Kommentar

Om att få förutsättningar att ta ansvar

Maria Fredriksson, lärare och skribent.

Den skola som vi skapat i valfrihetens namn klarar inte av sitt kompensatoriska uppdrag. Istället för att överbrygga de klyftor som är ofrånkomliga bidrar skolan till att göra dessa sår på samhällskroppen djupare, bredare och mer infekterade. Läraren och skribenten Maria Fredriksson har följt utvecklingen i realtid.

Som sfi-lärare träffar jag dagligen föräldrar vars barn är i riskzonen för rekrytering till gäng, om de inte redan har hunnit hamna i sådana. Jag möter ensamstående mammor som sliter med två jobb plus sfi, pappor som jobbar natt för att hinna med sfi, föräldrar som förväntas fixa tillsvidareanställning, förstahandskontrakt och lära sig svenska samtidigt som de ska få ekonomin att gå ihop. En stor del jobbar under vidriga arbetsförhållanden hos arbetsgivare som utnyttjar olika arbetsmarknadspolitiska program för att få gratis eller billig arbetskraft. Lägg därtill att många även lider av PTSD (Posttraumatiskt stressymptom) som på olika sätt påverkar både den fysiska och psykiska hälsan och stressar inte minst inlärningsförmågan.

Vad gäller föräldraskapet kämpar de med samma saker som majoritetssvenska föräldrar i alla samhällsklasser kämpar med, som att förstå skolsystemet, få rätt stöd för barn med diagnoser och få kvalitetstid med barnen men detta i ett nytt land, i en ny kultur och på ett nytt språk. Flera av mina sfi-elever letar med ljus och lykta efter boende i andra typer av områden samt förskolor och skolor där deras barn kan få möta svensktalande elever och personal – oftast utan framgång men flera av de som faktiskt lyckats vittnar om fientligt inställda grannar och om hur barnen utsätts för rasism.

Man kan konstatera att någon har misslyckats men det är föga konstruktivt om man inte ställer följdfrågor om varför. Har mina sfi-elever fått förutsättningar och verktyg att ta sitt föräldraansvar? Jag drar parallellen till mitt lärarjobb: jag kan ju konstatera att en elev inte uppfyller kraven för godkänt och även se att det beror på att hen inte har ägnat tillräckligt med tid och energi åt sina studier men det hjälper knappast eleven framåt. Som lärare kan jag hjälpa eleven med strategier och erbjuda material och extra tid, men om eleven av olika skäl inte har tid eller ork hjälper det inte hur pedagogisk jag än är.

Jag tror att sfi skulle kunna användas som en resurs och de som skriker om dåligt föräldraskap borde komma och prata med mina elever eller framförallt lyssna på dem. Debatten hade behövt präglas mer av mötande samtal än av polariserande imperativ och rubriker. ”It takes a village to raise a child” sägs det, men det funkar bara om det finns en by.

Låt mig dra parallellen till hur lärare får skulden för elevers misslyckande samtidigt som förutsättningarna ofta är minst sagt skrala. Några av mina bästa år som lärare var under mitten av 00-talet på en F-9-skola i Hammarkullen – ett av de kanske mer namnkunniga miljonprogramsområdena i Göteborg. Ja, det var tufft och segregationen tydlig men tack vare att man ännu inte genomfört de reformer som senare genomfördes (betygsystem och stramare behörighetskrav) kunde skolan organiseras på ett sätt som skapade mycket goda förutsättningar för tätt samarbete mellan hem, skola och lärare. Vi var få vuxna på varje klass, personalomsättningen låg och vi hade utvecklat kommunikationssätt som passade alla föräldrar, oavsett språkbakgrund. Vi kunde med andra ord koppla ett samlat grepp kring varje elev och jag vågar påstå att de eleverna kände sig sedda.

Dock minns jag hur svårt det var att få samarbetet med socialtjänsten att fungera på grund av den höga personalomsättningen på den lokala avdelningen. Det var nya handläggare varje termin och det blev JAG som fick uppdatera den för stunden nya handläggaren. Vad händer när både skola och socialtjänst har samma snabba personalomsättning?

Med tiden infördes stramare krav på ämnesbehörighet. De ämneslärare som tidigare ansetts behöriga för SV/SO fick plötsligt endast undervisa i de två ämnen som ingått i deras lärarutbildning, samma hände för många av MA/NO-lärarna. Detta slog sönder de små arbetslagen och gjorde samarbete, schemaläggning och kommunikation med hemmen mycket svårare. När kommunen köpte in dyra digitala lärplattformar tappade vi många av just de föräldrarna som vi hade behövt ha en nära och språkanpassad kontakt med. Sedan bestämde sig politikerna i staden för att omorganisera skolorna i hela stadsdelen utan att förankra detta hos de berörda. En högstadieskola blev en lågstadieskola. En F-9-skola blev en 4-9-skola. Rektorer, lärare och elever tvångsförflyttades; lärarlag och klasser splittrades och jag vågar påstå att alla kände sig överkörda, otrygga och ignorerade.

Min uppfattning är att politiker och tjänstepersoner ryckte bort mattan för oss. Ingen lyssnade på oss som berördes av besluten utan man gick på populistiska slagord och åsikter formade av både blå- och enögdhet  – samt kanske även en hel del cynism och empatilöshet.

Min text handlar alltså om demoniseringen av de föräldrar som beskylls för att inte ta sitt föräldraansvar och ska inte läsas som en ansats till förslag om vad som bör göras; jag tror inte på några quick fixes för det har gått för långt. Jag hävdar med bestämdhet att många av de problem vi ser idag beror på de reformer som skolsystemet utsatts för sedan 90-talet. Om skolan tillåtits vara en ekonomiskt prioriterad fristad från privatiseringar och ”fria”-valskampanjer hade den kunnat vara en plats där olika barn kunnat växa upp tillsammans och bli människor för varandra, en plats där olikheter tillhör vardagen och inte bara blir något som dyker upp på temadagar och studiebesök.

Den skola som vi skapat i valfrihetens namn klarar inte av sitt kompensatoriska uppdrag. Istället för att överbrygga de klyftor som är ofrånkomliga bidrar skolan till att göra dessa sår på samhällskroppen djupare, bredare och mer infekterade. Så länge vissa kan välja bort andra kommer skolan aldrig kunna bli en skola för alla och då blir allt fler aldrig annat än främlingar för varandra.

Maria Fredriksson, lärare och skribent