Idag, den 20 november, är det Transgender Day of Remembrance, TDoR. Syftet med dagen är att uppmärksamma mördade transpersoner och synliggöra den transfobi vars yttersta konsekvens är dessa mord.

Organisationen Transgender Europe publicerar varje år en kartläggning över de kända mord som inträffat under det senaste året och manifestationer under dagen brukar ofta innehålla ett inslag där namn eller beskrivning av mordoffren läses upp. Det brukar vara flera hundra namn på listan – trots att detta naturligtvis bara är toppen på ett isberg. De inrapporterade morden kommer från länder där transrörelsen är välorganiserad och har möjlighet att hålla koll på mord som inträffar. 

Veckan som leder fram till TDoR brukar kallas för Trans Awareness Week och kan användas för att lyfta frågor som rör transpersoners situation bredare. Tyvärr befinner vi oss ju nu i en situation där transpersoners rättigheter öppet motarbetas, i Sverige och i flera andra länder. Transpersoners rättigheter har till och med blivit en del av något slags kulturkrig. Veckan är alltså extremt relevant. I både valet av ny ledare för det konservativa partiet i Storbritannien och i USA:s mellanårsval var transpersoners rättigheter på olika sätt med i debatten. Det handlar delvis om ställningstaganden i vissa specifika sakfrågor, men framförallt har transpersoners rättigheter blivit ett slagträ i en debatt som egentligen inte handlar om rättigheter för en liten grupp i samhället.

Kulturkriget handlar till exempel om att skicka olika signaler om var på en politisk skala en kandidat står. Mot transpersoners rättigheter = garanterat, tydligt och pålitligt konservativ. Det krävs inte några detaljerade ställningstaganden eller analyser gällande några särskilda frågor, utan det räcker att tydligt paketera sig själv som anti-trans för att plocka hem poäng och röster från vissa grupper. Sedan finns det såklart också konkreta effekter av detta kulturkrig: i Storbritannien har till exempel transpersoner exkluderats ur en kommande lagstiftning som förbjuder omvändelseförsök och förändringen av motsvarigheten till könstillhörighetslagen har motarbetats. 

Riktigt på den här platsen, där motståndet har ett populistiskt egenvärde som politiker och andra kan plocka poäng på, är vi inte i Sverige, än. Men det finns anledning att vara vaksam på utvecklingen. I Sverige har vi ju sedan 2014/15 haft ett konkret förslag på bordet som handlar om att förändra vår könstillhörighetslag. Under de första åren då förslaget fanns levde det sitt liv utanför offentligheten och diskuterades bara av olika organisationer för transpersoners rättigheter och av politiker. Sedan hände något.

Sverigedemokraten ägnade mötet åt att obstruera och argumentera emot. I fokus för motståndet stod bland annat förändringen av könstillhörighetslagen.

2017 kom den utredning som jag ledde, Transpersoner i Sverige, SOU 2017:92. Den handlade inte om könstillhörighetslagen, men ett av förslagen som vi la fram var att utreda möjligheten att införa ett tredje juridiskt kön. Bland annat detta verkar ha tolkats som om det nu fanns en ny syn på kön. Enligt min uppfattning gör det ju inte det. Den nya synen på kön kom i och med att könstillhörighetslagen infördes, 1972.

Själva syftet med att ha en sådan lag är ju att personer kan få ändra juridiskt kön, om det som de tilldelades vid födseln inte överensstämmer med könsidentiteten. Det som har hänt sedan dess är att vi har debatterat vilka krav, om några, som ska ställas på personer som genomföra ändringen. Ett tredje juridiskt kön skulle ju baseras på samma logik: att könsidentiteten ska erkännas juridiskt. 

I veckan arrangerade jag ett seminarium i riksdagen om bland annat ändring av könstillhörighetslagen. Det är tydligt att vi har en lång väg att gå om detta ska kunna komma upp på den politiska dagordningen under mandatperioden. Inte helt överraskande finns det inte med bland de reformer som räknas upp i Tidöavtalet. Och med tanke på hur många reformer som finns med i avtalet, är det väl ytterst osäkert om någon enda annan reform kommer att hinnas med. 

Dagen efter seminariet hade jag tagit initiativ till ett första möte med riksdagens hbtqi-politiska nätverk. Nätverket har varit vilande ett tag, men nu tänkte jag att det var dags att starta upp det igen för att ytterligare öka påtryckningsmöjligheterna. Vi var ett tiotal personer som samlades. Bland de reforminriktade vänsterpartisterna, socialdemokraterna, centerpartisterna, liberalerna och jag, fanns också en sverigedemokrat. (Riksdagsnätverken är alltid öppna för alla partier, annars är det inte ett riksdagsnätverk.)

Sverigedemokraten ägnade mötet åt att obstruera och argumentera emot. I fokus för motståndet stod bland annat förändringen av könstillhörighetslagen. Någon ändring skulle inte göras, förklarade sverigedemokraten, efter att ha hållit en liten föreläsning om ”kön och genus”. Inget av det som sades kan överraska någon som hängt med i hur motståndet har utvecklat sig i länder som till exempel USA och Storbritannien. 

Så: TDoR är alltid en sorglig dag med sina påminnelser om transfobins konsekvenser. Sådana dagar behöver vi också. Jag önskar er alla fina stunder med högtidlighållandet av minnet av dem vi förlorat. Imorgon ses vi igen och fortsätter arbetet mot transfobi – och för rättigheter. Det kommer ta tid, men vi kommer att nå fram, till slut. 

Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för Miljöpartiet.