De senaste 30 åren har integration, asylpolitik och minoritetsfrågor varit ledande valfrågor både i EU- och nationella val i Danmark. Men håller det på att förändras?
För första gången på länge har asyl- och migrationspolitiken inte dominerat dansk politik. Detta om du ska tro politiska experter. Det talas om ett trendbrott i dansk politik, enligt dansk och internationell media.
Sedan 90-talet har varje kommunal-, regional- och nationellt val kantats av hård retorik och negativa diskurser om icke-europeiska grupper. Retorik som har målat ut minoriteter till ett hot, till en fiende inom landet och en börda för samhället.
De senaste tio åren har jag fått frågan hur jag som svart, muslim och feminist orkar bo i Danmark, samma fråga har jag ställt till mina vänner som också har en annan etnisk bakgrund än dansk.
Faktum är att vi människor vänjer oss vid hatfull retorik snabbare än vad vi tror.
Dagen efter valet 2015 upptäckte jag en ny funktion på Danmark radios valsida, där du kunde skriva in din adress i en sökruta och få valresultatet för ditt kvarter.
Det chockerade inte mig att en stor majoritet av mina grannar röstade för en högerpolitik, inte heller att 23 procent av grannarna röstade på högerkonservativ nationalistiska Dansk Folkeparti, som fick hela 21 procent i nationella valet och därmed blev det största partiet på högerkanten.
Senare den kvällen kom paranoian – vem av mina grannar tycker att muslimer är ett hot mot samhället? Vem av dem tycker att det är okej att tvångsförflytta människor baserat på etnicitet, för att tvinga dem assimilera sig i det danska samhället?
2015 var också det år när hundratusentals människor flydde elände och krig i Syrien och danska politiker valde att agera som motpol till länder som Sverige och Tyskland.
Jag kommer aldrig glömma när jag intervjuade en äldre palestinsk man, efter att tidigare integrationsministern Inger Støjberg hade skrivit en opinionsartikel 2018, där hon skrev att muslimer som fastar borde ta ledigt under ramadan eftersom det kan vara farligt.
Den äldre palestinsk herre som hade bott i Köpenhamn sedan 70-talet och vars både barn och barnbarn var födda i Danmark verkade inte berörd av Støjbergs artikel. Han tittade på mig och sa.
”Det här är inget nytt min vän, det här är Danmark och personer som Inger Støjberg har funnits så länge jag har varit här. Men jag undrar ändå vad som skulle hända med dansk ekonomi om alla muslimer tog ledigt under ramadan”.
I valrörelsen 2019 gjorde två nya högernationalistiska partier entré i dansk politik. Stram Kurs som startades av Rasmus Paludan som ville förbjuda islam och deportera alla muslimer för att bevara ”etnisk danskhet” och Nye Borgerlige lett av Pernille Vermund and Peter Seier Christensen, som bland annat ville förbjuda hijab i skolor och på offentliga institutioner.
Resultatet av att Rasmus Paludan och hans parti kunde få plats i danska folketinget gjorde att fler danskar med invandrarbakgrund röstade, från 66 procent 2015 till 71 under 2019. Nye Borgerlige fick 2,4 procent av rösterna (fyra mandat), Stram Kurs fick 1,8 (inga mandat). Dessutom tappade Dansk Folkparti och fick 8,7% av rösterna.
Istället tog socialdemokraterna över manteln och inrättade 2020 Hemresestyrelsen och regler om ekonomiskt stöd till den som ”frivilligt” lämnar Danmark och säger upp sitt medborgarskap. Den dåvarande socialdemokratiske immigrationsministern Mattias Tesfaye deklarerade öppet att hans mål är att inga asylsökare från Mellanöstern och Afrika kommer till Danmark.
Den 1 november går danskarna till val igen och enligt valexperter har det nu skett ett trendbrott. Det är inte längre invandring och asylpolitik som är de viktigaste valfrågorna för danskarna. Utan klimatpolitik, sjukvård och rekordhög inflation berör danskarna mest.
De backar upp sina argument med att statuera Dansk Folkparti som ett exempel, som i senaste opinionsmätningar riskerar att hamna under spärrgränsen som är två procent.
Ett annat exempel som har använts är förre detta statsminister Lars Løkke Rasmussen, som har startat ett nytt parti, Moderaterna. Enligt Rasmussen lämnade han sitt tidigare parti Venstre för att Dansk Folkparti hade fått för mycket makt och att politiken gick för långt åt höger.
I en intervju med Danmarks radio säger Rasmussen att han är beredd på att ändra en del asyllagar som drevs igenom när han själv var statsminister. Enligt senaste opinionsmätningarna har Moderaterna en god chans att bli det tredje största parti, vilket skulle ge dem makten att välja vilket av blocken de ska alliera sig med och vem som i så fall blir statsminster.
Ett annat exempel som mina vänner har lagt märke till är att det vanliga negativa tugget om minoriteter lyst med sin frånvaro under årets partiledardebatter.
Dock köper jag inte argumentet att allt detta händer för att danskarna vill se en mer human politik. Inte heller att dansk media har blivit bättre på att lyfta fram olika röster för en mer balanserad bevakning. Inget av det har hänt.
Det experterna missar är att en stor del af Dansk Folkepartis motgång kan tillskrivas Inger Støjbergs nya parti Danmarksdemokraterne. Ett parti hon grundade för att hon ansåg att hennes gamla parti Venstre inte var hårda nog i migrationspolitik. Detta trots att Støjberg som utlännings- och integrationsminister genomförde ett paket på 50 åtstramningar av migrationslagen 2017.
Danmarksdemokraterne väntas att få runt 8 procent av rösterna.
I Danmark har migrationslagarna stramats åt så mycket sedan 1990-talet, att det är svårt att ens hitta likheter mellan migrationslagarna från 1983 och den nuvarande 2022.
Konkret har inget förändrats till det bättre för personer med annan etnisk bakgrund i Danmark. Det enda årets val har erbjudit är en möjlighet att slippa hatfull retorik på bästa sändningstid.
