Nyheter

Olagliga avslag på hbtqi-personers asylansökningar

De svenska migrationsmyndigheterna har fortsatt att avslå hbtqi-personers asylansökningar på grunder som strider mot svensk rätt liksom EU-rätt och FN:s flyktingorgan UNHCR:s riktlinjer slår en ny rapport fast.

De svenska migrationsmyndigheterna har fortsatt att avslå hbtqi-personers asylansökningar på grunder som strider mot svensk rätt liksom EU-rätt och FN:s flyktingorgan UNHCR:s riktlinjer. Detta slås fast i en rapport av RFSL:s asylrättsjurist Aino Gröndahl som nyligen publicerades.
– Det är en skam, säger hon.

Den nya rapporten är en uppföljning av rapporten Avslagsmotiveringar i hbtqi-asylärenden. En rättsutredning av Migrationsverkets, migrationsdomstolarnas och Migrationsöverdomstolens prövning av sexuell läggning, könsidentitet och könsuttryck från 2020 som granskade 2 000 olika beslut och domar i hbtqi-personers asylärenden mellan åren 2012–2020.

Slutsatsen som då drogs var att det fanns en ”systematisk rättsosäkerhet” i migrationsmyndigheternas utredningar av hbtqi-personers behov av skydd.

Konsekvensen är att personer, som trots att de har rätt till skydd i Sverige, utvisas till sina hemländer där de löper risk för förföljelse, tortyr, fängelsestraff och till och med att bli avrättade.

I den nya rapporten har 1 360 beslut och domar i hbtqi-asylärenden mellan november 2020 och maj 2023 granskats. Slutsatsen i den är att migrationsmyndigheterna fortsätter att göra bedömningar och tar beslut om avslag och utvisning som strider mot lagen.

– Det är en rättsskandal som pågår i det tysta, bakom tystnadsplikt och sekretess. En skam för ett land som gör anspråk på att vara en rättsstat, säger Aino Gröndahl, asylrättsjurist på RFSL, i samband med att rapporten släpptes.

”Inre process” och ”diskretionskrav”

Det är bland annat Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas krav på att en asylsökande ska kunna redogöra detaljerat för en ”inre process” som enligt rapporten inte bara strider mot svensk rätt utan även mot EU-rätten och UNHCR:s riktlinjer. Kravet utgår från antagandet om att det finns en gemensam erfarenhet för alla hbtqi-personer, att alla går igenom en liknande inre process för att komma fram till sin sexuella läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck, samt att de dessutom sätter ord på en sådan process på mer eller mindre samma sätt.

Så är dock inte fallet, betonar rapporten som hänvisar till UNHCR och till en dom i EU-domstolen 2014 som slog fast att en ”asylsökandes oförmåga att svara på sådana frågor räcker således inte i sig som skäl för att slå fast att vederbörande brister i trovärdighet”. När de svenska migrationsmyndigheterna ställer sådana krav på hbtqi-personer ges dessa inte rätt till den individuella och objektiva bedömning de har rätt till. Detta då kraven ”baseras på stereotypa föreställningar om hbtqi-personer”, skriver Aino Gröndahl i rapporten.

Även det så kallade diskretionskravet, det vill säga att Migrationsverket anser att en asylsökande hbqti-person kan nekas skydd med hänvisning till att en hen kan dölja ett könsuttryck eller sin sexuella läggning i sitt hemland. Genom att kliva in i garderoben igen kan hen undgå förföljelse enligt resonemanget. Rapporten exemplifierar med ett avslagsbeslut för en självidentifierad feminin bisexuell man från Tunisien. Migrationsverket ifrågasatte inte att hans femininitet hade orsakat honom problem men menade att dessa inte handlade om förföljelse. I motiveringen till avslaget framgår det att det förutsätts att han kan och ska dölja såväl sitt könsuttryck som sitt ”normbrytande  beteende” för att därmed undvika att bli utsatt för förföljelse.