Den nya högernationalistiska regeringens avskaffande av den svenska feministiska utrikespolitiken kom inte som en förvåning, men lite höjde jag på ögonbrynen. I hemmet, i skolan, på gator, på torg, i krig och i fred. Överallt utsätts nämligen kvinnor och flickor för våld: sexuellt, fysiskt, psykiskt, ekonomiskt och digitalt. Sanningen är att verkligheten kräver mer feministisk politik – inrikes, utrikes och cyber.

Insikten om att mina farhågor besannats fortare än vad i alla fall jag hade trott fick en att undra vad som kommer härnäst. Det dröjde inte länge innan Sverigedemokraterna (SD), som är det största partiet i regeringsunderlaget, började hota civilsamhällesaktörer som påtalade det som många av oss tänkte om det högernationalistiska blockets Tidöavtal. Ett avtal som undergräver vår demokrati och som passar bäst i papperskorgen, inte ett program vars konsekvenser svenska folket ska behöva leva med.

Regeringens blindhet inför de globala utmaningarna med ökad fattigdom, klimatförändringar, rasism och ojämlikhet är ett faktum. Tondövheten inför världens kvinnors rop på hjälp är sorgligt.

Världen brinner, men Sverige väljer att titta bort.

Världens första feministiska revolution pågår just nu i Kurdistan, Balochistan och hela Iran. Ukrainska kvinnor och flickor utsätts för sexuellt våld av ryska soldater. Kvinnors och flickors rätt till sin kropp har i praktiken avskaffats i Polen och den högerkonservativa majoriteten i USA:s högsta domstol har avskaffat den konstitutionellt skyddade aborträtten. Det är nu jämställdheten måste prioriteras mer, inte mindre.

Detta i kombination med att den nya regeringen avskaffar – ett annat av Sveriges flaggskepp – enprocentsmålet till bistånd, talar sitt tydliga språk. Världen brinner, men Sverige väljer att titta bort.

Även den feministiska kampen i Syrien får inget stöd. Istället har den kommit att ifrågasättas genom Sveriges tvärvändning i synen på det kurdiska partiet PYD i Rojavaregionen, och deras militära gren YPG/YPJ. YPJ är den kvinnliga grenen som satt skräck i ISIS-terrorister vars rädsla var/är att de hamnar i helvetet om de mördades av en kvinna.

Kvinnor eldar just nu under sin vrede och kräver ett slut på förtryckarregimer och organisationers brutalitet. Dessa modiga kämpar förtjänar allt vårt stöd – både genom ord och handling.

Statsminister Ulf Kristerssons (M) och utrikesminister Tobias Billströms (M) uttalanden om att PYD/YPG/YPJ är ”tvivelaktiga” får mig att undra om de på riktigt förstår att det faktiskt är kurdiska kvinnor och män i Syrien och Irak vi har att tacka för att den vidriga terrorsekten ISIS har bekämpats. Frihetskämparna i Rojava behöver vårt stöd och tacksamhet för den kamp som de bedriver även till försvaret av vår frihet i Sverige och Europa.

Jin, Jîan, Azadî (Kvinna, liv, frihet) är tre ord som vandrat från de turkiska delarna av Kurdistan, till de syriska delarna av Kurdistan för att i dag höras i iranska Kurdistan och över hela Iran. Kvinnor eldar just nu under sin vrede och kräver ett slut på förtryckarregimer och organisationers brutalitet. Dessa modiga kämpar förtjänar allt vårt stöd – både genom ord och handling.

Det räcker därför inte bara med att politiker endast skanderar ”Kvinna, liv, frihet” på demonstrationer runtom i Europa, inklusive Sverige. Orden måste följas upp av handling för att förtrycket mot kvinnor och flickor ska upphöra. Avskaffandet av den feministiska utrikespolitiken och en procent av BNI till bistånd går dock stick i stäv med ambitionen om att nå en jämställd värld där kvinnors och flickors mänskliga rättigheter säkerställs.

Evin Incir är EU-parlamentariker för Socialdemokraterna, samt återkommande EU-krönikör i Fempers nyheter.