”Vi behöver se världen med kvinnors ögon för att få till stånd de reformer som krävs inom politiken. Detta gäller frågor som kärnkraften, säkerhetspolitiken och klimatet.” Det skriver Gudrun Schyman i dagens krönika.
”Vi ser världen med kvinnors ögon” var en paroll som jag ville att Vänsterpartiet skulle gå till val på år 2002. Partiledningen sade Nej. Det blev för mycket feminism. Parollen blev istället ”Minska klyftan”. Alla kunde prata om det de ville, det vill säga männen behövde inte prata om kvinnors villkor. Själv bestämde jag mig för att lämna partiet, efter valet.
I DN läser jag att SCB:s mätningar visar att skillnaden mellan hur kvinnor och män skulle rösta fortsätter att ligga på rekordhöga nivåer. Om bara kvinnorna fick bestämma skulle nästan två tredjedelar rösta på oppositionen, med S i spetsen. Cirka 44 procent av kvinnorna skulle lägga sin röst på S i maj 2023.
Valresultatet speglar ett könsgap som har funnits länge i politiken. Sedan flera år har kvinnorna föredragit en vänstermajoritet medan männen har stöttat högerpartierna. Om bara männen skulle rösta hade högerregeringen fortfarande haft majoritet. 51,1 procent av männen hade lagt sin röst i maj på antingen M, SD, KD eller L, enligt SCB.
Karin Enström, partisekreterare i Moderaterna, kommenterar siffrorna och hon funderar på om den sakfrågeprofil M hade i valrörelsen, med kriminalitet, kärnkraft och säkerhetspolitik i fokus, bidrog till att stöta bort kvinnor.
– De frågor som vi lyfte och pratade om mest var inte de frågor som kvinnor tyckte var viktigast eller mest angelägna.
Om bara kvinnorna fick bestämma skulle nästan två tredjedelar rösta på oppositionen, med S i spetsen. Cirka 44 procent av kvinnorna skulle lägga sin röst på S i maj 2023.
Jag tycker att hennes förklaring är väldigt förenklad och könsstereotyp. Onekligen är det så att kvinnor fortfarande har huvudansvar för omsorgen, jobbar mer inom offentlig sektor och har lägre löner och därför värnar de frågorna men det gör ju inte att vi är ointresserade av kärnkraften eller säkerhetspolitiken. Tvärtom. Vi är engagerade.
Många av oss har följt kärnkraftsfrågan ända sedan folkomröstningen 1980. Vi har tvingats acceptera gigantiska politiska svek efteråt och nu får vi lyssna på en kärnkraftsdebatt som saknar all sans och relevans. Det senaste regeringsförslaget, att minst 10 nya kärnkraftverk ska byggas de kommande 20 åren och att det första spadtaget ska tas redan inom ett par år, samtidigt som teknikneutralitet råder, det vill säga utan statliga subventioner, är helt orealistiskt.
Experterna påpekar det uppenbara: tidsaspekten. Det är NU som gäller och det billigaste sättet att styra undan klimatförändringarnas enorma kostnader är att minska utsläppen. NU! Ändå eldar regeringen hellre på med motiveringen att det är ”för dyrt för vanligt folk att ställa om”. Det kanske skulle vara klokt att fråga hur mycket ”vanligt folk” nu får betala för konsekvenserna av ovädret Hans.
Män har fortfarande makt på kvinnors bekostnad.
Många av oss är också engagerade i säkerhetspolitiken sedan decennier. Vi är aktiva i fredsrörelsen, både lokalt och globalt, och periodvis har vi framgångsrikt drivit krav på nedrustning. Under 1980-talet var jag själv bland annat aktiv i den europeiska fredsrörelsen, END, European Nuclear Disarmament, med stora konvent i de olika länderna, och med en aktiv dialog med fredsaktivister bakom järnridån.
Detta var före murens fall och jag vill påstå att END-rörelsen bidrog aktivt till utvecklingen. I dag växer fredsrörelsen igen och kraven på vapenvila och fredsförhandlingar reses av allt fler. Fossilsamhällets militariserade säkerhet gör oss just nu mer osäkra än någonsin och medlemskap i Nato drar in oss i en kärnvapenallians som vi är många som har varnat för under lång tid.
Våra ställningstaganden beror inte på att vi har låga löner eller arbetar i offentlig sektor eller har hemtjänst. Kvinnor läser på. Kvinnor är bättre utbildade. Kvinnor lyssnar på forskningen, både när det gäller barns utveckling och klimatkrisens konsekvenser. Och de flesta av oss har sluppit hjärntvättas i militär utbildning.
Vi har inget att förlora men allt att vinna.
Men – vi är alla en del av den rådande patriarkala maktordningen där kvinnor är underst. Män har fortfarande makt på kvinnors bekostnad. Det präglar också politiken, både till form och innehåll. Hårdare tag och mera militära muskler övertrumfar fortfarande den politik som syftar till solidaritet när hela planeten kippar efter andan.
Klimatkrisen kommer att tvinga fram förändringar. Det patriarkala träsket kommer att bli en livgivande våtmark och det blir kvinnorna som kommer att formulera reformerna. Vi har inget att förlora men allt att vinna. När vi vågar se världen med kvinnors ögon!
Gudrun Schyman, krönikör
