Debatt

Kampen för reproduktiv rättvisa behövs mer än någonsin 

Vi vet att vi inte kan ta vår sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter för givna när en regering stödd och styrd av Sverigedemokraterna får makten. Vi vet att det är odokumenterade, asylsökande, kvinnor, HBTQIA+ och rasifierade som får sina rättigheter villkorade och fråntagna först. Det skriver tre representanter för Fi Malmö i dag på Internationella dagen för säkra aborter.

I dag den 28 september är det den internationella dagen för säkra aborter. Campaña 28 de Septiembre initierades 1990 som en del i den transnationella feministiska kampen i Latinamerika och Karibien för avkriminaliseringen av abort. I år uppmärksammar vi denna dag med vetskapen om att Sverige har det största rasistiska partiet med nazistiska rötter i världen. Fler än hälften av världens länder leds av högerextrema, rasistiska, nazistiska och antidemokratiska ledare. 

Motståndet mot fascism, nazism, rasism och sexism har alltid letts av de vars rättigheter och liv inskränks och hotas först. Vi ser det i Iran där kvinnor och HBTQIA-personer tar över gatorna, klipper av sitt hår och bränner påtvingade slöjor. Vi ser det när urfolkskvinnor försvarar naturen med sina kroppar i en klimatkris som de inte själva skapat. De offrar sina liv i kampen för allt liv och allas frigörelse.

Även i Sverige finns hoppet i en stark dekolonial och feministisk rörelse. Vi kan lära och inspireras av kamper som drivits i århundraden av svarta, bruna och urfolkskvinnor och transpersoner runtom i världen. I dag vill vi därför lyfta en dekolonial feministisk kamp för allas rätt till kroppslig integritet och för reproduktiv rättvisa. 

Begreppet reproduktiv rättvisa myntades inom den svarta feministiska rörelsen i USA år 1994 inför den internationella konferensen om befolkning och familjeplanering i Kairo. Reproduktiv rättvisa handlar om “den mänskliga rättigheten till personlig kroppslig integritet, till att skaffa barn, till att inte skaffa barn och till att ta hand om de barn vi har i trygga och hållbara samhällen”, skriver den nordamerikanska svarta feministiska organisationen SisterSong.

Begreppet har sina rötter i hundraåriga kamper mot kolonialt förtryck och reproduktivt våld mot svarta och bruna kvinnor, transpersoner och urfolk i Nord- och Sydamerika. Under 1950-talet introducerade kolonialmakterna i Nordamerika och Europa familjeplanering på den internationella agendan. Den växande befolkningen i kolonierna beskrevs som ett hot mot den “globala säkerheten” och “utvecklingen”. Under kommande decennier utfördes tvångssteriliseringar och tvångsaborter på svarta, bruna och urfolkskvinnor samt transpersoner. Långverkande preventivmedel testades på kvinnor från den svarta arbetarklassen i USA och resulterade i livslånga följder på deras reproduktiva hälsa och liv. Nyligen uppmärksammades det att den danska staten satt in spiraler på minst 4500 unga kvinnor och barn på Grönland mellan åren 1960 och 1991. Många berättar nu om ofrivillig barnlöshet och ett livslångt trauma. 

Dessa övergrepp har mötts av motstånd och organisering. År 1970 gick svarta kvinnor i USA samman med kvinnor från Puerto Rico i Third World Women Alliance för att gemensamt organisera sig mot statens reproduktiva våld. Ett år senare, 1971, vittnade trettio kvinnor i rätten om de tvångssteriliseringar de utsatts för i den franska kolonin Le Réunion. Denna rättsliga kamp pågick samtidigt som kampen för aborträtt i den franska metropolen, men det är en kamp det sällan berättas om. 

Det reproduktiva förtrycket och våldet kan härledas till den svenska rasbiologin och Institutet för rasbiologi i Uppsala som var verksamt mellan åren 1922 och 1958. Genom institutet bedrevs, legitimerades och spreds den rasbiologiska pseudovetenskapen i Europa och Nordamerika. Det var även en del av folkhemsbygget. År 1934 skriver författarna Alva och Gunnar Myrdal i Kris i befolkningsfrågan att Sverige “har en betydande kvot lågdugliga individer…” och förespråkar sterilisering som en politisk åtgärd. Samma år inför staten den första steriliseringslagstiftningen. 

När Sverige år 1938 fick sin första abortlag kunde gravida beviljas abort för att “förhindra att oönskade arvsanlag skulle gå vidare”. I utredningen inför abortlagen år 1935 står att läsa att den eugeniska indikationen ska “tillgodose samhällets intresse av att förebygga undermåliga individers tillkomst”. Denna indikation villkoras då med sterilisering. Långt in på 1970-talet utförde svenska staten tvångssteriliseringar och övergrepp på romer, resande, samer och personer med normbrytande funktionalitet. Fram till 2014 utsattes transpersoner för tvångssterilisering vid könskorrigering.

Under sommarens valrörelse fick vi bevittna hur alla riksdagspartier anammade den nationalistiska och många gånger rashygieniska retoriken. Såväl Miljöpartiet som Socialdemokraterna attackerade rasifierade kvinnors kroppsliga integritet, reproduktiva rättigheter och föräldraskap. Eva Nordmark, dåvarande Socialdemokratiska regeringens arbetsmarknads- och jämställdhetsminister, sa att man inte ska skaffa fler barn än man kan försörja och öppnade för att fasa ut flerbarnstillägget. Miljöpartiets Märta Stenevi föreslog i en intervju “riktad familjeplanering” för kvinnor i förorten. 

100 år efter att institutet för rasbiologi lades ner lever det rashygieniska arvet kvar. 100 år senare är Sverigedemokraterna andra största parti i Sverige. 
Under många år har vi kunnat följa hur krisen i mödrahälsovården förvärrats. Från norr till söder kan gravida inte veta med säkerhet om det kommer finnas plats och personal nog för att de ska få en trygg och säker förlossning. Sedan år 2000 har fjorton förlossningsenheter stängts ner. I Norrbotten finns bara två förlossningskliniker kvar. Detta trots högljudda protester och envisa ockupationer av bland andra BB Sollefteå. Flera nya studier visar att riskerna för komplikationer ökar för den gravida och barnet när gravida tvingas föda oplanerat utanför sjukhus.

Samtidigt vittnar föreningen Läkare mot rasism om hur rasifierade nekas vård och dör när sjukvården är under ökad press. Enligt en studie från 2017 löper kvinnor födda i låginkomstländer sju gånger högre risk än svenskfödda kvinnor att dö i samband med förlossning. Vi ser hur pengar och rasism vävs samman och får gå före hälsa i en allt mer marknadsstyrd sjukvård. Vi ser en politik och samhällsdebatt där rasifierade kvinnor och deras barn blir slagträn och beskylls för segregation, våld, kriminalitet och socio-ekonomisk utsatthet. Vi ser hur barn i orten nekas rätten till en trygg uppväxt. 

Vi vet att vi inte kan ta vår sexuella och reproduktiva hälsa och rättigheter för givna när en regering stödd och styrd av Sverigedemokraterna får makten. I dagarna valdes en Sverigedemokrat och abortmotståndare till riksdagens vice talman. Vi vet att det är odokumenterade, asylsökande, kvinnor, HBTQIA+ och rasifierade som får sina rättigheter villkorade och fråntagna först. Vi vet att vi inte kan ta varken aborträtten, rätten till en jämlik hälso- och sjukvård eller en trygg uppväxt fri från institutionell och statlig rasism och våld för given. 

Varje dag måste vi organisera oss och kräva våra rättigheter. Vi måste kämpa för såväl aborträtten som rätten till att välja att skaffa barn. Vi måste kämpa för såväl rätten till en trygg förlossning som allas rätt till att ge sina barn en trygg uppväxt fri från alla former av förtryck och våld. 
Kampen för reproduktiv rättvisa behövs mer än någonsin. 

Alejandra Gomez Lozano, Sarah Bodelson och Soledad Quintana Fernandez från Feministiskt Initiativ Malmö