Det är som att jag aldrig vaknade efter den där olycksbådande kvällen den 11 september. Jag drömmer, tror jag, fortfarande. 

För det kan väl aldrig vara sant det jag läser. Att en svag högerregering styr under SD:s piska? Att Socialdemokraterna inte tar avstånd från SD:s högerextrema krav?

Nej, det måste vara en dröm. En mycket obehaglig mardröm där Sverigedemokraterna, med sin partiledare som gick med när de ännu var nynazistiska, blev näst största parti på valnatten. Partiet med sina toppkandidater som blivit påkomna med att jaga ”babbar” med järnrör och som skojat om sparkar mot ”die juden”. 

I drömmen märktes SD:s framfart direkt, på sociala medier höjdes det hatiska tonläget ytterligare några snäpp. Och ännu värre blev det när Linus Bylund ”skojade” om journalistrugby och sa att det nu är SD, inte media som sätter dagordningen.

I min dröm började jag fundera på om det kanske är lika bra att jag blir tyst nu.

Ibland är det som att kroppen liksom fastnar, i mina drömmar. Som att jag måste hinna fram till något viktigt men att benen inte lyder medan klumpen i magen håller på att explodera. Precis den frustrationen kände jag då. 

Har jag känt sedan dess. För det var inte sista gången som SD flyttade fram positionerna sedan mardrömmen började.

Kanske var presentationen av det så kallade Tidö-avtalet det värsta. På presskonferens stod de där alla fyra, uppspelta, stissiga som femåringar på ett barnkalas när godispåsarna ätits upp. Ulf Kristersson, Ebba Busch, Johan Pehrson och Jimmie Åkesson pratade inte i mun på varandra, men nästan. De berättade om hur Sverige skulle styras och de log och småskrattade nickande när någon annan i kvartetten pratade. 

Vet ni, i min dröm sa de så otänkbara saker där de stod på podiet. I min dröm var alla fyra partier nämligen överens om att invandringen var Sveriges allra största problem. I min dröm sa de att bara de med medborgarskap ska få barnbidrag. Att tiggeri ska förbjudas, att asylrätten ska sluta gälla och att kvotflyktingarna ska bli ytterst få. Sedan sa de att misstänkt kriminella ska kunna utvisas utan dom, att vizitationszoner ska införas och att fängelseplatser ska hyras utomlands. 

Alldeles vanvettigt, jag vet.

Jag väntar på att drömmen ska ta slut, väntar på att äntligen vakna. Nyper mig i armen gång på gång. För den här mardrömmen kan inte vara sann.

Sedan var det ett ord som jag i drömmens töcken inte riktigt kunde ta in. ”Vandel”, ett ord som nog egentligen hör till ett annat sekel, verkade vara viktigt för SD på pressträffen. 

Bristande vandel, sa de, ska användas för att utvisa människor som uppvisar sådant som bristande regelefterlevnad, association med kriminell organisation, nätverk eller klan, prostitution eller missbruk. Eller de som ”i handling missaktat befolkningen”.

Här blev drömmen riktigt otäck. För inte ens här kom den, folkstormen. Nej, människorna satt kvar framför tv-apparaterna, planerade sitt fredagsmys och gick vidare precis som vanligt.

Och det här hade kunnat bli mardrömmens crescendo, för jag tänkte, att här kommer väl ändå röster att höjas från vänstern. Här måste partiföreträdare för oppositionen att ställa sig bredbent och säga stopp.

Men i min dröm sa Magdalena Andersson att allt är i sin ordning, här finns inget att kritisera.

Och i min dröm skrek jag, men ingen hörde. Allt medan Sverigedemokraterna fortsatte gå starka mot vanvettets brant.

Jag väntar på att drömmen ska ta slut, väntar på att äntligen vakna. Nyper mig i armen gång på gång. För den här mardrömmen kan inte vara sann.

Lina Stenberg är skribent och författare.