Krönika

Framtidens protein eller dåtidens?

Får en hamburgare utan kött kallas hamburgare? Är det viktigt och riskerar nya vegetabiliska substitut ta oss längre från lokalt producerade varor? Det pågår en kamp om proteinet på våra tallrikar. Både en politisk och en kommersiell. Ana Valdés tar oss till industrialismens och intåg i köket och tillbaka till våra tallrikar.

Företag som UK:s The Meatless Farm, tyska Lidl och Nestlé ägd Sweet Earth lanserar nu köttlösa hamburgare baserade på växter och fibrer. Och det amerikanska Beyond Meat, grundad i Los Angeles år 2009 av Ethan Brown erbjuder redan korvar och burgare gjorda av vegitabiliskt protein. År 2011 lanserades Impossible Foods och Impossible Burger, som är baserad på soyabönor istället för ärter, som Beyond Meat. 

Alla använder de rödbetor för att få samma färgnyans som köttets egen färg. Det israeliska Future Meat Technologies har blivit börsens nya raket. Israeler klonar köttmolekyler i laboratorier och reproducerar köttets smak och färg. I ett land med stränga lagar som reglerar kosherslakt och restaurangernas menyer är detta revolutionärt, den stora rabbin i Jerusalem blev tillfrågad om detta kunde ses som kosher tillåtet kött.

Marknaden för köttersättningar är gigantisk, många konsumenter vill ändra sina matvanor och vill varken bidra till planetens uppvärmning eller till grymhet mot djur. 

Designkött vill erbjuda unga ekomedvetna konsumenter ett sunt alternativ till nötkött. Matindustrin vill styra upp konsumenternas val och få dem att köpa hamburgare gjorda av sojaprotein eller av fibrer. Rörelsen Slow Food, som startades i Italien av Carlo Petrini, försöker istället få folk i hela världen att använda lokalodlade produkter och återupptäcka gamla konserveringstekniker och menyer.

Det var Napoleon som startade det moderna slakthuset, ett behov för en stor armé som erövrade landskap där bönder hellre brann ned sina skördar och slaktade sina djur än försåg en fientlig armé med förnödenheter.

”Det som våra mormödrar gjorde var väldigt snål och ekologisk, man tog hand om hela djuret, när man slaktade ett lamm eller en gris gjorde man allt med det djuret, korvar, stekar, piroger med blodet, läder använde man också, för hemmagjorda mockasiner eller västar. Man sötade med honung istället för socker, som var mycket dyrare. Fikon, persikor, apelsiner, äpplen, det som man hade hemma på gården. Kvinnorna i städerna hade svårare men de kunde köpa billigt det som bönderna odlade på landet. Barn och ungdomar vet inte vad mjölken kommer ifrån. Och i dag det köttet som vi äter från djur som vaccineras, äter antibiotika och som är långt från den boskap som växte vilt och konsumerades lokalt.”

I Norge har Slow Food givit ett pris till en lokal producerad cider som tillverkas i Hordaland, som har etablerats som ett av de bästa sorterna på kontinenten. Lokala grupper i Bergen, Telemark och Alta slåss för gamla norska matvaror och uppmuntrar konsumenterna att äta lokalt producerad mat.

Anarkistgruppen Boureau d`Etudes, baserad i Lyon bestående av arkitekter och geografer som arbetar med alternativa kartor, har tagit fram en broschyr som heter La Belle au Bois Dormant. Broschyren har använts i Spanien och Frankrike för att dra uppmärksamhet till de radikala förändringarna i vårt sätt att äta.

Det var Napoleon som startade det moderna slakthuset, ett behov för en stor armé som erövrade landskap där bönder hellre brann ned sina skördar och slaktade sina djur än försåg en fientlig armé med förnödenheter.

Bakom den franska armén följde stora konvojer med kött och bröd som utdelades till soldater varje dag. I dag har den industriella slakten ersatt den lokala slakten som var vanligt i det rurala Europa där en slaktare åkte runt mellan byarna för att slakta djuren som skulle förvandlas till skinkor salamikorvar och blodkorvar.

I USA slår den mäktiga boskapslobbyn mot de vegetariska alternativ och kräver att ingen produkt som inte kommer från ett djur kan använda ordet burgare eller kött ens i reklam eller förpackning.

I länder som Nederländerna, som är Europas största grisproducent, finns inte mer mark för att anlägga fler grisgårdar och slakterier. Då kom Rotterdambaserad arkitekt firma, MVRDV, på att bygga ”Pigcities” – stora byar med höga höghus där grisar kan växa och slaktas på humant sätt. Grisarna kommer att badas regelbunden, lyssna på klassisk musik och slaktas utan stress. I ett land med 15 miljoner invånare och 15 miljoner grisar är detta en prioritet och den holländska regeringen har finansierat flera studier i ämnet.

Alla grönsaker som transporteras från Spanien och Frankrike till norra Europas konsumenter är försedda med chips och transporterna bevakas av satelliter som, med kort varsel, kan informera om förseningar eller olyckor. 

I USA slår den mäktiga boskapslobbyn mot de vegetariska alternativ och kräver att ingen produkt som inte kommer från ett djur kan använda ordet burgare eller kött ens i reklam eller förpackning.

Framtiden är köttlöst, säger matexperter. Slow Food-rörelsen säger, bli inte del av hysterin om köttet som ont, gå tillbaka till lokala slakten och human behandling av nötdjuren istället.

Ana Valdés, skribent och författare

Krönika

Högerauktoritära hand i hand med klimatförnekare

Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

Inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent. en dyster utveckling, konstaterar Malin Björk.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Krönika

Livets kvinnofälla är att skaffa barn

De som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn. Det konstaterar Lina Stenberg som räknat sig igenom varför födelsetalen är de lägsta på många år.

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

Krönika

Svensk samtyckeslagstiftning behövs i hela Europa

Ett starkt lagpaket i EU som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv. Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling för EU:s medlemsstater, skriver Evin Incir.

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer