”Denna gång skiljer sig protesterna från de många protestvågorna under islamiska republikens historia. När man tidigare protesterat har alla krav handlat om att på något sätt reformera den islamiska republiken. Denna gång ropar man efter frihet som mullorna vägrar att ge.” Shora Esmailian i ett tal under manifestationen Kvinna, liv, frihet i Malmö 2 oktober. Vi publicerar här talet i sin helhet.
Vänner, kamrater
Få händelser har påverkat folk i Iran så som revolutionen 1979. Den var en av världshistoriens folkrikaste revolutioner och kom att forma även sådana som mig, som föddes efter revolutionen.
Men om människor gav sig ut på gatorna, protesterade, strejkade och demonstrerade mot den despotiska shahen så kom deras drömmar om ett demokratiskt och jämlikt Iran att krossas när Ayatollah Khomeini utropade den islamiska republiken.
Det tog inte lång tid innan han införde slöjtvånget. Men varken Khomeinis uppmaning till de strejkande arbetarna om att återgå till arbete, eller krossandet av arbetarråden, eller förtrycket av landets minoriteter stötte på lika stort motstånd som införandet av slöjtvånget. En av de största och få protester mot Khomeini var när hundratusentals kvinnor samlades för att opponera sig mot slöjtvånget.
Kamrater,
Det går en rak linje från deras knutna nävar 1979 till de modiga kvinnor som just nu bränner sina slöjor runt om i Iran.
Det går en rak linje mellan iraniernas moghavemat – motstånd – på 1970-talet som fällde shahen till dagens protester mot fattigdom.
Det går en rak linje mellan de strejkande arbetarna som tog över sina fabriker i slutet av 1970-talet till dagens demonstrationer för bröd och vatten.
För iranierna har fått nog. Nog är nog.
Idag hörs slagordet ”kvinna, liv, frihet” runt om i Iran, men människor ropar också ”död åt diktatorn”.
För detta kamrater är inte en protest mot slöjan. Detta är en protest mot slöjTVÅNGET. Detta är en protest mot den brutala sedlighetspolis som stannar kvinnor på gatorna, som torterar dem, som förnedrar dem, som dödar dem.
I Iran kallar vi sedlighetspolisen för kommitté och kommitté sprider skräck bland kvinnor och flickor. Få gånger har jag varit så rädd som när jag som femåring hade dansuppträdande på min förskola. Då välde kommittén plötsligt in och börjar gripa pedagoger, mammor och pappor. I panik slängde min förskolelärare in mig i en skrubb och låste dörren. Hon var orolig för den repression som väntade när kommitteen upptäckte att jag hade danskläder och smink på mig.
Få gånger har jag känt sådan oro som när min mamma under hösten och vintern i Teheran vägrade att sätta på sig slöjan, utan dolde sitt hår i en stickad mössa i stället. Detta var hennes lilla motståndshansling men jag var alltid rädd att kommittéen skulle arrestera henne.
Och så har förtrycket fortsatt decennium efter decennium. I 43 år har människor i Iran levt under politiskt förtryck, men också en korrupt regim som tvingat på dem fattigdom och torka. 96 procent av Iran lider av torka och landet är vattenkorrupt. Senast människor demonstrerade i Iran ropade de ”jag är törstig”. De ropade efter bröd. De ropade efter vatten.
För iranierna har fått nog. Nog är nog.
Men denna gång skiljer sig protesterna från de många protestvågorna under islamiska republikens historia. Att kräva ett stopp på slöjtvånget är ett revolutionärt krav i dagens Iran. När man tidigare protesterat mot fattigdom, korruption, valfusk och politisk repression har alla krav handlat om att på något sätt reformera den islamiska republiken. Men denna gång ropar man efter frihet som mullorna vägrar att ge. För skulle de ge med sig och släppa på slöjtvånget är det en första spricka i ett system där en av grundpelarna just är slöjtvånget.
Men kamrater, detta är inte en protest mot Islam. Detta är en protest mot de som försöker styra kvinnors kroppar. Detta är en protest som kräver frihet.
När min farmor, född i slutet av 1920-talet i den iranska staden Kerman, skulle börja skolan fick hon ett ultimatum: Antingen klipper du av dig dina långa flätor eller så får du inte börja skolan. Hon var inte ensam. Alla flickor som ville började skolan tvingades klippa sig kort och sluta bära slöja i monarken Reza Shahs Iran. Han ville modernisera landet och i det ingick att bokstavligen dra av kvinnor deras slöjor. Något som många kvinnor stannade hemma.
Fyra decennier efter den förra revolutionen är det dags för en ny. Också denna omdanande händelse kommer att forma iranierna, men jordbävningens skalv når också oss som är långt ifrån Iran. De modiga kvinnorna är inte bara en brinnande inspirationskälla för den globala feministiska rörelsen, utan också för alla de miljoner iranier som lider under diktatur, sanktioner och inflation.
För iranierna har fått nog. Nog är nog.
Och det historien visar oss kamrater är att förr eller senare faller den som försöker kontrollera de iranska kvinnornas kroppar. Vare sig de är islamister eller inte.
Shora Esmailian är författare och skribent
Tal, demonstration i solidaritet med folken i Iran
Möllevången, Malmö, 2 oktober 2022
