsatta människor skapar inte bara ord utan hamnar även tydligt i kroppen. I en stress som sätter sig i spända muskler, ytlig andning och tryck i bröstet. I en förlamning som infinner sig när det är dags att kliva upp ur sängen.
Vi är många som länge, kanske sedan barnsben, fått lära oss att ”hålla ihop”. Så gråten fastnar i kroppen. För tänk om tårarna öppnar en avgrund av rädsla och minnen. Tänk om vi faller så djupt att vi inte tar oss upp. Nej, det går inte. För vi behöver kliva ur sängen, gå på det där mötet, gå till arbetspasset, laga mat, ta hand om barnen.
Vi är många som in på huden under lång tid känt hur hatisk retorik och politik formar livet och sätter sig i nervsystemet. I ärren och i mardrömmarna. Vi har sett hur våra samlingsplatser stängs ner. Hur våra barn utsätts för systematisk polisbrutalitet. Hur vi hotas till tystnad. Hur hatbrotten ökar.
Vi är många som länge, kanske sedan barnsben, fått lära oss att ”hålla ihop”. Så gråten fastnar i kroppen. För tänk om tårarna öppnar en avgrund av rädsla och minnen. Tänk om vi faller så djupt att vi inte tar oss upp. Nej, det går inte. För vi behöver kliva ur sängen, gå på det där mötet, gå till arbetspasset, laga mat, ta hand om barnen.
Hos andra brister det gång på gång. En ständig gråt som kommer och går. Har hållit ihop sedan fascismen tog plats i vårt parlament men nu finns det inte någon hud kvar. Det gränslösa hulkandet skakar våra kroppar.
Joe Hill skrev: Sörj inte. Organisera er. Många gör nu både och. Gråter och har fokus och energi att gå framåt. Att slå tillbaka. Dem är jag evigt tacksam.
Men just nu är vi många som inte kan organisera oss. Eller i alla fall inte bara. För vi behöver också fokusera på det lilla, trygga och enkla.
En vän rensar i sitt Instagramflöde. Hon behöver skapa trygga rum. Så måste det få vara. Hon har också fått en badbomb med orden: Det behöver dofta gott kring oss nu. En annan bekant började dagen efter valet att maniskt googla tapeter. Nu ska det fem år efter separationen bli ordning på lägenheten. Det är så det behöver vara.
Att tillfälligt krympa sitt fokus och att njuta blir ett sätt att bevara sig själv i en värld som är fientlig mot min (eller mina näras) identitet, kropp, community och livsstil.
Själv funderar jag på om det inte vore dags att laga en lasagne – det är så gott och var så länge sedan. För nu är det self care som gäller. Både i skönhets- och självhjälpsindustrins vida och ytliga bemärkelse och i Audrey Lordes politiska definition. André Spicer skriver så bra om hennes ord i en tre år gammal artikel i The Guardian: ”Caring for myself is not self-indulgence,” she wrote. It is self-preservation, and that is an act of political warfare.
Att tillfälligt krympa sitt fokus och att njuta blir ett sätt att bevara sig själv i en värld som är fientlig mot min (eller mina näras) identitet, kropp, community och livsstil. Och jag struntar i om det tar sig uttryck i konsumtion av badbomber.
För jag hävdar bestämt att allt som ger kort verklighetsflykt och en stunds lugn och njutning är livsviktigt. Och jag tänker på den gynekolog jag pratade med i början av sommaren. Hon menade att om vi ger kroppen signaler om njutning, även i mycket korta stunder, så talar det om för vårt nervsystem att det just nu inte finns någon fara varpå stressnivåer går ner.
Att stanna upp ett par sekunder och dra med fingrarna på insidan av armen innan man kliver ur sängen. Att blunda och känna hur god kakan är mot tungan. Som sexualupplysare måste jag självklart slå ett slag för sexet också. Värdet av att skapa en bubbla av njutning. Stress kan dock ofta slå ut sex. Då finns det förhoppningsvis en vibrator i närheten som snabbt får oss på banan. För vi ska existera, överleva. Och vi ska samla kraft att slå tillbaka.
Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare – aktuell med boken Frigående barn – och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.
