Vissa popstjärnor vinner respekt för att de uppvisar ett konstnärligt pionjärsmaterial. Andra blir berömda för att de har visat sig vara popstjärnor när de är som allra bäst av sitt slag. Den amerikanska megastjärnan Taylor Swift tillhör den senare kategorin.

Hon har ingen storslagen röst jämfört med till exempel Whitney Houston, Mariah Carey eller Celine Dion, och är heller inte banbrytande med att skriva egna låtar som tar utgångspunkt i sitt liv som Joni Mitchell, Emmylou Harris, Joan Armatrading eller Tracy Chapman. Inte heller som affärskvinna är hon den första av sitt slag (bland tidigare exempel märks Barbra Streisand, Madonna eller Dolly Parton.

Men, det som gör att Taylor Swift sticker ut i mängden handlar om den historiska kontexten: hon har blivit en popstjärna mitt i digitaliseringens intensiva tidevarv, när nya medier växer fram i en närmast fartblind utvecklingstakt. Hon har framgångsrikt kombinerat låtskrivandet med entreprenörskapet, och har med sin intelligenta framtoning och spektakulära scenshower förkroppsligat idealet för den nya tidens megastjärna.

Hon har haft ett avgörande inflytande på utformandet av det samtida musiklandskapet som inga andra samtida artister kommer i närheten av. Hon har bidragit till att reformera branschpraxis och förändringar av strömningspolicyer, vilket lett till en ökad medvetenhet hos nya musiker om immateriella rättigheter och omformade biljettmodeller.

Hon lanserades 2006 som en countrysångerska, med en ”girl-next-door”-utstrålning, men i takt med att berömmelsen växte sadlade hon om och skapade hon ett slags poptwist i sina självskrivna låtar som slog igenom med full kraft under 2010-talet. Hon har beskrivits som en musikalisk kameleont som förmår att förnya sig själv, utan att förlora skärpan.

Taylor Swift har således blivit en av vår tids mest framgångsrika popartister. Hon är den mest streamade kvinnan på Spotify och Apple Music, samt haft åtskilliga listettor på hitlistorna, däribland We are never ever getting back together (2912), Shake it off (2014), Blank space (2014), Bad blood (2016), Look what you made me do (2017), Cardigan (2020) och Anti-Hero (2022).

Musikpriser har haglat över hennes karriär. Hittills har hon vunnit bland annat 12 Grammy Awards (tre gånger för bästa album), 40 American Music Awards (inklusive Artist of the Decade – 2010s), 39 Billboard Music Awards och 23 MTV Video Music Awards. Hon blev allra första kvinna och första amerikan att tilldelas Global Icon Award; tidigare pristagare är Elton John, Robbie Williams och David Bowie.

Hon är framför allt hyllad som låtskrivare, och har jämförts med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Först blev hon känd för att flera låtar tog utgångspunkt i hennes ex-pojkvänner, men hon har givetvis varit betydligt mer mångsidig än så. Vid universitetet i Gent (Belgien) lanserade man en fristående kurs ”Literature: Taylor’s version”, vars syfte att analysera hennes låttexter utifrån litteraturvetenskapliga perspektiv och dra paralleller till äldre engelsk litteratur.

I dagarna har Taylor Swift skapat ytterligare ett historiskt avtryck. Som ett erkännande för det faktum att hennes Eras Tour 2023–2024 har kommit att bli den mest inkomstbringande konsertturné genom tiderna, har Time Magazine utsett henne till Person of the Year.

Time Magazine har sedan 1927 presenterat olika enskilda personer, grupper, idéer eller föremål som för det bättre eller det sämre har gjort mest som påverkat årets händelser. Ända fram till 1999 hette det Man (eller Woman) of the Year. Bland tidigare pristagare har majoriteten varit manliga politiker, däribland flera amerikanska presidenter. Enskilda kvinnor genom åren har varit Wallis Simpson (1936), Elizabeth II (1952), Corazon Aquino (1986), Angela Merkel (2015) och Greta Thunberg (2019) tidigare utsetts till Person of the Year, liksom amerikanska kvinnor, det vill säga, den feministiska rörelsen i USA (1975).

Nu sällar Taylor Swift till den här historiska listan, och hon blir den allra första kvinna att utses till Person of the Year två gånger. Förra gången var hon dock inte själv, utan ingick i vad Time Magazine kallat för The Silence Breakers (2017), som utmynnade i #Metoo.

Filip Hallbäck, skribent och filmvetare