Mamma, jag tycker att jag är tjock.

Min sjuåring står och håller upp tröjan. Med ena handen klämmer hon, drar. Jag ser hud mellan tumme och pekfinger och jag ser hennes ögon, de är ledsna.

En känsla av overklighet. Är det en dröm? Nästa tanke är att, nej det går inte. Jag har gjort allt för att vi inte ska stå här. Gjort allt för att mina döttrar inte ska tänka, säga så.

Hastigt snurrar tankarna tillbaka, var kommer detta ifrån? Jo, det var julskyltningen i gallerian igår som satte igång det, säger hon. De där bilderna på jättesmala tjejer i underkläder.

Nu blir det nästan ännu mer klyschigt. Mina tankar kastas tillbaka, till min egen uppväxt. Till en vardag där min mamma och alla andra mammor pratade vikt, bantning och klagade på sitt utseende. Till tjejtidningarna som jag läste i tidiga tonår som förklarade vad jag behövde göra för att bli så attraktiv som möjligt för att behaga det motsatta könet i alla lägen.

De uppsmällda, sönderretuscherade bilderna på Claudia Shiffer i sexiga poser som fanns överallt, vart man än tittade. De där bilderna där hon mest såg ut som en Barbiedocka i en alldeles för snuskig fantasi.

Jag reser fram till mitt eget uppvaknande, min egen ursinniga vrede över den stora orättvisan. Över hur skev världen är där vi kvinnor inte bara ska vara tysta och villiga utan också ha helt rätt kroppsform.

Och jag är tillbaka till exakt den här tiden på året för tjugo-någonting år sedan. Den där kalla decemberkvällen när jag och mina lika upprörda medsystrar demonstrerade mot det stora klädföretagets underklädesreklambilderna. De uppsmällda, sönderretuscherade bilderna på Claudia Shiffer i sexiga poser som fanns överallt, vart man än tittade. De där bilderna där hon mest såg ut som en Barbiedocka i en alldeles för snuskig fantasi.

Nej det går inte. Inte kan min dotter se en betydligt mindre harmlös BH-reklam än Schiffers och göra kopplingen att hon själv är för tjock? Jag som så medvetet aldrig uttalat ord som viktminskning eller diet i mina barns närhet. Aldrig pratat om smala eller tjocka kroppar. Jag som aldrig ens berömt dem med ord som ”duktig” eller ”fin”, allt för att deras värde ska handla om annat än om det flickor annars uppmuntras med.

Kanske känner hon att hon inte borde ha sagt att hon känner sig tjock just för att jag blir så upprörd av att höra de orden? Kanske läser hon mina tankar om att mina döttrar inte borde tänka så?

Jag brinner ju för jämställdhet, för att kvinnor inte ska anpassa sig efter någon mall. Hur är det möjligt att min sjuåring känner sig tjock?

Men där stannar mina snurrande tankar. För jag ser att min dotter inte bara är ledsen. Hon skäms.

Kanske känner hon att hon inte borde ha sagt att hon känner sig tjock just för att jag blir så upprörd av att höra de orden? Kanske läser hon mina tankar om att mina döttrar inte borde tänka så?

Och där åker skygglapparna av. Inte kan jag skydda mina döttrar från den skeva kroppshets som råder. Alla märkliga ideal som på många sätt är ännu värre än när jag var liten och som dessutom når dem överallt på sociala medier.

Jag kan stärka dem, lära dem hur de ska tycka mer som sig själva. Ge dem knep på hur de kan stå emot det samhället kastar över dem i form av genusmallar och sanningar om hur utseende och lycka hänger ihop.

Och kanske viktigast, jag kan stötta dem. Krama dem hårt, om och om igen och berätta hur jag förstår hur hård världen är. För jag vet ju exakt hur min sjuåring känner.

Sedan kommer det jag var helt oförberedd på. Då när min äldsta tjej sätter sig bredvid sin lillasyster och säger precis de rätta sakerna. Och jag blir alldeles varm, min stora har ju förstått.

Vips är den ledsna, skamsna blicken hos sjuåringen borta. Och mitt hjärta smälter.

Lina Stenberg är skribent och författare.