Kommentar

En sista trendriktig suck från överklassen

Kungen har suttit längst på tronen av alla svenska regenter.

”Om ett land menar allvar med att alla människor är födda med lika värde och rättigheter, då är och förblir monarkin en bjärt kontrast till detta demokratiska ideal. ”
Filip Hallbäck efterlyser en demokratisk diskussion om statsskicket med anledning av kungens 50 år på tronen.

En vacker dag hoppas jag att Sverige blir republik, helst under min livstid. Trots mitt stora intresse för Sveriges regenter genom historien, är jag inte rojalist. Tvärtom borde det inte alls höra till 2000-talet att Sverige fortfarande har en statschef som tillsätts via arv, som står över lagen och som tvingas till att uppfostra sina barn i en grundlagsfäst tro.

Carl XVI Gustaf har varit Sveriges regent i 50 år, vilket är längre än någon annan regent tidigare i svensk historia, och det ska tydligen firas med pompa och ståt. Tidigare i år hävdade hovmarskalk tillika arrangören Göran Lithell till Aftonbladet att ”det är ett jubileumsår för hela svenska folket och därför bör jubileumsaktiviteter genomföras i hela landet”. Stödet för bevarandet av monarkin som statsskick är tydligen historiskt högt.

Nej, det här är verkligen inte ett ”jubileumsår för hela svenska folket”. Alltsammans är egentligen bara ett påkostat firande av en patriarkal kvarleva, en symbol för imperialism och kolonialism, samt en sista trendriktig suck från överklassen som vill bevara sina privilegier. Det enda som jubileumsåret lyckats med är att påminna om de många, sammanflätade ojämlikheter som redan finns i samhället.

Republikanska Föreningen har i sin betydelsefulla granskning kollat närmare på de faktiska kostnaderna för kungliga hov- och slottsstaten, som finansieras via skattemedel. Kungens slott ägs och förvaltas av staten, all renovering finansieras av Statens Fastighetsverk. Det enda som hovet ansvarar för är verksamheten. Carl XVI Gustaf tilldelas apanage (dvs. underhållsbidrag), som han själv avgör hur de skall fördelas och det finns inga lagar som begränsar honom, eftersom han åtnjuter straffrättslig immunitet som regleras i 5 kap. 8§ regeringsformen.

”Jag ser inga principiella, juridiska, ekonomiska eller ideologiska skäl med detta enorma slöseri av offentliga resurser som mycket väl kan investeras inom andra betydligt viktigare områden. ”

Denna reglering härrör från ett historiskt arv, som förvaltats och reproducerats övertid. Det var Karl XIII som under sin era fick ett löfte om apanage i ”värdeliga tider”, efter en statskupp 1809. Problemet är, som Republikanska Föreningen också förtjänstfullt påpekar, har det löftets rättsliga status har aldrig prövats. Apanaget till familjen Bernadotte är 149 miljoner kronor varje år, vilket motsvarar ungefär 15 kronor per invånare i Sverige. Dessutom tilldelades kungafamiljen 18,7 miljoner kronor extra från skattebetalarna som kompensation för förlorade entréintäkter under de åren då det infördes restriktioner till följd av COVID-19-pandemin.

Jag ser inga principiella, juridiska, ekonomiska eller ideologiska skäl med detta enorma slöseri av offentliga resurser som mycket väl kan investeras inom andra betydligt viktigare områden. Medan människor i samhällets bottenskikt lever ekonomiskt på marginalen och utsätts för olika förnedringsåtgärder, erhåller kungafamiljen förmåner som andra bara kan drömma om.

Jag önskar verkligen att frågan om Sveriges statsskick i allmänhet och om införandet av republik i synnerhet vore en betydligt större politisk fråga på dagordningen, med anledning av just Carl XVI Gustafs 50 år vid tronen. Det handlar inte om huruvida kungafamiljen är trevliga eller inte, utan om demokrati.

I dessa dystra tider är det viktigt att minnas att demokrati är mer än ”bara” allmänna val var fjärde år. Demokrati handlar om rättsstatsprinciper, delaktighet, inflytande och mycket mer. Demokrati är inget färdigbyggt projekt, utan det är något i ständig utveckling.

Om ett land menar allvar med att alla människor är födda med lika värde och rättigheter, då är och förblir monarkin en bjärt kontrast till detta demokratiska ideal. Monarkin rimmar dessutom illa med artiklarna i barnkonventionen (som är lag i Sverige), då kungens barn tvingas in i ett ämbete samma dag som de föds. En statschef borde snarare tillsättas via öppna val, och förvalta sitt förtroendeuppdrag under en begränsad tidsperiod. Samma person bör kunna avsättas på demokratisk basis.