Irans kvinnor har fått nog. Med fara för sina egna liv fylls landets gator varje dag av tusentals som protesterar mot förtrycket.
Det som började när 22-åriga Masha Jina Amini stoppades av den iranska moralpolisens grönvita bilar och slutade med att hennes döda kropp fick hämtas på polisstationen för drygt två veckor sedan. Allt för att slöjan inte satt som den skulle.
Protesterna i Iran är de största sedan 2019 då civilbefolkningen krävde prissänkningar på bränsle. Nu handlar det om rätten att få vara den man är, att inte övervakas. Att inte förtryckas. Det handlar om kvinnors frihet.

Den senaste officiella dödssiffran är 83. Så många har mördats av iransk polis under de dagliga protesterna sedan fallet uppmärksammades.
Så farligt är det att säga sin mening, att ifrågasätta kvinnans begränsade plats i samhället. Att stå upp emot patriarkatet. Allt hänger ihop för det finns inte ett enda land där kvinnor som grupp är jämställda männen. Men det finns grader i helvetet, och detta måste betonas. Förtrycket är olika hårt.

Att möjligheten att föra kampen är lättare här i Sverige är snarare ett incitament att göra det också för våra medsystrar runtom i världen. Ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.

Jag får ofta höra att jag borde sluta bry mig om Sverige. Vi är världens mest jämställda, borde jag inte bry mig mer om kvinnor i andra länder?
Medan nästan varje kvinna i Demokratiska Republiken Kongo utsätts för sexuellt våld under sin livstid går endast en av fyra flickor i Mali i skolan. I länderna i södra Afrika lägger flickor i snitt sju timmar på hushållsarbete och i Indien aborteras miljontals flickfoster varje år.

Och visst, många svenska kvinnor med mig har det så väldigt mycket bättre än vad våra mor- och farmödrar hade det. Lever så mycket lättare liv än kvinnor i de flesta andra länder i världen. Men jag blir misstänksam när den frågan kommer. Ska vi strunta i bättre sjukvård i Sverige, att få färre skjutningar eller ha bra arbetsvillkor bara för att det är sämre i andra länder? Nä, jag trodde väl inte det.

Att möjligheten att föra kampen är lättare här i Sverige är snarare ett incitament att göra det också för våra medsystrar runtom i världen. Ingen kvinna är fri förrän alla kvinnor är fria.

Och kanske ännu viktigare. Inga kvinnor blir fria om vi inte går till botten med problemet. Om vi inte angriper rötterna i den så systematiska och utbredda ojämställdheten. För problemet är inte vilket tygbit kvinnor ska eller inte ska skyla håret med. Inte heller exakt hur mycket hud hon får visa för att anses anständig eller slampig.

Ingen kvinna blir fri av att stämplas som accepterad istället för icke-accepterad av samhällets normer. Det är i stället reglerna och normerna som behöver ifrågasättas. Det är reglernas ursprung, normernas själva existens och varför de finns till, som vi bör tvinna oss fram till.

Gör vi detta ser vi det självklara. Att mallen som kvinnor haft att förhålla sig till i alla tider och i alla samhällen varit strängare än för männen. I vilken roll kvinnan ska ha. I vilka kläder hon får och inte får ha. I vilket uppträdande hon bör ha för att förtjäna samhällets respekt.

Problemet är inte att kvinnorna, varken i Iran eller i Sverige, vill gå framåt. Problemet är alla de som världen över skräms av våra krav på frihet.

Och när vi gör detta ser vi att det alltid har funnits ett tydligt syfte i att upprätthålla dessa snäva regler. Att kuva, att hålla tillbaka. Att den skeva maktbalansen som patriarkatet vilar på bibehålls. 
Här finns en viktig insikt att ta till oss. Den att inte gå med på att jämställdhetskampen ska splittras upp. För sanningen är att ingen tjänar på att vi svenska feminister tappar våra anspråk på hemmaplan bara för att vi står upp för kvinnor i Iran. Eller ja, patriarkatet tjänar på det. De konservativa krafterna som vill begränsa aborträtten och cementera traditionella könsroller i vår närhet, de tjänar på det.

Så tappa inte fokus. Vår kamp är universell och vi är så väldigt många i världens länder som fått nog. Och kanske viktigast. Våra krav är ju så självklara, så modesta. Det enda vi vill är att få samma möjligheter, samma rättigheter och samma friheter trots att vi fötts med ett annat kön än männen. Hur kan det vara så konstigt?

Problemet är inte att kvinnorna, varken i Iran eller i Sverige, vill gå framåt. Problemet är alla de som världen över skräms av våra krav på frihet.

Lina Stenberg, skribent och författare.

Under söndagen har iranska feministiska uppmanat till protester i hela världen under parollen Kvinna, liv, frihet 2 oktober. Bland annat på Mynttorget i Stockholm 16:00.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer