”Att möjligheten att föra kampen är lättare här i Sverige är snarare ett incitament att göra det också för våra medsystrar runtom i världen. Ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.” Lina Stenberg till stöd de iranska feministerna som efterlyst internationella protester i dag 2 oktober under parollen Kvinna, liv, frihet.
Irans kvinnor har fått nog. Med fara för sina egna liv fylls landets gator varje dag av tusentals som protesterar mot förtrycket.
Det som började när 22-åriga Masha Jina Amini stoppades av den iranska moralpolisens grönvita bilar och slutade med att hennes döda kropp fick hämtas på polisstationen för drygt två veckor sedan. Allt för att slöjan inte satt som den skulle.
Protesterna i Iran är de största sedan 2019 då civilbefolkningen krävde prissänkningar på bränsle. Nu handlar det om rätten att få vara den man är, att inte övervakas. Att inte förtryckas. Det handlar om kvinnors frihet.
Den senaste officiella dödssiffran är 83. Så många har mördats av iransk polis under de dagliga protesterna sedan fallet uppmärksammades.
Så farligt är det att säga sin mening, att ifrågasätta kvinnans begränsade plats i samhället. Att stå upp emot patriarkatet. Allt hänger ihop för det finns inte ett enda land där kvinnor som grupp är jämställda männen. Men det finns grader i helvetet, och detta måste betonas. Förtrycket är olika hårt.
Att möjligheten att föra kampen är lättare här i Sverige är snarare ett incitament att göra det också för våra medsystrar runtom i världen. Ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.
Jag får ofta höra att jag borde sluta bry mig om Sverige. Vi är världens mest jämställda, borde jag inte bry mig mer om kvinnor i andra länder?
Medan nästan varje kvinna i Demokratiska Republiken Kongo utsätts för sexuellt våld under sin livstid går endast en av fyra flickor i Mali i skolan. I länderna i södra Afrika lägger flickor i snitt sju timmar på hushållsarbete och i Indien aborteras miljontals flickfoster varje år.
Och visst, många svenska kvinnor med mig har det så väldigt mycket bättre än vad våra mor- och farmödrar hade det. Lever så mycket lättare liv än kvinnor i de flesta andra länder i världen. Men jag blir misstänksam när den frågan kommer. Ska vi strunta i bättre sjukvård i Sverige, att få färre skjutningar eller ha bra arbetsvillkor bara för att det är sämre i andra länder? Nä, jag trodde väl inte det.
Att möjligheten att föra kampen är lättare här i Sverige är snarare ett incitament att göra det också för våra medsystrar runtom i världen. Ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.
Och kanske ännu viktigare. Inga kvinnor blir fria om vi inte går till botten med problemet. Om vi inte angriper rötterna i den så systematiska och utbredda ojämställdheten. För problemet är inte vilket tygbit kvinnor ska eller inte ska skyla håret med. Inte heller exakt hur mycket hud hon får visa för att anses anständig eller slampig.
Ingen kvinna blir fri av att stämplas som accepterad istället för icke-accepterad av samhällets normer. Det är i stället reglerna och normerna som behöver ifrågasättas. Det är reglernas ursprung, normernas själva existens och varför de finns till, som vi bör tvinna oss fram till.
Gör vi detta ser vi det självklara. Att mallen som kvinnor haft att förhålla sig till i alla tider och i alla samhällen varit strängare än för männen. I vilken roll kvinnan ska ha. I vilka kläder hon får och inte får ha. I vilket uppträdande hon bör ha för att förtjäna samhällets respekt.
Problemet är inte att kvinnorna, varken i Iran eller i Sverige, vill gå framåt. Problemet är alla de som världen över skräms av våra krav på frihet.
Och när vi gör detta ser vi att det alltid har funnits ett tydligt syfte i att upprätthålla dessa snäva regler. Att kuva, att hålla tillbaka. Att den skeva maktbalansen som patriarkatet vilar på bibehålls.
Här finns en viktig insikt att ta till oss. Den att inte gå med på att jämställdhetskampen ska splittras upp. För sanningen är att ingen tjänar på att vi svenska feminister tappar våra anspråk på hemmaplan bara för att vi står upp för kvinnor i Iran. Eller ja, patriarkatet tjänar på det. De konservativa krafterna som vill begränsa aborträtten och cementera traditionella könsroller i vår närhet, de tjänar på det.
Så tappa inte fokus. Vår kamp är universell och vi är så väldigt många i världens länder som fått nog. Och kanske viktigast. Våra krav är ju så självklara, så modesta. Det enda vi vill är att få samma möjligheter, samma rättigheter och samma friheter trots att vi fötts med ett annat kön än männen. Hur kan det vara så konstigt?
Problemet är inte att kvinnorna, varken i Iran eller i Sverige, vill gå framåt. Problemet är alla de som världen över skräms av våra krav på frihet.
Lina Stenberg, skribent och författare.
Under söndagen har iranska feministiska uppmanat till protester i hela världen under parollen Kvinna, liv, frihet 2 oktober. Bland annat på Mynttorget i Stockholm 16:00.
