Den första bokmässan efter covid har avlöpt. Ett tack och lov är på sin plats. Sedan hot och attacker stegvis trappats upp i Almdalen – i somras med ett knivmord – har bokmässan i Göteborg tagit en annan väg.

De kastade ut Chang Frick och Nya tider, våldsamma nazister och har sedan dess koll på just dem. Även under den här mässan tog sig team av nazister in som besökare och ansatte utvalda måltavlor – i år bland andra Somar Al Naher.
Samma metod som tidigare: Hotfullt närgångna med kamera och mikrofon,  aggressiva frågor, oförtäckta anklagelser och trakasserier. Men de åkte ut. Det var gott om väktare som säkerställde både besökares och utställares säkerhet. Alert – och en förutsättning för att både utländska och inhemska gäster ska kunna mötas på det här sättet.

Ett forum i demokratins tjänst, absolut bokmånglarnas tempel, men sämre kommers går att föreställa sig. När Sveriges internationella rykte sotas ner av xenofobi och populism, finns i alla fall en institution som håller stilen.

Men även om de flesta var glada över att kunna mötas var de flesta också oroliga och rädda. Faktiskt rädda för sin framtid. Vid sidan av förlag och bokhandlare som kämpar med en omfattande digitalisering – expansion men också utslagning – befarar i nästa led biblioteken att de kommer att bli av med anslag framöver. Trots att många bibliotek redan tvingats lägga ner i både lands- och förort.

Även studieförbunden är oroliga. Anslagen ska ner, potten bli mindre och mottagarna färre. Det samma gäller den krympande floran av oberoende tidningar: Det nya mediestödet ska mer än halveras, mottagarna bli färre och varje unik titel ska omsorgsfullt beskriva för en ny nämnd varför just de fyller en funktion i samhället – och ja, på sätt och vis inte de andra.

Vid ett rundabordssamtal med flera församlade tidningar som i dag uppbär press- och/eller distributionsstöd medgav regeringens särskilde utredare Mats Svegfors utan omsvep att några av oss kommer att bli av med stödet. På fredag löper remisstiden ut och i september nästa år är det slut med EU:s särskilda undantag för det svenska presstödet.

De som fortsatt får stöd kommer att få veta det först i efterhand om förslaget som ligger går igenom. Inga av oss kan bedriva löpande verksamhet på det viset. En omfattande bantning av potten är vad det är – en rännil.

Så nu ser alla tidningar om sina hus, sina intäkter, sitt tjänsteutrymme, och så gör också biblioteken, folkhögskolorna och små förlag. När bibliotekens inköpskassa krymper, drabbas även förlagen i en nedåtgående spiral.

Scenkonsten håller precis på att återhämta sig efter pandemin – floran av covidstöd har tagit slut. Alla slåss om samma pengar – dina och mina – vi som konsumerar medier, musik eller går på en folkhögskola.

Inflationen drar i väg, elräkningarna förväntas stiga och uppenbarligen det mesta annat. Prenumerationer, böcker eller teaterbesök är bland det första som ryker när den så kallade köpkraften sjunker. Din och min.

Och visst, hellre sjukvård och skola om det blir svensk vinter i år – men är det verkligen känt hur hårt ansatt den fria kulturen redan är? Den som inte riktigt bär sig?

Det som är slående är hur varje gren, titel eller bransch vänder sig inåt. Kanske för att tilltaget egentligen aldrig har förankrats? Skinnskatteberg, Mats Svegfors andra hem tydligen, har varken tidning, folkhögskola eller bibliotek – längre. De vita fläckarna har brett ut sig – i både lands- och förort.

Så långt pekar medieutredningen åt rätt håll. Alla har rätt till ett fungerande bibliotek, datorer eller kunniga bibliotekarier. När folkhögskolan i Skinnskatteberg lades ner hade de precis investerat i nya lokaler, musikinstrument och verktyg – många förlorade jobbet; mattanten och vaktmästaren också. Det är snart över tio år sedan.

Utanför bokmässan stod en symbolisk bokbuss – helt exotiskt faktiskt. Men utställarna var färre. En del förlag har lagts ner eller ätits upp, andra aktörer hade helt enkelt inte råd. Kvar i mitten står de stora förlagen och mediehusen – även de – rädda för framtiden. 

Det krävs ett rejält kulturpolitiskt engagemang för att säkra den fria kulturen och folkbildningen per omgående. Det håller det inte att bara se om sitt eget mediehus – det måste upp på dagordningen.

Anna-Klara Bratt, chefredaktör