När jag hade varit riksdagsledamot i två dagar blev jag kontaktad av representanter för två stora organisationer som på olika sätt arbetar med sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Det var IPPF, International Planned Parenthood Federation; och UNAIDS, två organisationer jag haft en del kontakt med i tidigare uppdrag.

Oberoende av varandra hade båda organisationerna sina högsta chefer på besök och nu ville de ses, eftersom jag kommit in i riksdagen. Inte helt överraskande ville de prata om valresultatet och diskutera vad jag trodde skulle hända nu, särskilt med biståndet. Jag sa att jag var oroad och att jag delade deras farhågor kring att biståndet skulle urholkas, och kanske särskilt då det bistånd som går till demokrati- och rättighetsarbete – men att jag såklart inte visste exakt hur det skulle bli.

I fredags fick vi i alla fall delar av svaret. Under presskonferensen nämndes bland annat att enprocentsmålet för biståndet ryker och Ebba Busch och Ulf Kristersson uttryckte bland annat att innehållet i biståndet ska ”reformeras”, och humanitära katastrofer, samt stöd till Ukraina, prioriteras.

I själva avtalet finns biståndet inte med som en egen rubrik, men nämns ett par gånger, talande nog, under avsnittet som handlar om ”Migration och integration”. Bland annat finns där rubriken ”Villkorat bistånd och diplomatiska åtgärder för ökat återvändande” som innehåller flera punkter som framförallt signalerar att biståndet ska användas för att minska migrationen.

Under Ulf Kristerssons uppläsning av regeringsförklaringen på tisdagsförmiddagen upprepades föresatsen att biståndet ska användas för minska migrationen och att humanitärt arbete, återuppbyggnaden av samt fattigdomsbekämpning ska prioriteras. Dock nämndes också demokratiarbete och kvinnors och flickors rättigheter och hälsa, samt att civilsamhället ska prioriteras. Exakt hur stor minskningen av biståndet till organisationer som arbetar med rättigheter och demokrati blir återstår alltså att se.  

Det har inte funnits intresse eller möjlighet att ta ett bredare grepp om hbtqi-politiken. I regeringsförklaringen upprepades frågan om rättssäkerheten i asylprocessen och förbud av omvändelseförsök – inget nytt tillkom.

Först när budgetpropositionen också är på plats vet vi mer exakt vad som är att vänta det kommande året och hela den kommande mandatperioden. Med detta sagt så är dokumentet oerhört tydligt vad gäller politisk grundansats, vilket ju demonstreras av exemplet med biståndet ovan. Ett annat exempel som tydliggör inriktningen på politiken är hbtqi-området (hbtq i avtalet), där följande punkter återfinns i avtalet:

– Gällande kvotflyktingar: bland annat hbtq-personer ska prioriteras. 
– Gällande anhöriginvandring: bland alla föreslagna inskränkningar nämns att familjebegreppet ska vara könsneutralt även fortsättningsvis. 
– Rättssäkerhet på migrationsområdet: en översyn ska göras gällande till exempel bedömningen av hbtq-personers asylansökningar. 
– Insatser mot hedersrelaterat förtryck och kränkningar i skolan, också mot hbtq-personer: insatserna ska öka. 
– Utredning om förbud av omvändelseterapi: ska genomföras. (Av någon anledning nämns här bara sexuell läggning, inte könsidentitet, till skillnad mot texterna på övriga punkter om hedersrelaterat våld.)

Det var det. Det är väldigt lätt att tolka de skrivningar om hbtq som finns med som att något parti (Liberalerna) dels försökt ta strid för hbtq-personer för att dämpa de katastrofala effekterna för just denna grupp av den nya migrationspolitiken (vars alla förslag utgör 20 sidor av avtalets totala cirka 60 sidor); och dels drivit sin (självklart viktiga) hjärtefråga om hedersrelaterat våld och förtryck. Det har inte funnits intresse eller möjlighet att ta ett bredare grepp om hbtqi-politiken. I regeringsförklaringen upprepades frågan om rättssäkerheten i asylprocessen och förbud av omvändelseförsök – inget nytt tillkom.

Just nu finns inget som tyder på att den nya regeringen kommer att välja att prioritera detta. Hoppas att jag har fel.

På avtalets första sida finns skrivningar som jag tolkar som att ytterligare frågor kommer att drivas under mandatperioden. Nya ”samarbetsprojekt” kommer att presenteras och det finns möjlighet för partierna att driva frågor själva, inom områden som inte ingår i avtalet. Frågan är bara hur sannolikt det är att detta kommer hända, och hur chanserna ser ut för att få igenom något. Avtalet är ju i sig självt väldigt omfattande och politik handlar ju inte bara om att vilja göra en viss sak utan också att prioritera den och lägga resurser på den.

Jag tror att det kommer att bli väldigt svårt. Det betyder att vi kan glömma ny könstillhörighetslag, förbud mot ingrepp på intersexpersoner som inte samtyckt, reformerad föräldrabalk, förbättrad tillgång till könsbekräftande vård, satsningar på att göra skolan och vården bättre för hbtqi-personer, och så vidare. Just nu finns inget som tyder på att den nya regeringen kommer att välja att prioritera detta. Hoppas att jag har fel.

Ulrika Westerlund är riksdagsledamot för Miljöpartiet och ny politisk krönikör i Fempers nyheter.