Krönika

Civilsamhället kliver in där politiken sviker

Stadsmissionens jobbade bland annat under covid-19-pandemin med att dela ut matlådor till personer som var tvungna att isolera sig.

”Det är, i Tidöavtalets skugga, hög tid att ställa frågan till oss som i själ och hjärta tror på ett fritt civilsamhälle och dess betydelse för demokratins utveckling: hur gör vi nu och framåt? Hur säkerställer vi en hållbar finansiering?” Det reflekterar Filip Hallbäck över i denna nyårskrönika.

2023 kommer att gå till historien som året då Tidöavtalet gradvis uppfylldes. Det var året då Sverige fick vittna om konsekvenserna när ett parti med historiska rötter i nazism och vitmaktsmiljön får direkt politiskt inflytande, samt när tre traditionellt borgerliga partier betalar ett högt pris för regeringsmakten, till den grad att man offrar sin ideologiska integritet, heder och ryggrad.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna regerar på Sverigedemokraternas nåder. Visserligen har normaliseringen av Sverigedemokraternas retorik och problembeskrivningar fortskridit ända sedan 2010 av flera etablerade riksdagspartier, men regeringsbildningen efter riksdagsvalet 2022 markerar inledningen på en betydligt farligare period, och det är bara början. Civil Rights Defenders larmar i sin årsrapport Det är helheten som oroar hur Sverige riskerar att gå från en liberal demokrati till en auktoritär stat. Det är inte enskilda förslag i sig som utgör hotet mot demokratin, utan helheten som på sikt riskerar att försvaga demokratin, däribland ökad styrning av myndigheter, direkta angrepp mot oberoende medier och ökat misstänkliggörande bland invånare, tydligast exemplifierat av angiverilagen.

Det enda som enar oppositionspartierna är motståndet till regeringen och i många avseenden dess ideologiska färdriktning, men sakpolitiskt tycks inte någon större samstämmighet bland Socialdemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet finnas i sikte. Man enas i ett motstånd till Tidöregeringen, men bär i övrigt ingen gemensam vision.

Kombinationen av den blåbruna regeringens monumentala inkompetens och moraliska förfall med en splittrad opposition tecknar hopplöshetens landskap, där man lätt känner sig handlingsförlamad och maktlös. Aggressiv nationalism, rasism och militarism sammanflätas och utmynnar i en känslostyrd förenklingsfilosofi, i vilket svaret på alla politiska frågor är ”hårdare tag”. En intellektuell nedmyllning som pågår i det offentliga samtalet, och som understöds av tongångarna i de rikspolitiska debatterna.

Det enda hopp som finns kvar i detta dystra tidevarv är civilsamhället. Det bultande hjärtat i en demokrati. Jag brukar tänka att civilsamhället kliver in, där politiken sviker. Civilsamhället har på ett underifrån-perspektiv, som de politiska partierna saknar. Jag tänker på exempelvis kvinno- tjej- och transjourer, på aktivister som härrör från freds- och miljörörelsen eller för den delen fristående intellektuella som deltar i samhällsdebatten, utan att den sakens skull företräda någon organisation. För att lyfta ett annat, mer specifikt exempel som illustrerar civilsamhällets nödvändighet vill jag nämna Svenska Kyrkan.

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder. Religion är något som i bästa fall inte någon fäster någon större avseende vid och i värsta fall blir något som gemene person aktivt vänder ryggen ifrån. Kyrkan har ändock en oerhört viktig funktion, något som dramatikern och teaterregissören Stina Oscarson förmedlar så insiktsfullt i sin bok Det perfekta plåstret från 2021. Hon menar att man – i dagens historiska samhällskontext – kan betrakta kyrkan som en människovänlig version av socialtjänsten – eller för den delen andra myndigheter, som exempelvis migrationsverket.

Oscarson ställer frågor om vad som händer med ett samhälle där medmänsklighet institutionaliseras och där beskattning kompenserar vår brist på solidaritet. När det anses vara samhällets ansvar att lösa alla problem som uppstår, utan att inse att samhället inte existerar av sig självt; vi är alla en del av ett samhälle. När människors existensberättigande blir att anpassa sig efter ett system för att på så vis överleva, i stället för att systemet ska vara till för människor. När man tvingas ändra ens verklighetsbeskrivning och förneka den verklighet man faktiskt lever i.

När nödställda besöker socialtjänsten tvingas de stå med mössa i hand och ”bevisa” att de är tillräckligt sjuka, hungriga och fattiga för att beviljas stöd. Om man ska få pengar från de offentligt finansierade välfärdssystemen måste man, under fruktansvärt förnedrande omständigheter, ”bevisa” att man är svag. Man får inte visa minsta tecken på styrka, för då blir det avslag direkt. Det som har skett de senaste 30 åren är en socialpolitik i sönderfall, som med skuld och skam bryter ner människor psykiskt och urholkar ens värdighetskänsla.

När man däremot besöker kyrkan för att få hjälp är det ingen där som ifrågasätter ens rätt att få hjälp. Här i Växjö där jag bor, har kyrkan gjort makalösa insatser i det dolda, med att hjälpa ensamkommande flyktingbarn när kommunen mer eller mindre har lämnat denna grupp åt sitt öde.
Oscarson menar att hur mycket en välfärdsstat än försöker att säkerställa att ingen människa hamnar mellan stolarna, så kommer det alltid finnas människor som gör just detta. Det kommer alltid finnas människor i behov av hjälp, särskilt med tanke på att ens liv aldrig går att förutse. Problemen är dels att det trygghetssystem som finns idag mot arbetslöshet, sjukdom eller annat ofrivilligt som kan uppstå i ens liv konstruerades i en helt annan tidsperiod, dels att hur mycket staten än vill kategorisera människor, kan människan i grund och botten aldrig reduceras till en kategori. Som människor är vi betydligt mer komplexa än så.

När människor far illa på grund av systemfel, kommer det alltid att finnas aktörer inom civilsamhället som kliver in och hjälper medmänniskor i nöd. Samtidigt förefaller det så att det svenska civilsamhället i mångt och mycket ligger i händerna på det offentliga, eftersom finansieringen till stor del kommer från offentliga medel. På så sätt, menar Oscarson, att civilsamhället blir statens förlängda arm som åläggs uppgifter från statligt håll. Statens inflytande skapar på så sätt en sårbarhet; om en ideell organisation är så pass beroende av offentlig finansiering för sin verksamhet, vad händer den dag då partier som Sverigedemokraterna kommer till makten och förändrar kraven för att bevilja bidrag? Eller genomför kraftiga nedskärningar som drabbar föreningslivet?

Hot om indragen finansiering till civilsamhällesorganisationer och kraftig begränsning av stöd till civilsamhället (i såväl bistånd, folkbildning samt ideella organisationer) är just ytterligare ett exempel på undergrävandet av grundläggande fri- och rättigheter som Civil Rights Defenders höjer ett varningens finger. Varje gång man via lagstiftning eller annat formellt beslut inskränker en fri- och rättighet ökar acceptansen för att så sker igen.

I skrivande stund ämnar Tidöregeringen utsätta stora delar av det svenska civilsamhället för ett stålbad av aldrig tidigare skådat slag. Med Oscarsons resonemang i åtanke är det hög tid att ställa frågan till oss som i själ och hjärta tror på ett fritt civilsamhälle och dess betydelse för demokratins utveckling: hur gör vi nu och framåt? Hur säkerställer vi en hållbar finansiering? Hur väcker vi engagemang hos invånare och hur bevarar vi det engagemanget? Hur ser vi till att organisering aldrig blir ett självändamål? Hur värderar vi ideellt engagemang, om det så handlar om lobbyism, aktivism eller hembygdsföreningar? Ja, frågan om ”hur” är och kommer fortsatt att vara central framöver.

Nästa år kommer regeringen att fortsatt bedriva försämringar på bred front och då gäller det för civilsamhället att förbereda sig på det värsta och hoppas på det bästa.