Hur lever vi i en värld präglad av medveten förstörelse? Det är en viktig fråga som vi alla bör ställa oss. Jag har inte kommit på den själv, frågeställningen alltså, utan snappade upp den ur en krönika av Björn Wiman den 11 december (DN) och han hade i sin tur hittat den i en bok av Selma Lagerlöf, Antikrists mirakler, 1847. Så frågeställningen är på inget sätt ny. Den är existentiell och vi behöver lyfta fram den, igen och igen och igen. För vår egen skull, för kommande generationers skull, ja för hela det planetära systemets framtids skull.
 
Så hur gör vi? Hur lever vi utan att barrikadera oss bakom konsumtionssamhällets lättköpta identitetsmarkörer? Hur svarar vi på forskarnas larmrapporter och unga människors framtidsoro? Jag har tre uppmaningar.
 
Vi talar klarspråk. Ett bra exempel är FN:s generalsekreterare, António Guterres. När IPCC kom med sin rapport i februari 2022, där de konstaterade att ”Risken för oåterkalleliga klimatförändringar är större än vad forskningen tidigare har trott, och att tidsfönstret för att anpassa oss till klimatförändringarna håller på att stängas”, konstaterade han att ”Bristen på ledarskap är kriminell. De största förorenarna gör sig skyldiga till mordbrand i vårt enda hem” och han fortsatte ”Rapporten är en karta över mänskligt lidande och en domedagsliknande anklagelse över ett misslyckat klimatledarskap”. 

Visste du att det under FN:s generalförsamlings möte i september i år (2022) fanns 66 nationer som enträget uppmanade till diplomati för att avsluta kriget i Ukraina?

När Klimatkonferensen COP15, FN:s nyckelkonferens för biologisk mångfald, började i Montreal sade han bland annat.: ”Vi är på väg mot ett klimathelvete med foten på gaspedalen” och sedan ”Vårt bottenlösa begär efter okontrollerad och ojämlik ekonomisk tillväxt har gjort mänskligheten till ett massutrotningsvapen.” Han förklarade att ”Utan naturen är vi ingenting”, och riktade sig till multinationella företag som ”fyller sina bankkonton samtidigt som de tömmer vår värld på dess naturliga gåvor och gör ekosystemen till troféer för vinst”.

Dessutom fördömde han det faktum att rikedom och makt ligger i händerna på ett litet antal extremt rika individer. Detta fenomen, hävdade FN-chefen, motverkar naturen och majoritetens verkliga intressen: ”Till skillnad från miljardärernas vilseledande drömmar finns det ingen Planet B.” Guterres beskrev, med en hänvisning till de mänskliga kostnader som förknippas med förluster av biologisk mångfald, mänskligheten som ”ett massutrotningsvapen” som ”behandlar naturen som en toalett” och ”begår självmord med fullmakt”.
 
Han har också talat högt och tydligt om att ”The climate crisis is not gender neutral. It aggravates all types of gender-based violence – from physical to psychological and economic. The knowledge, experience & leadership of women is essential in all Climate Action efforts.”
Vi behöver alla vara lika tydliga!

Vi använder alla de demokratiska verktyg som finns. Alltifrån att ta plats i parlamentariska församlingar till att organisera oss i någon miljö- och klimatorganisation, till att  skriva artiklar och insändare, till att delta i manifestationer och demonstrationer. Och vi påminner varandra om att civil olydnad och fredliga aktioner har varit en avgörande del av vår historia. I Wikipedia står det så här: ” Civil olydnad är en metod för samhällsförändring. Det är en form av aktivism  som går ut på att öppet och utan våld  bryta mot en lag eller vägra att följa vissa myndighetsbeslut  samt att vara beredd att ta konsekvenserna av handlingen.”

Vi behöver alltså synliggöra våldets mekanismer och se hur de, sammantvinnade i det ekonomiska systemets nervbanor, ständigt sätter makten före människan, hur de göder en våldsförhärligande maskulinitet och förklarar kriget som politikens förlängning.

Metoden användes framgångsrikt av den amerikanska medborgarrättsrörelsen under 1960-talet. Under 1980- och 1990-talet var det kärnvapenmotståndare och gay-aktivister som använde metoden. Den svenska arbetarrörelsen använde civil olydnad genom att gå ut i strejk trots att det då var olagligt. Ett annat mer modernt exempel på civil olydnad som använts i Sverige är att härbärgera och gömma flyktingar som annars skulle ha blivit utvisade. Kända företrädare för civil olydnad är bland andra Mahatma Gandhi, Henry David Thoreau, Martin Luther King, Barbara Deming, Philip Berrigan och Rosa Parks. Gemensamt för dem är att icke-våld  är en del av hur de praktiserar civil olydnad..
 
Vi tar avstånd från våldet och militarismen. Visste du att det under FN:s generalförsamlings möte i september i år (2022) fanns 66 nationer som enträget uppmanade till diplomati för att avsluta kriget i Ukraina? Macky Sall, Senegals president, som också talade i egenskap av nuvarande ordförande för Afrikanska unionen sade: ”Vi uppmanar till nedtrappning och upphörande av fientligheterna i Ukraina, liksom till en förhandlingslösning, för att undvika den katastrofala risken för en potentiellt global konflikt.”

De 66 nationer som krävde fred i Ukraina utgör mer än en tredjedel av länderna i världen, och de representerar större delen av jordens befolkning, inklusive Indien, Kina, Indonesien, Bangladesh, Brasilien och Mexiko.  Philip Pierre, premiärminister i Saint Lucia, en liten östat i Karibien, sa till generalförsamlingen: ”Artiklarna 2 och 33 i FN-stadgan är otvetydiga när de ålägger medlemsstaterna att avstå från hot om eller användning av våld mot varje stats territoriella integritet eller politiska oberoende och att förhandla om och lösa alla internationella tvister med fredliga medel … Vi uppmanar därför alla berörda parter att omedelbart få ett slut på konflikten i Ukraina genom att inleda omedelbara förhandlingar för att permanent lösa alla tvister i enlighet med FN:s principer.”

Ledare i den globala södern beklagade FN-systemets sammanbrott, inte bara i kriget i Ukraina utan under årtionden av krig och ekonomiskt tvång. Östtimors president Jose Ramos-Horta utmanade direkt västvärldens dubbelmoral och sa till västländerna att de borde stanna upp ett ögonblick för att reflektera över den uppenbara kontrasten i deras svar på krigen på andra håll, där kvinnor och barn har dött av tusentals av krig och svält. Vatikanens statssekreterare, kardinal Pietro Parolin, varnade: ”Kriget i Ukraina undergräver inte bara systemet för icke-spridning av kärnvapen, utan utsätter oss också för risken för kärnvapenförödelse, antingen genom upptrappning eller olycka.”  Bangladeshs premiärminister Sheikh Hasina sade: ”Vi vill ha ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina. Hela mänskligheten, inklusive kvinnor och barn, straffas. Krigets inverkan förblir inte begränsad till ett land, utan den utsätter liv och försörjning för människor i alla nationer i större fara och kränker deras mänskliga rättigheter. Människor berövas mat, husrum, sjukvård och utbildning. Barn lider mest. Deras framtid sjunker ner i mörker. Min uppmaning till världens samvete: stoppa kapprustningen, stoppa kriget och sanktionerna. Säkerställ barnens mat, utbildning, sjukvård och säkerhet. Skapa fred.”

Vi behöver alltså synliggöra våldets mekanismer och se hur de, sammantvinnade i det ekonomiska systemets nervbanor, ständigt sätter makten före människan, hur de göder en våldsförhärligande maskulinitet och förklarar kriget som politikens förlängning. Konsekvenserna är att våldet förgiftar våra samhällen på alla nivåer: i de nära relationerna, i samhällets alltmer beväpnade kriminalitet och just nu i en global upprustning som slår rekord och som blockerar nödvändig klimatpolitik
 
Vi måste våga ställa frågan om hur människorna i Ukraina är hjälpta av fler vapenleveranser? Hur många människor ska behöva fly? Hur många barn ska behöva bli föräldralösa? Hur många familjer ska behöva bli krossade? Hur många människor i fattiga länder ska behöva gå under till följd av matbrist för att grödan sitter fast i Ukrainas hamn? Hur många offer ska vi behöva se på militarismens altare innan fredsförhandlingarna startar?
 
Tillbaka till frågan i början – hur lever vi i en värld präglad av medveten förstörelse? Jag har inget annat svar än att vi håller på, vi håller ut och vi håller ihop.

Gudrun Schyman, frilansande feminist och klimataktivist.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Regeringen har nu valt att lägga fram lagförslaget ”Ett fönster av möjligheter – stärkta rättigheter för barn och vuxna i skyddat boende”. Själva grundtanken med förslaget är precis som det låter att barns rättigheter ska stärkas vilket är helt nödvändigt. Problemet är att det här är en stor och omfattande reform, med många falluckor, som kan få långtgående konsekvenser för arbetet mot mäns våld mot kvinnor.  

Det går inte att tolka regeringens förslag på något annat sätt än att de vill välta omkull hur skyddade boenden fungerar i Sverige idag. De vill bland annat att barn ska ges en individuell placering av socialtjänsten när mamman kommer till ett skyddat boende. I teorin kan det låta bra, men i praktiken kan det i värsta fall innebära att våldsutsatta kvinnor tvingas lämna kvar sitt eller sina barn med en våldsam man. Då vi vet att kvinnor inte söker stöd om det finns minsta risk att förlora sina barn, kommer konsekvensen bli att färre kvinnor vågar fly från våldsamma män.  

Lagförslaget skulle också innebära att privata och oseriösa aktörer ges ökade möjligheter att göra vinst på våldsutsatta kvinnor. Förslaget följer med andra ord den cyniska privatisering som pågår i välfärden, kunskap om kvinnors utsatthet som byggts upp över lång tid ska ersätts av vinstdrivande privata bolag. Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Roks, menar att många av Sveriges kvinnojourer kommer tvingas lägga ner sina skyddade boenden om förslagen blir verklighet.

”Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. ”

Regeringen menar att tillståndsplikten för skyddade boenden som de förslår är ett redskap för att hindra välfärdskriminalitet. Tyvärr har det visat sig att kravet på tillstånd (exempelvis för HVB-hem) inte enskilt är tillräckligt för att hålla kriminella borta. De räds inte extra administration så länge de kan plocka ut vinst på skattepengar.

Dessutom har skarp kritik riktats från flera andra kvinnorättsorganisationer då de anser att förslagen är skrivbordsprodukter som har avkönat den verklighet som råder där kvinnor flyr från våldsamma män. Sveriges Kvinnoorganisationer skriver i sitt remissvar till regeringen att förslagen ”saknar en förståelse för våldets könade natur […] vilket osynliggör så väl förövaren som brottsoffret och får våldet att framstå som könsblint och ömsesidigt.”

Genom en enkel sökning i regeringens 480 sidor långa förslag ger ”könsbaserat våld” endast en träff, just i referens till Sveriges Kvinnoorganisationers kritik. Regeringens och Sverigedemokraternas okunskap om mäns våld mot kvinnor är direkt farlig.

Vänsterpartiet är mycket angelägna att stärka barns rättigheter i skyddade boenden, men om kvinnor inte vågar söka hjälp är barnen väldigt farligt ute. Vi föreslår därför istället att stödet för barn som följer med sin mamma till ett skyddat boende ska stärkas utan risk för att barnet blir placerat med den våldsamme mannen eller att mamman inte vågar fly. Det är också viktigt att se till att de ideella kvinnojourernas kunskap och erfarenhet tas till vara. Vi ska ha en välfärd som skyddar våldsutsatta kvinnor och barn med målet att bekämpa mäns våld mot kvinnor.

Maj Karlsson, socialpolitisk talesperson (V)

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer