Regeringspartierna kommer inte att klara av stoppa skjutningarna. Killarna som dör eller skjuter är absolut längst ner i en hierarki av organiserad brottslighet som inte ens omnämndes i valrörelsen.
Det skriver Fempers nyheters chefredaktör som menar att riksdag, polis och tull har en egen del i den dödliga utvecklingen och att analysen varit skrämmande grund.
I valrörelsen gjorde regeringspartierna, och dessförinnan och närhelst statsminister Magdalena Andersson, ett stort nummer av att ”stoppa de kriminella gängen”. Vi skulle vända på varenda sten. Redan där borde fler ha reagerat, då fokus inte låg på de kriminella gängen, utan på de ”unga vuxna”, de mellan 14 och 22 år i förorten och på gatan som skjuter eller skjutits.
Det är otroligt sorgligt, men helt säkert är kärnan av de kriminella gängen både äldre och bättre organiserade än de som sköter försäljningen av narkotika på gatan i lands- eller förort. Detta visste svensk – och utländsk – polis redan på 80-talet. Eller för den delen, polisen i USA på 1920-talet.
Det gällde att gripa brottslingarna högre upp i hierarkierna. På gatan kom du endast åt dem som själva brukar, har behov av snabba cash och är beredda att offra både liv och framtid. Ju hopplösare framtidsutsikter, desto mindre har du att förlora. De är offer i det stora hela, försäljarna på gatan. ”Du plockar bort en, så kommer det en ny”, hette det. Det ligger något i det, så länge efterfrågan på narkotika ligger kvar på samma nivå eller ökar.
Sverige har en egen tung narkotikahistoria som förenklat tycks öka trappstegasvis men ändå alltid ”ta oss på sängen”. En anledning till det kan vara att frågan om kriminalitet alltid varit projektionsyta för både ideologi och människosyn. Lite som skolan. Piska eller morot – ingetdera fungerar ju allena. Du kommer att behöva fler verktyg än så för att göra skoltiden meningsfull.
Allvaret i antal offer för dödsskjutningar senaste åren kräver ett fördjupat samtal om mekanismerna som dödar killarna. Varken den ena eller andra sidan i politiken kommer annars att lyckas i sina förehavanden. Kraftsamlingen måste vara bredare än så, bestå av många insatser, ha en gemensam målsättning och till syvende och sist kopplas till en minskad efterfrågan på narkotika – eller en ändring av lagstiftningen. Kanske både och?
Sanningen är att det knarkas en hel del i Sverige. Det knarkas absolut på Stureplan men också i förorten, på landsorten, i gruvorten, i villan och på vischan. Det vardagsknarkas, partyknarkas, yrkesknarkas och missbrukas – precis som med alkoholen. Det måste vara utgångspunkten om vi på allvar vill komma till rätta med gängkriminalitet och dödsskjutningar. Att förstärka utjämnande faktorer är absolut nödvändigt, likaså så kallad inkapacitering av mördare – absolut – men inte heller det kommer att avhjälpa en stor, möjligen tilltagande, efterfrågan på förbjudna droger.
Sett över tid har konsumtionen av droger ökat. Nyligen kom uppgifter om att intaget av alkohol minskat. Trots att kriminalitet, hårdare tag och till och med visitationszoner dominerade valrörelsen har varken Magdalena Andersson eller Ulf Kristersson gjort något stort nummer av efterfrågan på droger. Knappt ens det som gör Sverige så unikt på den kriminalpolitiska kartan: den ymniga tillgången på vapen.
Enligt författarna till boken Vapensmederna: männen som beväpnar Sveriges kriminella av Jani Pirttisalo Sallinen och Mathias Ståhle finns det dödliga vapen nog för 120 års kriminalitet på vift i Sverige. Där borde diskussionen borra ner sig. I länder med skarpare normer, lagstiftning och polisiära prioriteringar mot vapen generellt, finns helt enkelt inte motsvarande antal dödsskjutningar. Tyvärr liknar Sveriges syn på vapen den i USA; ett stort samhälleligt vurmande.
Att Sverige har blivit en haven för vapenhandlare och kriminella är ett politiskt misslyckande som både tull, polisväsende och flera regeringar måste ta på sig. En del av ansvaret vilar också i riksdagen – hur går det för polisen, egentligen?
Och handen på hjärtat, av de rekordmånga gripanden som svensk polis genomfört på senare år, tillkom en stor del genom brittiska National Crime Agencys avkryptering av den i dag välkända EncroChat, 2020 – det vill säga genom en metod som inte ens var laglig i Sverige; att avlyssna personer som inte förekommer i en brottsutredning. Men trots alla gripanden har skjutningarna fortsatt, brett ut sig, ökat i lands- och förort. Varför? Jo, griper man en kommer det en ny. Tillgång och efterfrågan.
Vi har blivit fler, har mer pengar i omlopp, knarkar mer och har en närmast total tillgång av dödliga vapen. Det går till och med att skriva ut vapen med 3D-skrivare, annars kan du bygga om en fullt laglig startpistol eller få en halvskum vapenhandlare att göra det år dig. Utan alla dessa vapen – inga skjutningar. Och igen – det är knappast killarna i orten som bär ansvaret för detta. För sina dåd – ja, men de är absolut längst ner i hierarkin. Allt medan knarksyndikat och importörer går fria.
Sedan ett dryg år har vapenlagarna skärpts i Sverige. Ytterligare en så kallad vapenamesti, där innehavare av oregistrerade vapen kan lämnas in, är efterfrågad i riksdagen och trots att tusentals vapen som varit på villovägar inkommit har polisen varit besviken på resultaten. Endast något kunde kopplas till den så kallade gängkriminaliteten.
Vapen har varit ett stadigt inslag i folks hem sedan flera hundra år och inte åldras de heller. De ligger svepta i sammet, hänger i skåp eller är inlåsta enligt konstens alla regler. Sverige har varit ett jakt- och sportvapenliberalt land och här är det högern som har spjärnat emot. Gärna lag och ordning, men bara i förorten?
Det går att applicera frågan om alkoholen från tidigt 1900-tal – den skulle antingen förbjudas, så som det blev i USA, eller som i Sverige – betalas ut som lön till fadern i familjen på fredagar och vara slut innan kvällen var över. Sverige valde så småningom en linje två vilket kom att bli Systembolaget. Familjerna svalt och barnen for illa när pappa druckit upp hela lönen innan fredagen var över.
Som medborgare borde vi kunna kräva bättre och mer relevanta analyser av grov och organiserad brottslighet av samtliga partier för att det ens ska finnas en möjlighet att komma till rätta med skjutningarna. En grundlig utredning med adekvat målbeskrivning – minskade skjutningar och organiserad brottslighet – borde sätta landets alla forskare och direkt påverkade myndigheter och profession i arbete – de vet garanterat bättre än någon av dem som politiserar detta i Sveriges riksdag. Vi förtjänar bättre.
Mammorna förtjänar bättre, skolan, polisen, socialen, rättsväsendet och allmänheten förtjänar bättre. Killarna på gatan förtjänar bättre – det är ni, vi och samhället som fallerat. De hade knappt hunnit ta körkort.
Anna-Klara Bratt, chefredaktör och ansvarig utgivare Fempers nyheter
