Krönika

Grusade förväntningar på svenska EU-ordförandeskapet

”Det är få i EU systemet som tror att EU kommer att få igenom en human och rättssäker flyktingpolitik med denna svenska regering som ordförande. Tidigare hade Sverige ett internationellt anseende som en humanitär kraft. Nu sällar vi oss istället till länder som vill stoppa alla ickevita flyktingar.”
Malin Björk om besluten som ligger på bordet under svenska ordförandeskapet som stundar.

När verkligheten bekräftar din mardröm. Så känns det att dag efter dag vakna upp till en verklighet där två högerkonservativa partier och ett så kallat ”liberalt” parti valt att ta makten i Sverige genom att låta ett högerextremt parti med rötter i nazismen sätta dagordningen.

Innehållet i Slottsavtalet, även kallat Tidöavtalet, är djupt obehagligt. En ekonomisk politik för de som redan har och som med beslutsamhet undergräver vår gemensamma välfärd. Kombinerat med rasismen.  Bara att ett begrepp som “återvandring” får en sådan central plats i ett svenskt regeringsunderlag är skrämmande. Fram till nyligen sågs Sverigdedemokraternas krav på att människor som bor i Sverige ska “återvandra” till sina “egna länder” som ett av partiets mest extrema ståndpunkter. Nu står det alltså på pränt i en uppgörelse som ska vara basen för Sveriges politik de närmaste fyra åren.

Att denna regering snart ska hålla i EU:s ordförandeklubba är ett faktum. Några av de viktigaste lagförslagen som medlemsländerna väntas besluta om under nästa halvår handlar om EU:s flyktingpolitik. Ett av dem är mitt förslag om ett europeiskt kvotflyktingsystem, alltså ett EU-gemensamt system för att ta emot några av världens mest utsatta flyktingar. Med den förra regeringen åtog sig Sverige att ta emot 5000 kvotflyktingar genom FN:s system. Det är ingen hisnande siffra direkt. I slottsavtalet ska siffran ändå ner till 900.

Det är få i EU systemet som tror att EU kommer att få igenom en human och rättssäker flyktingpolitik med denna svenska regering som ordförande. Tidigare hade Sverige ett internationellt anseende som en humanitär kraft. Nu sällar vi oss istället till länder som Ungern och Polen som vill stoppa alla ickevita flyktingar.

Vår nya utrikesminister Tomas Billström vill också göra sig av med den feministiska utrikespolitiken, slakta biståndet och istället använda det som ett utrikespolitiskt instrument, försvaga FN och använda sig mer av EU för att formulera sin utrikespolitik.

Billström kallar också det auktoritärt styrda Turkiet för en demokrati. Det är ett brott mot de tusentals oppositionella som sitter i fängelse och alla de som i Turkiet kämpar för att rädda demokratin och mänskliga rättigheter. Vilken undfallenhet, vilket svek.

Nu konstaterar de flesta att vi måste invänta de mer hoppfulla spanska och belgiska ordförandeskapen.

Vilka exakta effekter dessa ställningstaganden kommer att ha får vi se. Men det är tydligt att många biståndsprojekt kommer att få se sina stöd indragna. En stor del av biståndspengarna kommer också att villkoras, så att ett mottagarland tvingas att exempelvis stoppa flyktingar för att få ta emot pengar. Det är något som biståndsorganisationer länge varnat för.

Under det svenska ordförandeskapet måste vi också göra framsteg i EU förhandlingarna kring flera lagstiftningsärenden för klimatet. Detta med en en regering i förarsätet som i rådande klimatnödläge alltså stängt ner miljödepartementet!

Mina kollegor i EU-parlamentets miljöutskott trodde först det var ett dåligt skämt.

Förväntningarna på det svenska ordförandeskapet inbegrep förhoppningar om ett ledarskap med fokus på grön energiomställning, konkreta framsteg för klimatet, hårdare tag mot länder som Ungern och Polen att leva upp till rättsstatens principer, och fokus på jämställdhet. Nu konstaterar de flesta att vi måste invänta de mer hoppfulla spanska och belgiska ordförandeskapen.

Med alltfler konservativa och högernationalistiska regeringar som Sverige, Italien, Ungern och Polen måste de demokratiska och progressiva krafterna organisera ett effektivt motstånd, inte minst i EU-parlamentet. I varje utskott, i varje förhandling, i varje debatt måste vi ta fajten. Det gäller också den feministiska kampen för aborträtten och kampen mot det könsbaserade våldet.

Vi i vänstern står redo. Vi är vana att stå upp mot de konservativa, rasistiska, kvinnofientliga och hbtqi-fientliga krafterna. Och vi gör det i solidaritet med de utanför parlamenten, långt bortom förhandlingsrummen. Tillsammans med alla de som bär på visioner och drömmar –  och konkreta alternativ – för ett annat Sverige och Europa.

Malin Björk
EU-parlamentariker (V)