Några år tillbaka bodde jag ett tag i Kabul, på den tiden när Afghanistan var klassat som världens farligaste land. Förvisso var jag, precis som andra internationellt anställda, fredade från det mesta. Vi for Kabuls gator fram i bepansrade bilar och körde skytteltrafik mellan våra säkerhetsklassade boenden och arbetsplatser. Jag minns att jag ofta drabbades av samvetskval, över att jag relativt säkert kunde återvända hem till mitt ”compound”, min tillfälliga hemmabas, medan mina afghanska kollegor tvingades ut i en verklighet kantad av död och explosioner. Ibland grät jag, över afghanska flickor och hur fruktansvärt orättvist livet är, men jag kan inte minnas att jag någonsin kände såhär. 

När jag skriver det här svider lukten av brända bildäck i näsborrarna och ovanför mig hovrar en polishelikopter. Fjärde protesten på mycket kort tid har precis brutit ut. Runt om på Västbanken är butiker stängda, kollektivtrafiken står still och konfrontationer mellan israeliska styrkor och palestinier rapporteras på flera håll. Även i Jerusalem, där rökmolnen och raketerna tornar upp sig på kvällshimlen och jag hör sirenernas jagande ljud.

Rörelserestriktioner isolerar Shuafat flyktingläger

Protesten är utlyst i solidaritet med Shuafat flyktingläger, som stängts ner efter att en israelisk soldat sköts ihjäl vid entrén några dagar tidigare. I jakt på gärningsmannen har israeliska styrkor spärrat av samtliga in- och utgångar till flyktinglägret och omgivande kvarter, i en blockad som sammanlagt påverkar mer än 100 000 invånare. Ingen tillåts passera, varken arbetare, studenter, mat- eller medicinleveranser. Inte heller FN, som ansvarar för markservicen i lägret, och som har fått återgå till att undervisa områdets elever online, i stil med hur det var under pandemin.

I ett försök att förvirra ockupationsmakten rakar unga män av sig håret, då israelerna säger sig leta efter en snaggad yngling som ska vara skyldig till soldatens död. Bilderna som kablas ut från lägret är fruktansvärda, och liknar ingenting annat än en krigszon. Oron sprider sig till fler områden, särskilt andra flyktingläger, och snart rapporteras flera döda på Västbanken. Bland annat en 12-årig pojke i Jenin, som dör i sviterna av en skottlossning.

I protest mot den kollektiva bestraffningen, alla räder och massarrester, utspelas hårda strider nattetid. När vi väl får tag på våra kontaktpersoner blir det bekräftat, det råder kaos i både Shuafat och i Qalandiya flyktingläger. En av dem vågar inte svara i telefon, utan skickar ett kort meddelande med texten: jag kan inte svara, allt är avlyssnat. En annan meddelar, även då per sms, att han tvingats tejpa för både fönster och dörrar för att skydda sin familj från tårgasattackerna.

Dödligaste året på ockuperade områden sedan 2006

I slutet av oktober i år hade 120 palestinier, varav 29 barn, dödats av israeliska säkerhetsstyrkor. Det gör 2022 till det dödligaste året på Västbanken på 16 år för palestinier boende på det ockuperade Västbanken inklusive Östra Jerusalem.

Motsvarande siffra för israeler som har dödats av palestinier på Västbanken under samma period är 14, varav fyra soldater. I ett uttalande den 18:e oktober uttrycker FN stor oro över den alarmerande ökningen av dödligt våld på Västbanken, samt de omfattande rörelserestriktioner som i hög grad har kommit att påverka civilbefolkningens tillgång till skola, sjukvård och försörjning.

– De israeliska myndigheterna har skyldighet enligt lag att skydda palestinsk civilbefolkning. Detta inkluderar även att säkerställa att vidtagna åtgärder inte straffar människor oproportionerligt hårt, säger Lucia Elmi, humanitär koordinator för de ockuperade palestinska områdena.

Palestinier lever under ständigt hot om våld

Våldet har så många ansikten i Palestina, fler än vad jag har utrymme till att nämna. Jag skulle kunna skriva om en hel bok om det. Västbanken måste ha världsrekord i våldskapital, tänker jag. Det visar sig inte minst genom att jag behöver uppdatera siffrorna över döda palestinier, ibland flera gånger per dag, medan jag författar den här texten.

Våldet visar sig i det ohyggliga båset, där israelisk polis står och spanar efter nästa misstänkta att ta in för förhör, som jag passerar varje dag och tänker att världens alla vålnader måste bo där. Och så försöker jag tänka positivt, och föreställer mig då, att det där båset en dag kommer att bli bevarat för eftervärlden. Att Nazir Dar Ahmed, som i maj sköts ihjäl där inne, åtminstone inte dog förgäves. Att en dag kommer världen tvingas konfronteras med vad som pågick i det där båset, och det kommer pratas öppet om det.

Det finns förresten på film, mordet på Nazir. Men ingen har ställts till svars för det. Och det är helt klart det värsta med det här stället. I Kabul var världssamfundet och jag åtminstone överens, om att landet gång på gång bröt mot mänskliga rättigheter och humanitär rätt, och det måste vi göra någonting åt – men envist fortsätter världen att blunda för det som pågår i Palestina och Israel.