Dokumentären Fat Front är nu aktuell på SvT play. En dokumentär där vi får följa tre kvinnor som är stolta över sina kroppar och vägrar följa skönhetsideal. Den väcker tankar om den laddade kroppen och är inspirerande, skriver Maria Bratt.
Rörelsen Fat Activism, även kallad kroppspositivism, har vuxit mycket de senaste åren. Den uppmuntrar till att gå emot de rådande skönhetsidealen och smalhetsnormen. Man propagerar för att gå emot idealen och vara stolt över sin kropp. Rörelsen har fått många anhängare och används ofta på sociala medier som Instagram. I dokumentären Fat Front får vi följa Pauline från Sverige, Helene från Danmark och Marte från Norge i deras kamp med kroppspositivism. De visar i den här dokumentären att det går att få vara sig själv i ett kroppsfixerat samhälle på ett humoristiskt och provokativt sätt.
Pauline, Helene och Marte berättar om hur deras vardag ser ut och vilken kamp de driver för att se ut som dom vill på Instagram med självutlämnande selfies. De har många följare och lägger ner mycket tid på Instagram. De får ta emot både ris och ros från följare och Instagramanvändare. Många tycks ha starka åsikter om kroppspositivism åt båda hållen. Ämnet tycks beröra många. Helene berättar öppet att hon är orolig för att inte vara attraktiv för att hon är stor. Hon kämpar dagligen för att få se ut som hon vill.
I en scen spelas en låt med refrengen: ”I don´t care” och vi får se dansande och lättklädda kvinnor som visar upp sina kroppar med stolthet. I en annan scen står Marte högt upp på ett berg i den norska fjällen och ropar ut: ”Jag är tjock, och det ger jag fan i!” Det är inspirerande, modigt och coolt.
Att bli reducerad till en kropp är ett jämställdhetsproblem. De berättar ärligt och öppet om deras liv. Det är både personligt och politiskt. Man skulle kunna kalla Fat Activists som både feministiska och politiska. Det finns flera områden aktivismen sker genom: Sociala medier, loppisar där de säljer kläder i större storlekar, demonstrationer ute i städer och genom att fotas av professionella fotografer och arbeta som krokimodeller. Och genom den här dokumentären, förstås.
Det handlar om acceptans för sin kropp och vi får det berättat för oss hur självförakt har plågat dom. Det är sorgligt och det berör mig. Vilket gigantiskt samhällsproblem skönhetsidealen har fört med sig. Att unga kvinnor blir hetsade med att vara smala och det faktum att de anorektiska kroppsidealen kan leda till ätstörningar.
Många har två motpoler i sig: En sida som bryr sig om vikt och en annan sida som tycker det är ointressant. Dessa motpoler för ett krig med varandra: Följ normen eller strunta i den. Man blir splittrad och det förvirrar. Det är många intressanta samtal och diskussioner med kvinnornas anhöriga i dokumentären. De väcker tankar kring den laddade kroppen, vad egentligen en kropp är ur olika synvinklar.
Jag tror de flesta av oss kan bli berörda av hur medierna hetsar med skönhetsidealen: Ingen går fri. Det handlar om att gå sin egen väg – ju fler som går emot idealen desto mer acceptans för olika kroppar bildas och de nya idealen kan tränga bort de konventiella. Smalhetsideal är en gigantisk industri för att mjölka medieföretagen. Dokumentären är för den som vill lära sig mer om kroppspositivism, få inspiration och till den som är trött på skönhetsideal. Det är en välgjord dokumentär. Jag hoppas kroppspositivismen fortsätter att växa i framtiden som motståndskraft.
Regi: Louise Detlefsen och Louise Unmack Kjeldsen
Tillgänglig på SvT Play till och med 3 oktober 2023
Producerad: År 2020
