Kristersson struntar i lärdomarna från coronapandemin och låter välfärden blöda. De som drabbas mest är lågbetalda kvinnor i offentlig sektor som nu får slita ännu hårdare, skriver Lina Stenberg.
Minns ni coronapandemin? Den där smittsamma sjukdomen som svepte över världen och som bara i Sverige hittills har skördat 20 000 människoliv?
En som inte verkar minnas är Ulf Kristersson. Han går rakt emot pandemins lärdomar och försvårar nu aktivt livet för landets välfärdsarbetare.
Visst är det anmärkningsvärt? Det har bara gått 2 ½ år sedan viruset först började spridas, 2,6 miljoner svenskar har hittills haft sjukdomen och folk ligger på intensivvården.
Men allt detta har Kristersson tydligen glömt. Varför skulle han annars ha lagt fram en höstbudget som gör att marginalerna för välfärdens arbetare blir ännu sämre än under pandemin?
Det är konstigt hur han och resten av högerregeringen verkar ha glömt hur pandemin visade exakt hur små marginalerna är i svensk välfärd.
En av de viktigaste lärdomarna var ju – inte minst i Coronakommissionens slutsatser – att det fanns en för dålig beredskap i svensk vård och omsorg för att hantera en kris. Undersköterskor på covidavdelningar fick tillverka egna provisoriska visir och tvingades ta extrapass efter extrapass för att verksamheten skulle fungera.
Ett tag applåderades välfärdsarbetarna från svenska balkonger. De ansågs vara hjältar. Det rapporterades om vårdpersonal som gick på knäna och knappt hann sova mellan passen. Om sköterskor som tvingades till omöjliga val när så många var så sjuka.
Men allt detta har Kristersson tydligen glömt. Varför skulle han annars ha lagt fram en höstbudget som gör att marginalerna för välfärdens arbetare blir ännu sämre än under pandemin?
De flesta kommuner och regioner kommer nu behöva avväga att antingen höja skatten eller att sänka sina ambitioner.
Sveriges Kommuner och Regioner har länge larmat om det närmast akuta läget runtom i landet. Hela 20-30 miljarder kronor menar de behöver tillkomma i generella statsbidrag för att kommuner och regioner ska klara nästa års utgifter.
Särskilt allvarligt är detta när inflationen nu stiger. Men regeringen har inte alls lyssnat på det örat. Sex miljarder kronor blir de generella statsbidragen för 2023. Det kommer att bli extremt knapert med andra ord. Vi kommer se stora nedskärningar.
De flesta kommuner och regioner kommer nu behöva avväga att antingen höja skatten eller att sänka sina ambitioner.
Det är inte svårt att gissa sig till att många kommer att välja det sistnämnda. Höjer man skatten kanske man rent krasst inte blir omvald i nästa kommunalval.
Och det är heller inte svårt att gissa sig till vilka som blir de stora förlorarna vid ett sådant vägval.
Går det att skära ner på bemanningen ytterligare inom äldreomsorgen, att tillämpa fler osäkra anställningsformer eller att nedprioritera arbetsmiljön så är det sannolikt där pengarna kommer att tas. Som man gjort hittills, en felprioritering som ju uppmärksammades under pandemin.
Låt oss tala klarspråk. Välfärdsarbetarna är i stor majoritet kvinnor, och det är främst arbetarkvinnor vi talar om.
Frågan är om han är glömsk eller tycker regeringen att välfärdens kvinnor – när allt kommer omkring – inte är så viktiga.
Faktum är att Sveriges välfärd inte är någonting utan dessa. Alla de 130 000 undersköterskorna, 100 000 personliga assistenterna och 80 000 vårdbiträden. De 90 000 barnskötarna, 75 000 städarna och 70 000 vårdarna. Och många, många fler ska tilläggas, i yrken där en klar majoritet är kvinnor, med låga löner och med osäkra anställningar.
Sanningen är också att hela samhället vilar på vår trygga och välfungerande välfärd. På välfärdsarbetarnas axlar med sin kompetens och med sin ork.
Deta här borde även Ulf Kristersson se. Ändå skär han ner på just detta.
Frågan är om han är glömsk eller tycker regeringen att välfärdens kvinnor – när allt kommer omkring – inte är så viktiga.
