Det brutala mordet på Zhina (Mahsa) Amini har väckt stor ilska och vrede  runt om i världen. Hon var en 22-årig kurdisk tjej som blev misshandlad till döds av ”moralpolisen” för att hon hade ”olämplig klädsel”. Hennes mord har givit upphov till omfattande folkliga demonstrationer i flera städer och provinser i Iran och folk uttrycker sin avsky över det brutala mordet och andra inhumana handlingar som Irans regim i allmänt utsätter människor men i synnerhet kvinnor för.

I videoklipp som sprids i sociala medier ser vi  hur unga flickor och kvinnor dansande bränner sina sjalar, klipper av sig håret för att uttrycka sitt missnöje och vrede mot en totalitär och fundamentalistisk regim som under 43 år styre har mördat, torterat, misshandlat, fängslat, avrättat och stenat inte bara kvinnor utan alla oliktänkande som ifrågasatte regimens ideologi och de patriarkala och odemokratiska befintliga regler.

Det är inte första gången som folk organiserar sig och strider, utan Irans historia bevittnar folkets kamp och motstånd mot såväl kungens tyranni som prästerskapets religiösa envälde. Under de senaste decennierna har folk fått nog. De har då höjt sina röster och krävt radikala förändringar men ingen av de händelserna har fått lika mycket medial uppmärksamhet som denna gång.

I November 2019 utbröt omfattande protester till följd av en oväntad bensinprishöjning och regimen svarade som vanligt demonstranterna med dödligt våld. Minst 1500 personer mördades och bland dödsoffren var många barn och ungdomar.

En sak som är anmärkningsvärd i det pågående folkliga upproret är unga mäns närvaro sida vid sida med kvinnor och flickor. De dansar, jublar och applåderar när kvinnor och flickor dansande bränner sina sjalar. Det är inte första gången som unga män stöttar och strider sida vid sida med unga flickor och kvinnor. Vid flera tillfällen har de ingripit och konfronterat ”moralpolisen” när de knuffat ner och släpat unga flickor och kvinnor som inte hade ”lämplig hijab” på marken för att ta med sig till polisstationen.

De stöttar kvinnorna i deras kamp eftersom de vet att deras emancipation är sammanvävd. Tillsammans ropar de slagord som innehåller frihet, jämlikhet, avskaffande av obligatorisk hijab, upphörande av hot och hat mot kvinnor, könsapartheid och sist men inte minst att avsätta prästerskapets religiösa envälde. 

Den här bilden av unga män och kvinnor skiljer sig radikalt från den som framställs i debatten. Det är inte sällan som invandrade kvinnor och män (från Mellanöstern) beskrivs som en homogen grupp. Kvinnor framställs som våldsutsatta, förtryckta och offer och män framställs som patriarkala, brutala och aggressiva och mer våldsbenägna än etniskt svenska män (Carbin, 2010).  

Ett dikotomt tänkande mellan ”svensk kultur” och ”invandrarkultur”, ”västerländska värderingar” mot ”icke-västerländska värderingar”, har präglat den svenska debatten. Dikotomier är hierarkiskt organiserade, i denna hierarki definieras det ena som normalt och önskvärt och det andra som avvikande, (Eldén, 2003). Svenska värderingar mot invandrarnas värderingar, svenska jämställda kvinnor mot ojämställda invandrade kvinnor, civilisation mot barbari, Europa mot Mellanöstern, vi mot dom.

I västvärlden avpolitiseras förtryck, hot, hat, våld, mord samt misshandel av invandrarkvinnor och problemet reduceras till emigrerade, etniska minoritetskulturer eller religion och påstås att ”ha en reaktionär kvinnosyn”.

Afghanska, kurdiska, iranska och arabiska kvinnor och flickor betraktas som en homogen grupp som alla är förtryckta och underlägsna och deras aktörsskap samt mångåriga kamp mot patriarkalt förtryck, religiösa extremister, fundamentalistiska och reaktionära krafter förbises.  

Kvinnor i Mena-regionen har länge kämpat för sina rättigheter och de har betalat ett högt pris för sina kamp och motstånd mot fundamentalistiska regimer. I de senaste protesterna i Iran har kvinnor och flickor och ungdomar haft en ledande roll.

Just nu försiggår en folklig rörelse i ett land som ligger i ”Mellanöstern” och unga flickor och pojkar sammandrabbar med säkerhetsstyrkor, kravallpolis och riskerar sina liv. De tillsammans står upp mot prästerskapets underkastelse. Deras mod och engagemang för att skapa ett fritt och rättvist land har imponerat många runt om världen. De har ifrågasatt stereotypa föreställningar och har blivit en inspirationskälla. Vad säger nu kulturessentialister om sådana progressiva rörelser? De som tillskriver människor essentiella egenskaper och som ständigt drar en skiljelinje mellan vi och dom, ”våra överlägsna värderingar” och ”deras underlägsna värderingar”?

Det jag vill belysa är att jämställdhet, frihet och demokrati inte bör ses som ”västerländska värderingar” utan de kan berövas och tas ifrån människor i vilket land som helst. I vilket land som helst där högerpopulister, fascister och högernationalistiska fundamentalister vinner mark.

Med en snabb blick på det som pågår i Turkiet, Polen, Ungern, USA och även i Sverige ser vi hur en antifeministisk, främlings- och barnfientlig retorik har blivit alltmer utbredd.

Det ska inte tolkas som att det i Iran inte finns kvinnoförtryck och våld utan  att våld mot kvinnor inte ska etnifieras och kulturaliseras. Kvinnovåldet är ett universellt problem och alla samhällen präglas av patriarkalt våld och patriarkal kultur men det utövas på olika sätt och på olika nivåer.

Våld, misshandel och kvinnoförtryck ska inte betraktas som en oundviklig del av ”invandrares kultur” utan det ska kopplas till de bakomliggande faktorer som samverkar. Kultur ska inte ses som ett homogent, fast och oföränderligt fenomen utan kultur är ett mångdimensionellt begrepp och kan inte förstås som en självständig entitet.

Alinia & Ålund (2011) konstaterar att homogenisering av kultur gör att kulturell dynamik, samt dess kopplingar till den sociala och ekonomiska dimensioner, förkastas eller förbises. Högerpopulistiska och rasistiska krafter brukar avpolitisera våldet som utövas mot invandrarkvinnor – i deras analys utesluts patriarkala och sociala strukturer, institutionell diskriminering, en köns- och etniskt segregerad arbetsmarknad och strukturell ojämlikhet. De vågar inte säga sanningen, säga att hur nedskärning av resurser och  införande av en neoliberalal politik, ökad privatisering och avreglering har givit upphov till minskad jämlikhet och utökad sociala klyftor, och att dessa i sin tur har lett till växande våld och hot mot redan utsatta sociala grupper i samhället.

Stolcke (1995) skriver att det finns en växande benägenhet i den populistiska stämningen i Europa att skylla alla socioekonomiska problem som är en följd av kriser inom det kapitalistiska system liksom, arbetslöshet, bostadsbrist, växande brottslighet, utökad våld inom familjen, på invandrare som saknar ”våra moraliska och kulturella värden”. Migranter används som syndabockar för att avleda folkets uppmärksamhet från verkliga orsakerna till socioekonomiska kriser, annars finns det stor risk för allmänt socialt missnöje.

På samma sätt som våldet mot flickor och kvinnor i den här delen av världen (”Mellanöstern”) inte har med kultur och etnicitet att göra, bör även det kopplas till en bredare kontext. Faktorer som krig, militär invasion, inbördeskrig samt teokratiska och odemokratiska regimer och fattigdom ligger till grund för framväxten av fundamentalism, som i sin tur förstärker patriarkal kultur som underblåser våldet mot både barn och kvinnor (Mojab, 2004).

Fler akademiska källor har visat hur kvinnoförtryck och våld mot invandrarkvinnor etnifieras och kulturaliseras och att detta lägger grunden till framväxten av rasism och högerpopulism i väst. Kulturalisering och etnifiering av våld ligger till grund för den nya formen av rasism, den som kallas kulturell rasism och tar sin utgångspunkt i oföränderliga skillnader mellan olika kulturer. Detta leder i sin tur till stigmatisering av minoritetskulturer (Ålund & Alinia, 2011).

Konsekvenser av sådant tänkande leder till ett polariserat och splittrat samhälle i den mening att människor så tidigt börjar kategorisera och ta avstånd från varandra. Brist på möte och tillit mellan människor förstärker fördomar och främlingsfientlighet och detta ger på lång sikt bränsle åt såväl religiösa extremister samt rasistiska rörelser.

Postmoderna feminister slipper inte heller undan kritik. Postmoderna filosofer, de som hävdar att det inte finns en given sanning utan flera sanningar, resonerar att vi är olika med varierande normsystem och värderingar och alla är lika bra och man bör inte bedöma ”kulturella skillnader” annars faller man i ett dikotomt tänkande mellan ett överlägset ”vi” och ett underlägset ”dom”.

Kulturrelativister ser varenda debatt om kvinnor som förtrycks av fundamentalistiska regimer som etnocentriska och kulturimperialistiska varför vissa postmoderna feminister undviker att ta upp dessa frågor (Mojab, 1998).

Det är uppskattat att postmoderna feminister sätter sig emot ett dikotomt tänkande samt ifrågasätter västerländsk feministisk syn för homogenisering av kvinnor, men i själva verket är de också på samma spår och ser inte heterogenitet som skiljer muslimska kvinnor åt. De ignorerar den roll som teokratiska och fundamentalistiska regimer spelar för att kväsa kvinnor och beröva deras universella rättigheter. På så vis ignorerar de det förtryck som kvinnor i andra delar av världen är utsatta för. I stället att kritisera kvinnoförtryckande strukturer pratar de om varierande normsystem och ”kultur”.

Mojab (1998) skriver att på så vis legitimeras kvinnoförtryckande regler och handlingar under täckmedel ”kultur”, traditioner och normer och betraktar muslimska kvinnor som passiva varelser. På detta sätt underskattas och förbises muslimska kvinnors mångåriga kamp mot patriarkala och teokratiska regimer för att kunna  uppnå sina universella rättigheter.

Det är dags att formulera och teoretisera kvinnovåld och förtryck på ett ingående och adekvat sätt och att upphöra rangordna våldet mot kvinnor. Mänskliga rättigheter ska inte tas för givna de kan berövas när som helst. I Sverige ser vi hur abortmotståndare och främlingsfientliga partier tar makten och att en barn- och ungdomsfientlig retorik präglar partiledarnas debatter. Det ska inte kopplas till svenska värdering utan det är ett resultat av ett samhälle där högerpopulister och rasister är ledande.

Solmaz Asadzadeh är expert på barn och ungdomsfrågor.

Referenser:
Alinia, Minoo & Ålund, Alexandra (2011). I skuggan av kulturella stereotyper; perspektiv på forskning om genus, jämställdhet och etniska relationer i Sverige. Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, Linköpings universitet.

Carbin, Maria (2010). Mellan tystnad och tal: flickor och hedersvåld i svensk offentlig politik. Stockholms universitet. Statsvetenskapliga institutionen. Serie: Stockholm studies in politics.

Eldén, Åsa (2003). Heder på liv och död:  våldsamma berättelser om rykten, oskuld och heder. Uppsala universitet, samhälsvetenskapliga fakulteten, sociologiska institutionen. Uppsala.

Mojab, Shahrzad & Abdo, Nahla (red.) (2004). Violence in the name of honour: theoretical and political challenges. Istanbul Bilgi university Press.

Stolcke, Verena (1995). Talking culture: New boundaries, new rhetorics of exclusion in Europe. Journal of Ethnographic Theory 11 (1): 221–239. Universitat Autònoma de Barcelona,