#val22 Att vi är många som tror att det när som helst kan gå åt skogen för den nya brunblåa regeringen inskärper behovet av att samla oppositionen – för att på riktigt kunna vara ett alternativ krävs samma sak nu som före valet – att vara ett alternativ. Det menar Anna-Klara Bratt som konstaterar att ensam inte är stark.
I dagarna avgår statsminister Magdalena Andersson efter tio månader som första kvinna på posten. Sverige har fått en ny regering och en ny statsminister. Det blev en man, den 34:e, vilket verkar närmast följdriktigt efter den mest könade valrörelsen i mannaminne.
Magdalena Andersson har haft historiskt högt förtroende och är en av Socialdemokraternas mest erfarna och utbildade statsministrar genom tiderna. Det hindrade nu inte att hon efter lika historiska tio månader, med krig, covid och Nato-ansökan, stod ensam i blåsten med en borgerlig budget som gjorde att till och med Miljöpartiet lämnade skeppet – en borgerlig budget som redan tycks ha avlövat såväl kultursektorn som civilsamhället.
Det finns ett Hillary Clinton-moment i Magdalena Anderssons korta tid som statsminister. I talet efter valet – när det preliminära resultatet tycktes peka på en blåbrun regering.
Ju närmare vi kom valet, desto större blev avståndet till Vänsterpartiet, kurder i norra Irak och svensksomalier i lands- eller förort. Kanske visste inte Andersson att svensk-somalierna mer än något annat varit socialdemokrater?
Däremot tycktes banden med erfarna Annie Lööf blivit mer stabila under resans gång – hur tänkte Magdalena här – att det skulle lösa sig efter valet?
Det finns ett Hillary Clinton-moment i Magdalena Anderssons korta tid som statsminister. I talet efter valet – när det preliminära resultatet tycktes peka på en blåbrun regering. Känslan – hur var det ens möjligt? Anderssons uppenbara kvalitéer och vana att regera under kritiska tider – mot Ulf Kristerssons högaffelhöger med skumma kopplingar till Vladimir Putin, trollarméer och amerikanska missnöjesstrateger? Inte heller tog Andersson till talarstolen när riksdagen valde statsminister under måndagen.
Det är tveksamt om en mer lyckad, mindre kortsiktig valrörelse hade givit de där fåtal röster som nu skiljer de nya ”blocken” åt. Hur klokt det var att lyfta Nato från valrörelsen, eller i huvudsak knacka dörr? Givet den oväntade borgerliga dominansen bland unga, fanns det mycket av dagsform över valresultatet. Det gick till och med att rösta efter att första Valun kom. Som ett Hela Sverige röstar – på bästa sändningstid.
Kvar finns då ändå det faktum att det inte fanns någon samorganisation i det nya rödgröna blocket. Visst – Andersson var populär – populärast på flera år, men hon var ensam. Hon samlade aldrig sitt regeringsunderlag – inte ens på bild. Tvärtom var det en hel del armlängds avstånd.
Så nu förlorade Sverige inte bara den första statsministern som var kvinna utan också ett kvinnodominerat regeringssamarbete med blicken fäst på vård och omsorg, klimatomställning och rättvisereformer. Och kanske är det inte så konstigt efter den mest könade valrörelsen genom tiderna?
Att vi är många som tror att det när som helst kan gå åt skogen för den nya brunblåa regeringen inskärper behovet av att nu samla oppositionen – för att på riktigt kunna vara ett alternativ krävs samma sak nu som före valet – att vara ett alternativ.
Oppositionen har ett stort arbete att göra. Vi får hoppas att det börjar redan i dag.
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare
