För mig kommer året 2022 alltid vara förknippad med Sveriges Natoansökan. Hur illa kvickt ansökningsprocessen gick till, utan djupare konsekvensanalyser, men likväl genom de små stegens politik som pågått intensivt under 2010-talet. För mig blev Sverige aldrig sig likt igen efter det och befarar att vi kommer att gå en förskräckande framtid till mötes inom USA-imperialismens förlängda arm, Nato. Här kommer några av mina minnen av året som gått.

Jag minns den 24:e februari (och även dagarna innan dess) när Putin inledde sitt brutala invasionskrig i Ukraina. Särskilt minns jag hur hyckleriet uppdagades när alla som hela tiden propagerat för hårda(re) nypor i migrationspolitiken plötsligt ville med öppna armar välkomna flyktingar från Ukraina. Andra flyktingars liv, från exempelvis Syrien, Yemen och Somalia, var tydligen inte alls lika mycket värda.

Jag minns när Sveriges dåvarande statsminister Magdalena Andersson i början av mars sade: ”Om Sverige skulle skicka in en Nato-ansökan i det här läget skulle det ytterligare destabilisera läget i Europa”. Så rätt hon hade. Men sen ändrade hon sig. Mäktiga namn inom socialdemokratin som Margot Wallström och Jan Eliasson gav sitt stöd åt sitt partis omsväng i Natofrågan, likaså s-märkta debattörer som Daniel Suhonen (från tankesmedjan Katalys) och Anders Lindberg (från Aftonbladet). Socialdemokraterna skulle haft intern ”dialog” med sina medlemmar. I själva verket var det enigt flera deltagare en monolog från partitoppen. Det stod på Socialdemokraternas hemsida så sent som i mars att ”alliansfriheten stod fast”. Inte långt senare stod det ”404. Något gick fel. Sidan kunde inte hittas”.

Jag minns när Sveriges dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist "garanterade" att så länge han sitter kvar skulle inte Sverige gå med i Nato.

Jag minns när Sveriges dåvarande försvarsminister Peter Hultqvist ”garanterade” att så länge han sitter kvar skulle inte Sverige gå med i Nato. Detta trots att militarismen intensifierats och normaliserats i Sverige sedan han blev statsråd. Men sen ändrade han sig. Den 11:e april kl. 08:15, för att vara exakt. Han sade: ”Min känsla var: det går inte längre”. Som Kajsa Ekis Ekman formulerade det: ”Är det så det ska gå till? Politiker får en känsla, och rundar folket? Den som menar att situationen är så akut att vi inte hinner rösta, bör fundera över sin hållning till de demokratiska grundprinciperna och studera historia. I samtliga fall då statschefer har upplöst riksdagar, instiftat undantagslagar eller genomfört kupper har det hänvisats till akuta situationer.”

Jag minns det America Vera-Zavala så träffsäkert skrev i en ETC-krönika: ”Jag hör vänstersosse efter vänstersosse säga att deras ställningstagande förändrats för att världen förändrats. Vilken värld är det de pratar om? Det som har förändrats sedan Ryssland invaderade Ukraina är att alla andra krig glömts bort, de nu pågående och de som varit.”

Någon folkomröstning i Sverige var det inte tal om. Nej då, Natofrågan var alldeles för komplicerad, hävdade man. Vanligt folk skulle inte förstå och det skulle finnas risker med ryska påverkanskampanjer.

Jag minns den 18:e maj då Sverige tillsammans med Finland skickade in sin ansökan om medlemskap i Nato. Sverige skickade in sin ansökan mitt i ett tidevarv där explicita kärnvapenhot mot Nato för första gången på 30 år uttalades. Någon folkomröstning i Sverige var det inte tal om. Nej då, Natofrågan var alldeles för komplicerad, hävdade man. Vanligt folk skulle inte förstå och det skulle finnas risker med ryska påverkanskampanjer. Jaha? Med det resonemanget kunde man då lika gärna lägga ner allmänna val överhuvudtaget, tänkte jag.

Jag minns Sveriges numera utrikesminister Tobias Billströms (M) twitter-inlägg från 19:e maj där han skrev ”tårta och bubbel på Moderaternas riksdagskansli för att fira Nato-ansökan”. Till det inlägget bifogades en bild på en tårta med Natos logga på. Bakverkets fader, den prisbelönte konditorn Mattias Ljungberg på Tössebageriet i Östermalm sade: ”Vi har fått ett 20-tal beställningar hittills på Natotårtan. Jag tror att det blir fler”. Som Oisín Cantwell uttryckte det: ”Är en banal prinsesstårta en tillräcklig muta för att glömma att en 200-årig alliansfrihet som har hållit Sverige utanför krigens fasor kastas över bord utan nämnvärd eftertanke och analys?” […] ”Jag vet inte vad Nato-tårtan säger om Sverige. Men någonting säger den.” För egen del är inte utan anledning jag tänker på det klassiska fotot där USA:s marinamiral William Henry Purnell Blandy, dennes fru, och konteramiral George M. Lowry firar ”Operation Crossroads”, en serie tester för atombomben som ägde rum vid Bikini-atollen i Stilla havet under 1946. Dessa tre stod framför en tårta som föreställde en atombombssprängning.

Jag minns alla glåpord och påhopp som vi som är motståndare till svenskt Natomedlemskap fått utstå, allra värst under våren.

Jag minns alla glåpord och påhopp som vi som är motståndare till svenskt Natomedlemskap fått utstå, allra värst under våren. Bland det vanligast förekommande yttrandet var att vara mot ett svenskt Natomedlemskap innebar att man därmed stod på samma sida som Putin. I mina öron påminde det om en annan likartad retorik, av en viss dåvarande amerikansk president som inledde ”kriget mot terrorismen” (”antingen är ni med oss eller så är ni med terroristerna”). Samma personer som vräkt ut sig ena efter det andra är anmärkningsvärt tysta (eller likgiltiga?) inför Sveriges eftergifter till Erdoğan.

Jag minns att generalsekreteraren Jens Stoltenberg med stor självsäkerhet hävda att ansökningsprocessen för Sverige och Finland skulle gå fort. Förmodligen på grund av Sveriges förberedelser sedan 2014, däribland sjösättandet av Aurora 17 (FMÖ 17) som var den allra största försvarsmaktsövning sedan 1993 (som möjliggjorde att andra Natoländer kunde kriga på andra håll i världen med Sverige som bas). 28 av 30 Natoländer har hittills sagt ja i sina nationella parlament. Än så länge i skrivande stund har varken Ungern eller Turkiet ratificerat Sveriges ansökan. Tvärtom förefaller det så att Sverige fullständigt skämt ut sig inför omvärlden, i och med vårt ryggradslösa undfallande för Erdoğans kravlista. Lena Andersson från Svenska Dagbladet var den enda borgerliga opinionsbildare som tidigt yrkade på att Sverige borde dra tillbaka sin Natoansökan, efter Erdoğans påtryckningar.

Jag minns hur det talades extremt litet om hur länge den svenska vapenindustrin lobbat för Natomedlemskap, hur regeringsrepresentanter och näringslivstoppar förenades.

Jag minns fredsforskaren Frida Strannes utskällda, men ack så nödvändiga artikel på Aftonbladet om hur ”experter” och traditionella medier i Sverige gick in i krigsdynamiken varmed allt som står i motsats till fienden tolkades heroiskt. Kanske den viktigaste artikel som skrevs i våras. Bland annat skrev hon: ”Jag skäms inför alla människor som erfarit vår (västs) militära aggression genom decennier bakåt. De som lever med följdverkningarna av västs krig och som kämpat för att få oss att förstå hur deras verklighet ser ut och hur vi har övergivit våra ideal gång på gång och bidragit till våldsspiraler utan slut. De som nu häpet också inser att de haft helt rätt i att vi värderar olika liv och militära ”insatser” väldigt olika beroende på vem som begår dem och hur vi väljer bort viktiga delar i den övergripande bilden.”

Jag minns riksdagens omröstningar om grundlagsändringen som i praktiken numera gjort visselblåsarfunktionen brottslig. Yttrande- och pressfriheterna inskränktes. Den så kallade ”utlandsspionerilagen” gör det åtalbart att lämna uppgifter om oegentligheter i internationella sammanhang. Detta är Sveriges eftergift till USA för Natomedlemskapet. USA vill kunna ”lita” på Sverige. Efter första omröstningen var det knäpptyst överallt. Det blev aldrig ens en valfråga. Partier som röstade ja kommenterade aldrig sitt stöd för den nya grundlagsändringen. Traditionella medier agerade alldeles för sent strax innan andra omröstningen. När SVT skulle återrapportera om att grundlagsändringen gått igenom hamnade den nyheten på Kulturnyheterna.

Jag minns hur det talades extremt litet om hur länge den svenska vapenindustrin lobbat för Natomedlemskap, hur regeringsrepresentanter och näringslivstoppar förenades. I april deltog Jacob Wallenberg, styrelseordförande i Investor som är största ägare i SAAB, tillsammans med dåvarande finansminister Mikael Damberg (S) på möte i Finland för att diskutera bägge länders anslutning till Nato. Senare i november följde Wallenbergsfären med statsminister Ulf Kristersson (M) till Turkiet. En nyckelperson i näringslivsdelegationen till Turkiet var Saabs tidigare VD Håkan Buskhe, numera VD för Wallenbergägda förvaltningsbolaget FAM. ”Det är viktigt att vi kommer med i Nato och det är viktigt för våra företag” sade han.

Jag minns när Estlands premiärminister Kaja Kallas avslöjade till Financial Times i somras om Natos tilltänkta försvarsplan vid ett eventuellt ryskt angrepp mot Baltikum. Först skulle Ryssland få invadera, sedan om ett halvår skulle Nato ingripa. Hon sade: ”Om man jämför storleken på Ukraina och de baltiska länderna skulle det innebära en total förstörelse av länderna och deras kultur”. Hon fortsätter: ”De som har varit i Tallinn och känner till Gamla stan och dess flera hundra år gamla historia och kultur som vi har här – allt det skulle utplånas från världskartan, inklusive vårt folk och vår nation.” Vad talar då för ett Natomedlemskap skulle skydda Sverige (och Gotland)?

Filip Hallbäck är fristående debattör och tidigare kommunpolitiker för Feministiskt initiativ i Umeå 2014–2017.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer